Besynnerliga beteenden

Det här inlägget har legat och gnagt i bahuvudet på mig ett bra tag nu. Inte för att det är särskilt viktigt. Inte heller för att det är om något så hemkst att jag inte kan förmå mig att skriva om det. Nej, inget sådant. Däremot så förklarar det här inlägget kanske ett och annat om mig som person. Fast troligen inte, för inte ens jag förstår mig själv ibland och det här är bara ännu en sak att lägga till en lista av konstigheter.

Sådan här är alltså jag; ibland får jag för mig att göra saker som jag vet att jag absolut inte borde göra. Det är helt bisarra saker, saker som ingen vettig människa skulle göra, saker som väldigt små barn gör eftersom de fortfarande är i det stadiet där de exprimenterar genom att stoppa allt de ser i munnen. Men tr mig, mina konstiga infall stoppar inte vid att stoppa saker i munnen, det är bara början på allt jag funderar på.

Oftast handlar det om att jag vill slicka på saker, saker jag vet att man inte ska slicka på. Som frostiga lyktstolpar. Eller snö. Eller andra saker jag inte ens tänker nämna här. Vill jag inte smaka på saker, så vill jag röra vid dem, och ju äckligare desto mer vill jag. Som konstiga kladdiga substanser som torkat fast på ett bord, eller vassa saker. Oftast vill jag inte röra vid människor, i alla fall inte på grund av det här tvånget.

Förutom att slicka, smaka och ta på saker, får jag ibland även för mig att göra saker som jag vet att jag inte borde, eller säga saker som man definitivt inte bör säga. Många gånger handlar det om rent sjuka saker som jag dessutom är rädd för ska hända. Som den här återkommande drömmen om att fastna med foten i toaletten, och lik förbannat så vill jag väldigt gärna stoppa ner foten i toaletten med jämna mellanrum.

Så vad säger det här om mig då? Tja, antagligen att jag har lite svårt med gränserna och att mina inre spärrar inte är så bra som de borde vara. Jag har potential till att vara impulsiv på ett sätt som bara småbarn eller fyllon är impulsiva, men jag kontrollerar mig själv med järnhand. Det kan nog förklara varför jag ibland kan upplevas som avståndstagande, kylig, opersonlig. Det är ett inlärt beteende för att skydda mig från mig själv.

Inte för att jag tror att jag någonsin skulle få för mig att verkligen verkligen göra något, men bara att ha den här konstiga önskan. Det har funnits gånger när jag önskat att jag haft en sådan där avfallskvar i slasken som man ser i amerikanske filmer. Inte för att jag faktiskt vill bli av med fingrarna eller ens bli skadad, men jag tror att någonstans djupt inom mig finns en önskan att leva farligt.