En enda ynka dag

Jag inser med gråten i halsen att just nu och kanske aldrig igen kommer det bli aktuellt för mig att gå upp i heltid. Idag har jag varit på jobbet i åtta timmar. En heltidsdag för de flesta, för mig en konstant kamp för att inte låta tröttheten ta över. Jag har tvingat mig själv att prata, tvingat mig själv att stå, gå, lyfta, bära, plocka upp, ta fram, städa undan - och allt jag kan tänka är "det här var en enda ynka dag, hur skulle jag orka en vecka?"

Det är bara att erkänna nu, mina vakenhetspiller funkar inte (ingen effekt, bara massa biverkningar) och jag tänker säga till min läkare att jag vill sluta med dem och pröva något annat. Men det får bli när jag pratar med henne nästa gång, runt Lucia skulle hon ringa igen. Det känns som att det ligger flera månader in i framtiden, trots att det bara är några veckor dit. Just nu är det en dag i taget som gäller, med start imorgon.

Har fått ändrat min tid imorgon, börjar kvart i åtta istället för halv tio som det egentligen är meningen - men så får jag gå hem klockan ett istället för halv fyra så det gör inte så mycket. Dessutom har jag mer energi på förmiddagarna, mer lugn och tålamod (vilket förstås beror på den extra energin). Men idag tycker jag allt att jag betett mig högst exemplariskt, varit riktigt pedagogisk och inte höjt rösten en enda gång... ja, kanske en.

Kanske börjar mina kollegors stora lugn och tålamod smitta av sig på mig. Jag hoppas det i alla fall, för det är ju inte kul att vara Arga Fröken, även om det inte betyder att jag kommer bli helt lam heller. Ibland måste man få ryta i och visa att något inte är okej. Visst, för en del funkar det att visa sin besvikelse och ilska med den lugna rösten, men jag tror barnen skulle märka om jag försökte vara någon jag inte är, som en ansiktsmask.

Jag tror det är som min ena kollega säger också, att arbeta med de här metoderna för att lösa konflikter innebär att man använder mycket mindre energi och det är ju verkligen något jag behöver. All energi jag kan spara energi jag kan lägga på annat än att bara stå och gå och tänka. Usch, nu blev jag nästan lite ledsen vid tanken på hur utmattad man kan bli av saker andra tar för självklart, som att läsa en bok eller gå rakt fram.