Framtidsplaner och bakslag

Som jag lovade i tidigare inlägg så följer här en rapport från mötet med chefen som jag hade imorse. Allt gick bra... ända tills jag bröt ihop och började gråta. För alla er som gråtit inför någon ni verkligen inte vill gråta inför, ni vet hur det känns. För alla andra låt mig bara säga att det var hemskt jobbigt, minst lika jobbigt som anledningen till att jag började gråta i första taget. Jag som inte brukar vara känslosam i vanliga fall.

Vi skulle diskutera min sjukskrivning, både med anledning av att det nu snart är ett år sedan jag blev sjukskriven men även eftersom han ska lysa en ny tjänst inför vårterminen och ville veta om han skulle söka någon på 50% eller 75% Mitt upp i allt detta kom vi in på hur det måste vara svårt för andra att förstå min sjukdom, särskilt tröttheten, och även hur jag fortfarande känner mig nästan lite skyldig eftersom jag är sjukskriven.

Jag som alltid varit den duktiga som jobbat häcken av mig, överpresterat, varit ambitiös till tusen och alltid haft många järn i elden - helt plötsligt har jag tvingats inse att jag inte orkar allt jag gjorde innan, att jag får vara glad om jag kan stå och gå och prata sammanhängande. Så medan jag vet att jag inte orkar, sitter det ändå och gnager i mig att jag borde göra mer och vara duktigare - och att alla andra tycker det också.

Den logiska sidan av mig vet (eller hoppas i alla fall starkt) att de i min omgivning, framför allt på min arbetsplats, faktiskt inte tycker att jag gör ett dåligt jobb eftersom jag inte är som jag var förr. Men den logiska sidan har inte en chans mot känslan av att inte duga och tanken på att andra inte heller tycker att jag duger. Det är en hemsk känsla att undra om andra är besviken på en och det försökte jag förklara för min chef...

Med resultatet att ögonen började tåras och helt plötsligt brister jag ut i gråt. Det var fruktansvärt pinsamt, jag som aldrig gråter inför andra satt helt plötsligt och bölade framför chefen. Jag vill helst inte tänka på hur hemskt det måste varit för honom, trots att han sa att det var helt okej och att han visst förstod. Jag lyckades i alla fall sluta rätt snabbt vilket var en lättnad, tänk om jag brutit ihop totalt. Hjälp liksom.

Förutom den pinsamma episoden så gick väl mötet bra på det stora hela. Vi pratade lite om fortsatt sjukskrivning och om det inte är en möjlighet från Försäkringskassans sida ( i värsta fall kan det ju vara så), så pratade vi lite om tjänsteledighet så att jag kan fortsätta jobba 75% även om jag inte beviljas sjukpenning. Just nu är det lite en gissningslek och väntan, för helt säkert kan jag inte veta förrän vid årsskiftet trots allt.