Vissa tunnor vågar skramla högre

(Jag postar det här inlägget på egen risk, det är aldrig klokt att diskutera politik eftersom någon annan alltid måste leverera sina motstridiga åsikter. Lev och låt leva är ett koncept som sällan verkar fungera när det kommer till politik eller religion. Men vad fan, jag lägger upp det här inlägget ändå och får helt enkelt stå mitt kas.)

På Aftonbladets hemsida läser jag att Aisha Gaddafi hävdar att hon utsatts för "allvarlig psykisk stress av bilderna [på hennes far] och det sätt som hennes far dödades på". Enligt artikeln vill hon att hennes fars död utreds, både hur han dog och hur kroppen senare obducerades. Förutom att det är smått morbidt och inte så lite hemskt, så känns hela grejen löjlig. Visst måste det vara fruktansvärt att se bilder på sin torterade och döda far, men någon måtta får det väl ändå vara.

Enligt advokat Nick Kaufman utsattes Aisha Gaddafi för stor känslomässig stress genom att hennes far och bror "mördades på det mest horribla sättet och deras kroppar visades sedan upp på ett groteskt sätt helt emot islamistiska lagar". Båda påståendena är visserligen sanna även om jag undvek att titta alltför noga på de där bilderna när de kablades ut, men vad som slår mig är inte om det var rätt eller fel utan varför just Gaddafis dotter kräver svar.

De senaste åren har vi sett åtminstone tre män som dödats på horribla sätt och sedan visats upp på bilder och filmklipp världen över; Saddam Hussein, Osama bin Laden och nu senast Muammar al-Gaddafi. Mig veteligen har varken bin Laden eller Husseins familjer gått till internationella brottsdomstolen och krävt en utredning och man kan ju fråga sig själv varför. Ett svar kan ju vara Aisha Gaddafis västerländska utbildning som jag helt säkert tror spelat en roll i att hon ens kommit på tanken.

Ett annat och kanske aningen mer långsökt svar gissar i alla fall jag har att göra med vem som dog den här gången, inte en fiende till det stora landet i väst och istället en fiende till sitt eget folk som världspoliserna visat jämförelsevis väldigt lite intresse för. Den här gången finns det ingen anledning att oroa sig, man kan ställa frågor och kräva svar utan att behöva oroa sig för policyn att den som inte är världspolisernas vänner per automatik är deras fiender.