Vilken jävla pärs!

På det stora hela så gick morgonen och förmiddagen bra, men jag var väldigt stressad och nervös ändå. Tog mig till sjukhuset och röntgen helt okej, fick byta om till en superläcker liten vit skjorta och sedan var det dags att sätta nålen med kontrastvätska. Hur många gissar på att de snabbt och lätt hittade ett stort, trevligt kärl i armen? Någon? I så fall har ni FEL! Det finns ingenting i mina armar där man kan sätta en nål.

Som radiologen uttryckte det; "de ligger så djupt så man måste gräva lite för att komma in till dem". Det började susa lite i öronen på mig när han sa så men det gick snart över när jag fått lägga mig ner och efter lite klämmande och tryckande och kramande och knäppande, så hittade han till sist ett tunt litet kärl på ovansidan av handen. När kontrasten gick in kändes det inte så mycket, men att ha nålen kvar gjorde ont som fan.

Allt som allt, att sätta nålen, ta bildserierna på huvudet, ställa om maskinen och ta bilderna på nacke och bröstkorg, tog ungefär en och en halv timma. Det är samma tid som det tog för två år sedan när jag gjorde samma undersökning. Nu dröjer svaren i minst två veckor så antagligen får jag träffa min läkare någon gång efter jul och nyår. Det känns väl så där kul att behöva vänta men samtidigt skönt att det dröjer lite.

Efter visiten på sjukhuset for jag in till stan, bytte buss och åkte ut till köpcentret för att köpa de sista julklapparna till brorsan och svågern. Köpte även en skinka och den vidriga sillen som jag uppenbarligen är ansvarig för att den hamnar på julbordet hemma hos syrran. Varför det är så att just jag ska skaffa fram sillen vet jag inte, jag äter inte ens sill. Vet faktiskt inte ens varför någon skulle vilja äta sill.