Inre frid och djupa andetag

Jag känner ett slags lugn, en inre frid som jag inte trodde jag någonsin skulle känna igen. På något sätt, utan att jag riktigt märkte när eller hur, så har jag landat i mig själv och i mitt liv. Jag har funnit mig i min situation, jag har funnit mig i hur jag bor och var jag arbetar och med vem, jag har hitta en balans i mitt liv som känns skön och invand - även om allt så klart inte är en dans på rosor men jag är ändå lugn.

Jag vet inte hur det gick till, hur jag fann den här friden och det här lugnt, men här är det nu. Det är som att vara ett skepp på ett stormande hav där vågorna går höga många gånger, men skeppet ändå är som en stilla oas mitt i allting. Ibland så påverkar vågorna skeppet men inte så mycket som de gjort tidigare, i andra skeden av mitt liv. Det känns bra att kunna ha den här slags stillheten inom mig vad som än händer.

Om och om igen så lovar jag mig själv att det är så här jag ska må, men problemet är väl att varje gång jag lovar mig själv att finna frid, så är det medan mitt liv är i turbulent kaos. När det är på det sättet kan man försöka kämpa emot allt man vill, men det är att kämpa i motvind. Det är först när man släpper efter och slutar kämpa emot som man når det tillstånd man velat uppnå hela tiden med allt sitt stridande.

Jag lärde mig det den hårda vägen. Efter två depressioner under tiden som jag studerade på högskolan, två perioder då jag knappt orkade ta mig ur sängen och när mina tankar var de allra tyngsta och mörkaste, så insåg jag hur väldigt lönlöst det är att kämpa emot. Hur mycket man än vill rycka upp sig och ta sig i kragen, så fungerar inte det efetrsom man då gör ett aktivt val, man ska bli bättre, kosta vad det kosta vill.

Depression nummer två var den svåraste, den då jag hade tankar som jag idag inte ens kan förstå själv, när jag ville skada mig själv med vassa saker och genom självsvält. Jag föll tungt ner till botten, så långt som jag bara kunde falla och visste inte hur jag skulle ta mig upp igen. Det kändes som att trasa sönder sig i alla försök att ta sig upp till ytan igen, att gräva sig genom mörkret och andas frisk luft och se ljuset igen.

Det kändes så meningslöst att försöka kämpa, som att jag skulle gå under vad jag än gjorde. Så jag gav upp, slutade kämpa emot, lät allt det onda mörka skölja över mig. Min kropp kändes lättare, för samtidigt som jag släppte taget om viljan att bli bra igen, så släppte jag även taget om allt det som tyngde ner mig och jag kunde börja ta mig upp ur det oändligt djupa hål jag befann mig i, börja sväva tillbaka upp mot ytan.

När jag väl var upp igen, när de sista kvardröjande spåren av depressionen var borta, insåg jag vad det var jag hade gjort. Jag hade gett efter och på något sätt hade det gett resultat. Kanske fungerar det inte för alla, kanske kommer det någon dag sluta fungera för mig, men just nu känns det som att den enda vägen till inre frid är att släppa taget om allting, inte bara sina bekymmer utan även viljan att må bättre.

Att andas är nyckeln. Jag brukar säga det till människor i min omgivning när de blir upprörda, kom bara ihåg att andas. Varje andetag renar, varje andetag tar in det nya och friska, varje utandning släpper ifrån sig det giftiga som skadar en från insidan. Att andas gör att man blir lugn, att man hinner tänka efter. Varje andetag kopplar samman kropp och tanke till en helhet, till något meningsfullt, till det som är jag.