Tandläkarskräck

På fredag eftermiddag ska jag till tandläkaren vilket jag fick en kallelse till för ungefär en månad sedan. Fram tills nu har det varit helt lugnt, om något har jag varit glad att äntligen ha en tandläkare efter flera år utan en fast mottagning att gå till, men så idag kom jag på att det faktiskt bara är några dagar kvar tills tandläkarbesöket och genast satte nervositeten igång med illamående och hela baletten.

Det finns saker jag inte gillar, som sjukhuslukten och att ta blodprov, men när det gäller tandläkare så handlar det inte om ogillande utan om ren och skär skräck. Inte för att något har hänt som traumatiserat mig, jag har alltid haft väldigt bra tandläkare även om den jag hade i min barndom var lite väl hårdhänt. Var min skräck kommer ifrån vet jag alltså inte och den är inte rolig att handskas med.

Delvis beror den säkerligen på min överaktiva fantasi som jag nämnt tidigare och min förmåga att försätta mig själv i panik genom att föreställa mig allt det hemska som kan hända, även om jag med just tandläkare försöker tänka så lite som möjligt på dessa saker. Jag kan bara föreställa mig hur fraktansvärt panisk jag skulle kunna göra mig själv om jag någonsin behövde opereras. Kirurgskräck, finns det?