Magnetröntgen och klaustrofobi

Idag när jag kom hem från jobbet låg det ett brev från mitt sjukhus och väntade på mig. Jag har fått remiss för att göra en magnetröntgen - och jag skuttar inte direkt av glädje. Det är nu lite mer än två år sedan jag gjorde en magnetröntgen och jag får fortfarande andnöd emellanåt när jag tänker för mycket på den upplevelsen. Det är verkligen ingen angenäm sak att göra när man har lite lätt klaustrofobi - vilket mina syskon gav mig!

Ja, faktiskt är det så att jag inte är född med rädsla för små utrymmen. Detta blev jag inte förrän jag var ungefär sex år gammal. Mamma hade dragit ur alla madrasserna ur sängarna för att städa och på den tiden hade vi gula skum(?)gummimadrasser som mamma tagit av överdragen på. Min bror och syster rullade in mig i en sådan, satte sig på mig och vägrade kliva upp - och när pappa kom in i rummet kunde jag knappt andas.

Det jag minns mest från denna smått raumatiskt händelse är känslan av att inte få luft eller kunna röra mig - och när pappa frågade var jag var svarade mina syskon att det visste de inte och de höll på att leka. På något sätt lyckades jag klämma ur mig ett 'hjälp' och plötsligt var jag fri. Sedan dess får jag andnöd i små utrymmen och tanken på att inte kunna röra mig kan skapa en panikkänsla. Så rulla inte in barn i madrasser!