Gapskratt eller käftsmäll

Jag vet att jag antagligen upprepar mig nu, att jag skrivit tidigare om folk som är överkänsliga för vissa skämt och blir upprörda över en del saker medan de skrattar åt andra, ofta utan en tanke på vilken äcklig dubbelmoral de har. Men även om detta blir en upprepning så ville jag ändå skriva den eftersom jag hittade en bild som perfekt illustrerar detta på Humons DA hemsida.


Med den här bilden ville Humon, enligt henne själv, säga att det handlar om timing när man berättar skämt. Att skämta om att hundratals människor dog när Titanic sjönk för snart hundra år sedan tycker väl de flesta är okej, medan många kan bli både ledsna och arga om man skämtar om det som hände den 11 september för tio år sedan. Stackars Humon erkänner att hennes egen timing är rätt dålig.

En person som kommenterade på bilden menade att anledningen till varför folk blir så arga, beror på att 9/11 attacken var riktad mot en nation, medan Titanic-katastrofen var en olyckshändelse utan förövare. Han menar även att det är detta som gör det okej för många att skämta om naturkatastrofer, men inte om Förintelsen. Fast jag ska erkänna att det där argumentet förstår jag inte riktigt.

Enligt den här logiken så är det okej att skämta om hundratals, kanske till och med tusentals döda, eftersom de dog utan att någon person tog deras liv. Här har vi den där dubbelmoralen igen, och en väldigt märklig sådan till på köpet, eftersom den (långsökt måhända) verkar antyda att det är förövarna som man inte ska skämta om, men det är helt okej att skämta om offer... Eller? Jag fattar inte.