Pratkvarnen

I dag blev jag intervjuad per telefon och insåg att jag inte bara pratar, jag pratar mycket. Den där blygheten jag drogs med under min uppväxt är i stort sett borta även om jag fortfarande i vissa sociala sammanhang kan hålla mig lite i bakgrunden. Jag observerar hellre än deltar, i alla fall till en början. Men i slutändan så hoppar jag in i samtalet med fötterna först och tusen samtalsämnen.

I dag handlade det om min blogg. Jag blev kontaktad innan sommaren om detta och idag blev det av så här efter semestern. Om det blev sagt något vettigt vet jag inte, det är problemet med att vara en pratkvarn, efteråt har jag sällan mer än en vag aning om vad jag kan ha sagt som faktiskt var värdefullt att veta. Jag misstänker att jag i slutändan oftast pratar en massa innehållslöst strunt.

Bakgrunden till intervjun är att jag har MS och att jag bloggar, även om jag inte skriver en MS-blogg. Den här bloggen handlar trots allt mer om mig och mitt liv än den här enda aspekten av mig som heter MS. Sedan att jag skriver om min sjukdom emellanåt känns bara naturligt, precis som det är naturligt att skriva om jobbet, fritiden och shopping (även om jag i första inlägget svor att aldrig göra det).