Självvald ensamhet

Jag märker mer och mer hur jag drar mig undan från mänsklig kontakt och sociala nätverk som jag skapat, allt för att istället få tillbringa kvällarna i ensamhet. Helst vill jag att telefonen inte ringer när jag väl kommer hem från jobbet och gör den det så försöker jag hålla samtalen korta även om det kan vara svårt och min mamma och syster är de enda undantagen till den rabiata regeln.

Det går fortfarande bra att jobba och umgås med all personal och alla barn på förskolan, jag gömmer mig inte direkt i ett hörn och låtsas att jag är ensam i rummet. Jag känner mig faktiskt helt normal på dagtid, det är först när jag kommer hem och ytterdörren är stängd som jag drabbas av den där känslan att jag helst av allt skulle vilja vara ensam i världen just då bara för att slippa andras sällskap.

Det är samma sak på helgerna om det dyker upp något oplanerat som ett telefonsamtal eller någon som ringer på dörren för att sälja saker, helst av allt vill jag låtsas att jag inte är hemma fast det gör jag ju inte så klart. Hur mycket jag än vill vara ensam så sitter min uppfostran rätt hårt i ryggraden och att ignorera en ringande telefon det gör man bara inte, det kan ju vara viktigt.

Planerade saker går också bra, som förra helgens firande med kollegorna och gårdagens utflykt med syrran för att slänga skräp på tippen, fika hos mamma och sedan handla mat. Sedan är ju som sagt mamma och syrran undantagen, jag vill fortfarande umgås med dem. Det är andra vänner som fått ta smällen, särskilt mina långväga vänner som jag enbart chattar med online och inte gjort så på flera veckor.

Samma sak här på bloggen där de få kommentarer jag får går obesvarade även om jag ibland tänker att jag nog skulle vilja skriva något. Men till och med den kontakten känns alltför överväldigande just nu. Lyckligtvis kommer det här tråkiga tillståndet nog inte att vara alltför länge, det är en av mina eremit.svackor som dyker upp då och då men så länge jag mår i övrigt bra så gör det mig inte så mycket.