Jag är så misslyckad

Vad är det för fel på folk egentligen, att de hela tiden måste ha något att göra, aldrig bara kan sitta ner och slappna av i en timma. Två minuter går bra, eller fem, men sedan ser man hur det börjar krypa i den och de far upp igen. Inte för att det är så konstigt eftersom vi redan från tidig ålder indoktrineras med tron att allting måste gå fort, fort, fort. Det ska vara snabbmat, snabbkassa och hela tiden måste vi underhållas av något.

Jag säger inte att jag inte är likadan, jag gillar också när det händer saker, men för mig så kan det räcka med att läsa en bok. Att vara helt sysslolös är ju inte direkt en höjdare, men när man hör vissa så kan man ju tro att världen kommer gå under om de inte har inplanerade aktiviteter varje dag i veckan; gympa, promenader, träffa kompisar för en fika, äta middg ute, åka på helg-spa, gå på bio, ha fest, träffa släktingar...

Jag blir matt bara jag tänker på det, detta konstanta behov av att hela tiden ha något att göra och inte bara läsa ett par kapitel i en bra bok eller slötitta på en film. Nej, nej, då gör man ju ingenting. Att göra något sker ydligen endast när man far runt som en skottspole, en flipperkula som studsar mellan jobbet, mataffären, ungarnas bandyträning, mormors hus, biografen, fiket, förskolan och tusen andra ställen med ljusets hastighet.

Vad är det för fel på att göra ingenting alls? Är det fult på något sätt? Om man inte går på Friskis&Svettis två gånger i veckan, kör barnen till fotbollen tre gånger i veckan, alltid har något att göra på lördagar vare sig det är en fest, en middag eller att rensa i rabatten, betyder det att man är misslyckad som människa? Om så är fallet så är jag ändå stolt över att vara en misslyckad person, jag kommer antagligen leva längre.