Snyggt och fult

Jag snubblade över en artikel i Aftonbladet i går kväll och kunde inte låta bli att skratta lite när jag läste den. Rubriken löd; Forskning: Män överskattar sin attraktionskraft och vi har väl alla råkat ut för en sådan man, en som tror att han är Guds gåva till kvinnorna och att vi borde falla handlöst för honom bara för att han är så vansinnigt snygg. Enligtstudien bakom artikeln så tror män att de framstår som snyggare och mer intressanta för kvinnor ju mer attraherade de är av kvinnorna i fråga.

"Resultaten [av studien] visar att mäns egon är uppblåsta och att de överskattar hur attraktiva de egentligen är: Män som vill hitta ett one-night-stand har större benägenhet att överskatta hur gärna kvinnorna vill ha dem. Ju snyggare kvinnan var enlight den manlige dejten, desto mer överskattade han hennes intresse" [Aftonbladet 2011-12-19]

Samma  studie visar att "bland kvinnorna syns motsatt tendens - de underskattar männens trånad" och det här är väl heller inget att förundras över, till och med kvinnor som är otroligt vackra drabbas väl emellanåt av tvivel på sin egen attraktionsförmåga, en åkomma som många män helt verkar sakna. Sedan får man ju ta sådana här stidier med en nypa salt, särskilt när mindre än 200 personer av båda könen ingått i studien och alla studier baserade på tyckanden inte är vetenskapligt sunda.

Vad vill jag säga med det här inlägget då? Antagligen att du (ni män) inte är så snygg som du tror att du är medan jag måste vara enormt snygg och attraktiv eftersom jag sällan känner att någon är eller skulle kunna vara attraherad av mig. Fast jag har ju så klart mina ljusa stunder (nåja) då jag ser en kvinna jag tycker är mindre attraktiv än jag själv, tillsammans med en någorlunda snygg karl, och då känns mina framtidsutsikter inte lika dystra längre. Kan hon så kan jag.

Sedan så har det ju med personlighet att göra också, om man inte ser ut som Angelina Jolie så måste man vara snygg på insidan också, men jag tror inte ett dyft på de stolpskott som påstår att de attraheras av någons personlighet och helt struntar i hur en person ser ut. Kanske när de lärt känna personen men när det kommer till första intryck och den där första attraktionen så finns det inte en chans i helvete att någon blir utseende-blind tills de haft ett långt och själfullt samtal med personen.

Eller så är jag bara vansinnigt utseendefixerad och antar att alla andra är det också. Kanske finns det någon människa där ute som faktiskt inte ser hur en person ser ut förrän de lärt känna dem och om de gillar personligheten så gillar de även utseendet. Det vore ju trevligt att kunna tro det men den där lilla irriterande rösten i mitt huvud säger att chanserna är små och att alla som tror att de faktiskt är utseende-blinda antagligen bara har otroligt låga standard vad gäller andra människors utseende.