Uttrycksformer

Det här med bloggandet går i vågor har jag märkt. Vissa dagar skriver jag ingenting alls, andra dagar skriver jag femtielva inlägg om absolut ingenting alls. Det här är ytterligare ett sådant där inlägg, fast kanske blandat med en smula filosofisk självreflektion - om jag kan hålla samman tankarna så pass länge att det blir något vettigt av det. Jag känner att det börjar bli sent och jag är på väg att tappa greppet om mina hjärnfunktioner.

Jag tror väl att det är så att de dagarna när jag mår bra och är glad, när jag haft en bra dag på jobbet och allting känts härligt, det är de dagarna då jag bloggar så att de som läser knappt hinner med i svängarna. Sedan har jag dagar när jag är förbannad och skriver för den sakens skull - precis som bloggens namn antyder - också finns det dagar när jag bara är och flyter med och är glad om jag tar mig igenom dagen.

Det är de dagarna som jag inte skriver något, inte för att det inte finns något att skriva om - för jag skriver rätt ofta om ingenting alls - utan helt enkelt för att jag är så förlamad att jag inte finner energin att ens tänka på att formulera mina tankar, hur små och obetydliga de än må vara. Kanske tar jag igen det de dagar då det liksom bubblar i mig av lycka och tillfredsställelse och de kreativa tankarna exploderar i skallen på mig.

Det finns inget bättre än att skapa, vare sig det är att skapa ett ting eller en text. Men det ska erkännas, jag har alltid haft en viss fallenhet för det skrivna ordet, något som jag ger utlopp för i mitt rollspelande. På jobbet får jag vara kreativ på andra sätt, med mina händer, med färger och former och ljud. Men här hemma, vid datorn, är det fortfarande orden som är min största källa till glädje och jag trivs alltid bäst när jag kan uttrycka mig.

Ibland springer fingrarna iväg med mig, ungefär som man ibland kan tala innan man tänker, så skriver jag utan att tänka. Jag kallar det att vara i zonen, och ibland kan jag vara så djupt inne i zonen att jag nästan skriver på autopilot. Men konstigt nog, det är oftast de gångerna mina inlägg blir som bäst, och inte som nu när jag faktiskt försöker formulera någon slags tanke med det här inlägget och pränta ner det.

Det är nog definitivt dags för sängen nu. Min kudde ropar på mig att komma och krama den och katten ligger på hallmattan och sussar så sött i väntan på att jag ska gå in och lägga mig å att han också kan hoppa upp och komma till ro. Ibland vet jag inte om det är katter eller små bäbisar jag har här hemma. Knasen vet i alla fall om att han är en stor kille, men Chai är fortfarande övertygad om att han är en bäbis som ska sova med mamma...