Omogen och egoistisk

Numera när jag skriver om något beror det oftast på att jag läst ännu en korkad insändare i min lokaltidning som fått mig att antingen tänka efter eller koka över. Den senaste tidens insändare har dock varit mer av slaget irriterande, skrivna av en förälder i grannstaden vars "genuint musikintresserade"barn fått avslag på sin ansökan till profilklass (musik) och föräldern har nu anmält skolan till Skolinspektionen.

En förälder i exakt samma sits, med ett barn som inte kommit in på Musikskolan, skrev en svarsinsändare om att lära sina barn hantera motgånger, att ibland måste man acceptera att ett nej är ett nej, det betyder inte att någon annan gjort fel och ska anmälas. Svaret från den förste föräldern blev i gårdagens tidning att det viktigaste är att stå upp för sin rätt, att inte acceptera att andra människor kränker dem.

Kloka ord, javisst, men de förlorar lite av sin genomslagskraft när man vet bakgrunden och vet att den här föräldern anser sitt barn ha blivit kränkt eftersom det inte fick som det ville. Varje dag, ibland flera gånger om dagen, så drabbas människor av nekanden och avslag, blir stoppade från att göra saker de vill men inte får göra, och varje dag används ordet kränkt allt flitigare bland både barn och vuxna.

Jag får anta att denna förälder visste om att det fanns ett begränsat antal platser att söka i klassen och att det var många som söker. Vad fick dem egentligen att tro att just deras barn hade rätt till en av dessa platser, att just deras barn förtjänar ett avslag mindre än alla andra barn i precis samma situation. Min högst personliga gissning är att dessa föräldrar är väldigt omogna och egoistiska människor.

Det kan tyckas hårt, men efter att ha läst den avslutande meningen i gårdagns insändare så känns min bedömning ändå som att jag är på rätt väg. Meningen löd; "Om man lever efter devisen 'att rektorns beslut ej kan överklagas' är vi tillbaka i feodalt tänkande. Vi kallar oss moderna människor..." De där tre små punkterna kan översättas som att det är underförstått att den andre föräldern inte är en modern människa.

Kort och gott så får man ju anta att den upprörda föräldern anser att i ett modernt samhälle så ska alla bli antagna till musikklassen, så länge hennes eget barn är en av dem. Hennes barn har ju fått sina lagliga förutsättningar åsidosatta av förvaltningen, förvaltningen som även "trampat på barnens okränkbara rätt". I mina öron låter det mer som ett fall av att vilja men inte få, och skrika tills man får som man vill.