Varför allt är bättre i framtiden

Häromdagen skrev Patrik på sin blogg om hur konsten är vit, det förväntas att hjälten eller hjältinnan i en film eller ett literärt verk ska vara vita medan svarta karaktärer i bästa fall tilldeles en biroll, en bakgrundsfigur utan något egentligt syfte för handlingen. Jag ska erkänna med en gång att sägs det inte annorlunda i böcker så antar jag att karaktären jag läser om är vit och ingenting annat.

Jag är dock uppmärksam nog att uppfatta när en karaktär av annan hudfärg dyker upp i handlingen och justera min inre bild därefter och så är det inte mer med det. Jag kan däremot  bli otroligt irriterad när filmer baserade på böcker kommer ut och det visar sig att en karaktär har "fel" hudfärg jämfört vad som beskrivs i boken, en vit är vit och en svart ska vara svart även på film i min mening.

Jag inser så klart att den ovanstående meningen kan vara mindre smickrande och få mig att framstå som väldigt fokuserad på hudfärg (eller vad för andra attribut en person kan tänkas ha, så som kön, sexuell läggning osv), men jag vill gärna tro att jag står över sådant tjafs. Jag är inte blind så jag ser ju hur en person ser ut men det betyder inte att jag har förutfattade meningar om personen i fråga.

I samma veva som Patrik publicerade sitt blogginlägg, la en konstnär jag följer på DeviantArt upp en fråga i sin journal; folk säger att hudfärg, kön, sexuell läggning, handikapp och så vidare inte spelar någon roll, men skulle dessa personer föredra att ingen visste vilken hudfärg eller handikapp de hade, eller skulle de vilja att andra visste vilka dessa var men ändå inte blev diskriminerade.

Eftersom jag tillhör den vita heterosexuella medelklassen i ett hyfsat jämställt land är det säkerligen lätt för mig att säga att för egen del bryr jag mig inte om ifall folk vet att jag är en vit, svensk kvinna med sjukdomen multipel skleros. När det gäller mitt eget sätt att se på och behandla andra så ser jag så klart deras kön och hudfärg osv, men dessa saker är totalt ovidkommande för mig.

Nu kommer vi till det här inläggets titel, varför allt är bättre i framtiden. Som trogen anhängare av sci-fi genren har jag i åratal följt diverse serier och sett en mängd filmer. Som en person som finner större glädje i ett karaktärsporträtt än i en explosiv actionscen (även om jag gillar dem också) så var det först häromdagen som jag fick någon slags uppenbarelse gällande min kärlek till rymdfilmerna.

Jag kollade på en kort film där en mängd kändisar från USA och Kanada hade intervjuats inför den fjärde och avslutande säsongen av serien Battlestar Galactica, en av mina absoluta favoritserier just på grund av hur karaktärerna tillåts växa och utvecklas. Eller som en av de intervjuade uttryckte det; serien handlar inte bara om blinkade ljus, knappar och pampiga strider i yttre rymden.

Några minuter senare sa en annan person att en av anledningarna till varför han tyckte om serien så mycket var för att alla karaktärerna presenterades som människor, de hade fel och brister men i grund och botten var de bara människor; inte svart eller vit, inte man eller kvinna. Det var inget speciellt med att en kvinna var stridspilot, det var hennes jobb helt enkelt, inget att fundera mer på.

Det var då som jag började fundera på alla sci-fi filmer och serier som jag sett genom åren och jag insåg att det nog är bättre i framtiden, i alla fall i den fiktionella framtiden. Där människor med alla hudfärger gör samma saker som de vita och ingen bryr sig, där en kvinna kan göra allt det som en man kan och ingen ställer sig upp och viftar och hurrar bara för att hon gör sitt jobb som alla andra.

Jag har aldrig i en sci-fi film eller ett avsnitt av en sci-fi serie, sett någon slags form av rasism eller diskriminering på grund av en persons kön. Visst tar sådana filmer och serier upp ämnet men då oftast i form av hur människor (som grupp) diskriminerar mot utomjordingar, eller hur personer från olika platser på en annan planet diskriminerar mot varandra medan människorna försöker lösa konflikten.

För i framtiden är allt bättre, då är vi plötsligt moraiskt överlägsna eftersom vi efter årtusenden av att se ner på alla som inte är som oss, har förstått att det är bättre om alla bara får vara människor. Var svart eller vit, man eller kvinna, hetero- eller homosexuell, var vad du vill och jag ser och jag vet men i slutändan är du ändå en människa och det är allt som betyder något.