Sucka mitt hjärta, men brist ej

Nu ska jag försöka att inte göra det här till ännu ett sådant där förbannat blogginlägg, även om det här inlägget nog mestadels kommer handla om saker som irriterar mig. Ja, det finns saker som irriterar mig så oändligt mycket - som om någon nu tvivlade på detta. Ibland är jag till och med vansinnigt lättirriterad, men för det mesta tar det lång tid av tjatande och gnatande och gnällande innan jag tappar tålamodet.

Jag minns att jag hade en lärare en gång på högstadiet som sa att jag var sen till ilska, men när jag väl blev arg så var det bäst att hålla sig ur vägen. Jag får nog hålla med om att det är sant, för jag är ingen vidare trevlig person när jag väl blir förbannad. Jag snäser och skäller och är dryg och obehaglig att ha att göra med - så obehaglig att jag själv ryser men utan att kunna stoppa mig själv från att fortsätta på samma spår.

Min ilska och irritation kan nog verka orimlig och oresonlig ibland. De mest harmlösa kommentarer kan få mig att explodera, men det är ju inte kommentaren i sig som gör mig arg. Det är ju allt det som pågått innan, veckorna eller månaderna av att höra samma gamla gnäll och tjat. Samma trista påståenden eller evinnerliga tuggande, idisslande, av samma, samma, samma! Till sist får jag nog och blir helt galen.

Jag borde väl lära mig att uttrycka min irritation på ett tidigare stadie, så att min omgivning slipper dessa plötsligt vredesutbrott över petitesser, men jag kan verkligen inte förmå mig till att göra det. Så istället börjar irritationen bubbla i mig, först som små, små kolsyrebubblor men snart växer de sig större och större tills hela jag är som en kokande gryta, med skramlande lock och som ilsket hoppar upp och ner på spisplattan.

Det finns en hel rad saker som gör mig småirriterad och som kan leda till sådana där utbrott. Som när samma fråga ställs om och om och om igen, och samma svar ges igen och igen. Eller när man får höra riktigt korkade kommentarer eller frågor för att folk inte lyssnat. Eller när folk gnäller eller tycker synd om sig själva till den grad att de bara är ute efter att få sympatier och en massa tyck-synd-om-följeslagare.

De senaste veckorna är det något annat som börjat irritera mig så smått, något som legat och gnagt och gnagt i mig och som bara byggs på för varje gång. Har ju nämnt tidigare att jag är medlem på en site för oss med MS, och är även medlem på ett liknande forum med engelskspråkiga användare. På senaste tiden har jag börjat märka att blodtrycket stiger och nacken börjar spänna när jag läser vissa inlägg.

Det handlar om alla "fighters" där ute. Folk får väl egentligen tycka vad de vill, men jag har väldigt lite kontroll över vad som börjar irritera mig så den här gången handlar det om folks åsikter. Under den senaste tiden har det varit en mängd inlägg om att slå MS på käften, att bekämpa sin fiende, att bemästra odjuret - och en rad andra klyschor som bara låter så hemskt fel och konstiga i mina öron.

Läste nyligen - igår om jag inte minns fel - ett väldigt klokt blogginlägg om detta med att se sin MS som sin fiende och lägga energi på att brottas med sin sjukdom. När varje litet uns av energi är så väldigt viktigt, varför slösa den på att slåss mot något som man ändå aldrig kan övervinna? Jag säger inte ge upp, långt ifrån det, men det måste finnas bättre saker att lägga sin energi på än att slå MS på käften.

Jag undrar hur det ens går till, hur övervinner man den här sjukdomen? Kanske har jag missuppfattat och det handlar inte alls om att motarbeta och bekämpa med varje uns energi man har, kanske handlar det snarare om att inte lägga sig ner, inte ge upp, utan kämpa vidare och leva sitt liv. Men om så är fallet är det ett väldigt klumpigt sätt att uttrycka det på när man gör MS till sin fiende, sin hatade nemesis.

För min del så är MS inte min fiende, inte någon fiende som ska få sig en käftsmäll. Jag har läst folk som uttrycker det som att inte låta MS:en vinna över dem och att de därför måste kämpa emot, men jag förstår bara inte. Jag tänker inte heller låta min MS vinna över mig, men bara för det så måste jag ju inte hata den, vilja krossa den eller någon annan dum symbolisk handling som ändå egentligen är helt meningslöst.

Jag lever med min sjukdom varje dag, ibland tycker jag synd om mig själv, ofta önskar jag att jag aldrig blivit sjuk och för det mesta kan jag bli irriterad när vissa saker inte går som jag vill på grund av att min sjukdom sätter käppar i hjulet. Men jag hatar inte min MS. Den bara är där, ful och äcklig som en finne på hakan ibland, som skapar irritation och ilska - men definitivt inte värd att slösa dyrbar käftsmällande energi på.