Möten, möten och mera möten

Idag var det så dags igen. Ännu ett möte på grund av den här sjukskrivningen. Ibland undrar jag om det är värt allt besvär, allt flängande hit och dit för att prata med folk om dittan och dattan. Fast det är klart, lite värt det är det allt. Mår ju så mycket bättre nu när jag kan jobba lite kortare dagar och även om den här förlamande tröttheten är densamma så består mitt liv numera av lite mer än att jobba, äta och sova, sova, sova.

Idag var det möte med en kvinna från företagshälsan där även min chef var med. Idag fick jag faktiskt en syl i vädret, till skillnad från förra veckan då det kändes som att chefen gjorde allt pratande och jag knappt fick yttra mig. Idag hade jag bestämt mig för att det skulle minsann inte få hända idag också. Men fy vad tröttande det var, mötet tog bara ca 40 minuter men det sög verkligen varje uns av energi ur mig.

Hon från Hälsan var en väldigt förstående och trevlig person som ingav ett stort förtroende. Jag fick berätta lite om mina symptom och min sjukdomsbild, och till skillnad från min handläggare på Försäkringskassan så var hon inte så fokuserad på min arbetsinsats utan mer på mig och hur jag mår. Det känns bra att veta att det finns i alla fall en person inblandad i den här cirkusen som inte enbart bryr sig om hur mycket jag kan arbeta.

Man behöver ju det också, människor som bryr sig om en. Jag vet att jag skrivit det här förut, men jag får mycket sådant på jobbet av mina kollegor och det är verkligen underbart. Fast ibland så blir man ju lite tveksam också. Hur mycket ska man berätta? Hur mycket ska man beklaga sig över och hur mycket ska man avfärda? Hur mycket och hur länge kommer de allihopa att orka med - eller är det bara jag som är dum?

Ibland får jag den här hemska känslan att jag blir buren, eller att jag är en börda. Kanske fastnade lite av det chefen sa förra veckan, när han antydde att jag kanske inte är bra nog, att jag inte gör tillräckligt. För det är ju inte bara jag som påverkas, det är ju inte bara jag som står där när jag inte kan eller orkar. Det är ju alla de andra också. Alla de andra som kanske känner att de måste bära ett extra tungt lass.

Det känns inte bra att tänka så, det känns inte bra att de kanske skulle tänka så. Jag blev ju uppfostrad till att man sköter sig själv, man ber inte om hjälp och man ligger absolut inte andra till last. Just nu känns det som att allt jag gör är att vara en börda. Jag ska krångla och bli sjukskriven, jag ska krångla och inte orka med allt, jag ska krångla och tappa koncentrationen. Jag ska vara så jävla krånglig att jag är sjuk!

Sedan jag fick diagnosen har jag fått börja lära mig tänka om, börja tänka nytt, börja be om hjälp och att dela med sig av ansvaret. Jag är inte där än, inte riktigt än, men det kommer. Men ibland känns det som att jag kräver mer än jag borde, som att bara jag ska ha och ska ha och ska ha! Som om mina behov alltid får gå först, ta mest plats, vara viktigast och jobbigast och mest problematiska för allting som ska planeras.

Är nästan rädd för att fråga, nästan rädd för att få veta att det är precis så det är - att min situation påverkar alla andra negativt. Jag vill ju inte ha det så här, vara så här. Jag vill ju vara frisk och stark och kunna och göra allt som alla andra kan. Jag vill inte behöva kämpa och slösa energi på att bara ta mig genom ännu en dag. Jag vill att allt ska vara som vanligt, som det var förut, innan allt det här.

Tänk vad annorlunda allt kunnat vara om jag bara varit frisk nu. Jag hade kunnat jobba heltid, göra allt det jag vill göra på jobbet, orka vara med på allt, ta tag i allt, planera och genomföra och vara så där sjukligt överambitiös som bara jag kan vara. Men så är jag inte, sån orkar jag inte vara. På ett sätt är det skönt, det är rätt mycket stress och press att vara så där gå-påig och alltid ha en massa planer or tankar.

Fast nu får jag det nästan att låta som att jag är totalt apatisk nu och bara sitter i ett hörn och väntar på att min dag ska ta slut. Men så är det inte. Jag kör på för fullt, gör både det ena och det andra - fast vetefan hur mycket resultat det ger. Det är så mycket resultat hela tiden i förskolan, fast man får ju inte säga resultat. Man ska säga mål. Ja, det heter mål och dem ska man nå upp till och alla ska vara glada och duktiga.

Tycker att "mina" barn är både glada och duktiga faktiskt. Har en jättemysig grupp femåringar som jag har huvudansvaret för och vi grejar och har oss. Just nu har jag lagt vårt sagoprojekt lite på hyllan eftersom vi haft besök av vår högskolestudent, men jag hade tänkt dra igång det denna veckan - men så blev det inte. Det har varit gymnastik och Mulle och imorgon ska det bli teknik på skolan för alla femåringar.

Får fortsätta arbeta med sagan nästa vecka. Vi ska arbeta med trolldeg nu och påbörja arbetet med vår bordsteater. Dessutom så har ju barnen har önskat sig en TV-skärm och dockor på pinnar som kan röra sig framför skärmen, också ska det bli teater av det också. Men först och främst lerfigurer och bordsteater, det andra får vänta några veckor till medan jag samlar ihop material och försöker hitta en stor kartong.

Just nu i denna stund ska jag ta min medicin - göra ytterligare ett litet hål i min mage - och sedan ska jag försöka kurera min huvudvärk. Den började efter lunch idag och har suttit i hela eftermiddagen och kvällen, fast den har flyttat sig från bakom ögonen till upp bakom pannbenet. Det spränger i hela huvudet och nacken känns stel och spänd och konstig. Usch, hoppas verkligen inte jag håller på att bli sjuk nu igen!