Idag mår jag riktigt jävla dåligt, en orolig känsla som gnager sig genom mig och får mig att vilja gråta. Det är mycket just nu, Försäkringskassan vill att jag prövar att gå upp i tid med andra arbetsuppgifter så just nu väntar jag på att min chef ska samordna något slags möte med min handläggare, någon från personalkontoret och en representant från företagshälsan.Jag vet verkligen inte vad som kommer att hända eller när.
Jag känner mig bedövad, avskärmad från allting, som om jag förlorat kontrollen. Det är inte jag som bestämmer länge, det är en läkare på Försäkringskassan som läst ett (mycket!) torftigt utlåtande från min förra läkare och bestämt att om jag inte kan jobba heltid som förskollärare så kan jag säkert göra det någon annanstand. Min chefs skadeglädje när han pratar om uppsägning är bara ytterligare ett hinder på vägen.
Jag vet ju att det är så, att om personalkontoret (min arbetsgivare) inte har andra arbetsuppgifter till mig så måste jag bli inskriven på Arbetsförmedlingen och söka jobb i hela landet. Jag tycker bara inte att min chef behöver låta så jävla nöjd när han säger det. Inget jävla stöd får man. Jag ska vara helt ärlig och säga att det ska bli så förbannat skönt när han byter jobb efter sommaren för jag orkar inte mer.
Jag känner mig riktigt liten och utsatt just nu, som att jag står helt ensam och alla är ute after att kasta sig över mig. Jag har i alla fall stöd från min handläggare på Försäkringskassan, min nya läkare och viktigast av allt, av min familj och mina underbara kollegor. Att varje dag få komma till ett jobb jag trivs med, träffa människor jag tycker om och göra saker jag älskar, är inte det värt något alls för FSK-läkaren?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar