Här är vi nu, många år senare

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på min barndom, på allt jag varit med om som har format mig. Det är starka känslor som väckts, minnen som fått gråten att sätta sig i halsen och tårarna att bränna bakom ögonlocken. Jag vet inte varför jag tänkt så mycket på den där tiden, men jag kände att jag ville skriva om det, för att skapa ordning i mina tankar. Om jag lyckas är inte säkert men kanske känns det bättre när jag är färdig.

Jag antar att jag ska börja från början, att ge någon slags förklaring till varför det blev som det blev, varför saker hände och jag antar att det börjar med mina föräldrar. De var inte dåliga föräldrar, min pappa var en underbar människa som jag saknar otroligt mycket nu när han inte längre finns med oss. Min mamma var och är en speciell person, formad av sin egen barndom men på inget sätt en dålig person eller en dålig mamma.

Min pappa var betydligt äldre än min mamma, tjugotre år äldre och uppfostrad i en tid då saker var annorlunda, före, under och efter andra världskriget. Min farfar var statare, enligt Wikipedia var detta en "lantarbetare som fick en stor del av sin lön (stat) in natura av en jordägare (patron). Statare förekom mest på större gårdar i södra Sverige och anställdes i regel på ettåriga kontrakt [...] Det var vanligt att statarfamiljer flyttade ofta."

Min mamma och hennes syskon uppfostrades av sina morföräldrar, två människor födda i samma generation som mina farföräldrar. Kanske var det därför mina föräldrar fann varandra, trots deras stora ålderskillnad var de uppfostrade med likadana värderingar, de tänkte på samma sätt, pratade på samma sätt, förde sig på samma sätt. Mina syskon och jag må ha växt upp på 80-talet, men vi var långt ifrån barn av våran tid.

Min mamma brukar berätta hur jag förvånade deras vänner och bekanta med mitt lillgamla sätt, jag tyckte om att vara tillsammans med vuxna för redan från början blev jag behandlad som en like, någon som man pratade med nästan som om jag vore vuxen själv. Jag blev inte bortskämd eller daltad med, jag visste tidigt att vi inte hade pengar till saker som många andra barn tog som självklarheter och jag nöjde mig med vad vi hade.

När jag började lekskola som sexåring, blev det plötsligt väldigt tydligt att jag inte var i synk med andra barn i min ålder. Jag förstod inte alltid vad de pratade om när de nämnde populära TV-program eller leksaker, min hjärna var inte kopplad på samma sätt som deras, och som det ofta kan bli när barn märker att ett annat barn är annorlunda, så blev jag utstött och någon man kunde reta och göra sig lustig över.

Jag har nog alltid varit blyg och lite försiktig, men det där året på lekis formade mig till en väldigt illbakadragen person. När vi var inne gick det bra, jag fick inte vara med och leka i dockvrån så jag var mycket för mig själv, pärlade pärlplattor och sydde dukar, pusslade och ritade, allt jag kunde för att sysselsätta mig och glömma att de andra barnen såg ut att ha det så roligt i sina lekar men jag fick aldrig vara med ens om jag frågade.

Ute på gården var det värre, jag var inte tillräckligt högt upp i hierarkin för att få vare sig gunga eller cykla. Någon gång när jag lyckats få tag på en ledig cykel, dröjde det sällan länge innan jag fick den rykt ur handen av någon större och starkare. Jag grävde i sandlådan och vandrade omkring när det inte var roligt längre, min ensamhet fick mig att dra mig undan mer och mer tills jag hade gjort mig själv så osynlig jag bara kunde.

De sista månaderna innan jag slutade, satt jag mest bakom förrådet och tittade ut på gatan utanför medan jag längtade efter att mamma skulle komma och hämta mig så att jag skulle få slippa därifrån. När mina fröknar ordnade med avslutningsfest för oss så tyckte jag att det var roligt, vi grillade korv och sjöng sånger, men mest av allt så var jag glad för att det snart skulle vara över och jag aldrig skulle behöva gå tillbaka dit igen.

Vi flyttade igen den sommaren så jag behövde aldrig börja första klass med barnen jag gått på lekis med. Istället blev det ett nytt hus i ett nytt samhälle, och när hösten kom blev det en ny skola och nya klasskamrater. Jag antar att alla förstaklassare är nervösa första dagen i skolan, jag vet att jag var det i alla fall. Jag kände ingen men jag gillade min fröken och jag trodde nog att jag skulle få nya vänner efter ett tag.

Det blev inte så och van vid nederlag som jag var, undvek jag att försöka efter ett tag och ett litet tag så kunde jag bara flyta med, flyga under radarn utan att dra alltför mycket uppmärksamhet till mig. Men det dröjde inte länge innan knuffarna började, de små tjuvnypen, den nedlåtande attityden och utfrysningen. Tjejerna ignorerade mig totalt, jag var luft för dem, jag kan inte minnas att jag någonsin pratade med dem ens i klassrummet.

De flesta av killarna brydde sig inte om jag fanns eller inte, men för ett par stycken av dem blev jag hackkyckling. Jag kunde inte springa fort nog och jag var inte tillräckligt bra på att sparka boll på gympan, jag kallades Giraffen för att jag var längre än alla andra i klassen och när jag visade att jag var duktig i skolan så var inte det rätt heller, särskilt två av killarna kände sig extremt hotade av att jag var minst lika smart som de var och de hånade mig konstant.

Att börja på mellanstadiet förändrade inte mycket, jag började visserligen på en ny skola men med samma klasskamrater som jag haft på lågstadiet. Till sist hittade jag ett nytt gömställe, ett nytt förråd med en liten gräsplätt bakom och utsikt över vägen där trafiken strömade förbi vårat lilla samhälle. När det blev för outhärdligt att titta på medan de andra barnen lekte, försvann jag till mitt gömställe tills klockan ringde och vi gick in.

Någon gång i femte klass började en ny flicka i vår klass, nyinflyttad från Göteborg och nästan genast kompis med en av de andra tjejerna i klassen. På något sätt, jag minns inte ens hur, blev vi vänner och började umgås mer och mer. Det var så skönt att äntligen ha en kompis, någon att sitta tillsammans med på lektionen, vara med på rasten, äta tillsammans med i matsalen och sova över hemma hos på helgerna.

Det var vår vänskap som gjorde det lite lättare att överleva högstadiet. Återigen en ny skola men med samma klasskamrater jag gått med sedan ettan. Jag försökte ignorera mobbarna så mycket jag bara kunde, trots deras försök att trycka ner mig så var jag ju i alla fall inte ensam längre. Jag flöt fortfarande med, slank undan när jag behövde, undvek konfrontationer och hade för länge sedan slutat visa andra att jag var smartare än dem.

Jag tror jag gick i åttan när saker och ting urartade, rasten var slut och min vän och jag återvände till klassrummet där resten av klassen stod och väntade i korridoren utanför precis som vanligt. Någon la krokben för mig när jag gick förbi och jag blev arg, undrade vad de höll på med och fick ett hånflin till svar. När jag började gå därifrån blev jag knuffad i ryggen och föll nerför en trappa, lyckligtvis utan att skada mig alltför mycket,

Jag återvände inte till lektionen, istället låste jag in mig på toaletten och grät tills det gjorde ont att andas. Sedan gick jag till lärarrummet för att få låna telefonen och ringa mamma så att hon kunde komma och hämta mig. De hade precis infört nya regler om att eleverna inte fick använda telefonen annant än i nödfall, men jag antar att läraren ändrade sig när jag började gråta igen och hulkande be om att få ringa mamma.

Hade jag fått välja hade vi åkt hem, men min mamma hade andra planer, hon var förbannad och hon ville veta vad som hade hänt och varför. Min klassföreståndare, läraren som skulle hållit i lektionen och kuratorn samlades tillsammans med mamma, mig och de två killarna som knuffat mig. Inträngda i ett litet rum jag inte ens visste fanns fick de två bedyra sin oskuld, intyga att det var ett hemskt misstag, en olycka, be om ursäkt och gå.

På vägen ut frågar min klassföreståndare om det känns bättre nu och med gråten i halsen sa jag nej, det gör det inte. Men ingen lyssnade, jag blev utviftad ur rummet med orden att det blir säkert bra nu. Jag bönade och bad att mamma skulle ta med mig hem men hon ville att jag skulle försöka, det var ju bara några timmar kvar och sedan kunde jag komma hem. Det var den längsta och hemskaste eftermiddagen i mitt liv.

Efter det så fanns jag inte längre, jag var luft, men det gjorde inget. Det var bättre att vara osynlig än att hånas. Mitt sista år på högstadiet blev faktiskt rätt bra i jämförelse, jag sjöng i kören och jag var med och satte upp en teaterföreställning. Jag tog ingen stor plats, höll mig i bakgrunden och arbetade i kulisserna (bokstavligt talat) tills det äntligen blev dags för skolavslutningen i nian och slutet på en psykisk terror som pågått i tio år.

Jag bodde kvar i det där lilla samhället i ytterligare ett par år, men varje dag satte jag mig på bussen och åkte nästan fem mil för att komma till min gymnasieskola, till en klass där det inte fanns en enda person från mitt samhälle, inte en enda människa som kände mig eller visste något om mig. Det blev en slags nystart även om den var långsam till en början, även om jag fortfarande var konstig och annorlunda.

Det var tre år som hjälpte mig växa och komma ut ur mitt skal. Blygheten fanns fortfarande där och osäkerheten, den gnagande misstanken att när någon viskade så var det om mig, om någon tittade så var det med förakt. Men jag hade vänner och jag var omtyckt, det var aldrig någon som hånade mig eller försökte trycka ner mig. Jag var fortfarande i hierarkins bottenskikt, men det var inte en dålig plats att vara för jag fick vara mig själv.

Efter gymnasiet var jag trött på skolan, jag var trött på tanken att arbeta i ett restaurangkök efter tre år av matlagning, det var ändå aldrig min dröm att bli kock utan något att göra under gymnasietiden. I brist på annat så skrev jag upp mig på kommunens vikarielista, en plats jag nästan inte höll på att få eftersom det fanns gott om vikarier just då, men när den ansvariga kvinnan fick reda på att jag kunde laga mat så blev det annat ljud i skällan.

Efter ett tag så hade jag gott om arbete, var jag inte i köket på en förskola eller skola, så var jag vikarie på en avdelning. Min syster som läst Barn och Fritid började plugga på högskolan året efter att jag tog studenten, hon var helt på det klara med att hon ville bli lärare. Det tog mig ytterligare två år innan jag bestämde mig för att det var något jag också kunde tänka mig. Kanske hade jag inte varit redo innan men jag var det då.

Att jobba som timvikarie, att hoppa från en arbetsplats till den andra och träffa nya människor varje dag eller varje vecka, det suddade nästan helt ut de sista resterna av min blyghet. När jag började högskolan och hamnade i en klass och en studiegrupp med vuxna människor, människor som inte behövde frysa ut andra för att känna sig bättre och viktigare, det var först då jag började tycka om tanken på att gå i skolan igen.

Det är nästan sju år sedan jag började på högskolan, tio år sedan jag tog studenten, tretton år sedan jag kom ifrån alla de som gjort min tid i grundskolan till ett helvete, tjugotre år sedan jag gömde mig bakom ett förråd på en lekskola och längtade efter min mamma. Det har varit en lång och svår väg från då till nu, ibland undrar jag hur jag överlevde. Ibland är jag inte så säker på att jag faktiskt gjorde det, i alla fall inte helt intakt.