Är det det här som kallas blogga?

Så var man en bloggare då. Här har jag stått emot in i det längsta, men så blev jag övertalad om att jag nog skulle kunna skriva en intressant blogg. Tillåt mig tvivla, men det lär väl bara tiden få utvisa. Jag ska i alla fall ge det ett försök och hoppas jag kommer ihåg att skriva här lite oftare än en gång om året.

Vad exakt som kommer avhandlas i den här bloggen är fortfarande lite ovisst. Kanske skriver jag en liten rad om någon kul utekväll, eller de där skitsnygga stövlarna jag köpte, eller någon snygg kille som paraderade förbi min väg. Fast risken är väl att jag mest kommer skriva om jobbet, eftersom det är det som tar upp min mesta tid. Ja, jag har väl gått och blivit trist och ansvarig och...*viskar* vuxen

Jag visste ju så klart att det skulle hända någon gång, och jag hade nästan väntat mig att det skulle hända för länge sedan, men när det väl hände som kom det som något av en chock. Bara det att få ett lönekuvert varje månad, med en fast lön, för ett fast jobb. Man måste nog ha gått som timvikarie för att förstå vilken stress det är varje månad att vänta på att lönen ska komma in och aldrig veta hur mycket man tjänat just den månaden.

Det är väl inte så konstigt att man fick magkatarr de där åren - och att plugga på högskolan var inte mycket bättre för även om man fick en fast inkomst så var den inte särskilt hög och under sommarmånaderna var den lika med noll.

Jag är så glad att den tiden i mitt liv är över, även om jag så klart saknar själva studietiden. Ja, jag är ju en sån där knasboll som faktiskt tycker om att plugga. Högskolan var nog den bästa formen av skola jag någonsin gått i, den slags frihet man hade över sin tid var ovärderlig, samtidigt som man fick läsa mycket intressant litteratur och skriva uppsatser. Jag älskar att skriva uppsatser, antagligen eftersom jag älskar att skriva och det spelar ingen roll i vilken form det är.

Man har ju lite av talets gåva och då är det lätt att "ordbajsa" om ingenting och få lärarna att tro att man bryr sig om vad uppsatsen handlar om. Ibland kunde det vara hemskt trista ämnen att avhandla, men orden kom i vilket fall som helst, lika glada att vara där som jag var att se dem. Jag tänkte alltid att orden kan ingen ta ifrån mig.

Numera hoppas jag bara det är sant, att orden aldrig kommer försvinna - och det lär de väl inte göra, de tar bara lite längre tid på sig att komma fram. Men skam den som ger sig, och den här bloggen är ju ett steg i rätt riktning för att hålla igång skrivandet, att hålla igång tänkandet. Jag hoppas att det fungerar, nästan lika mycket som jag hoppas att jag kan hålla igång den här bloggen, skriva ofta och om relativt intressanta ämnen som någon, någonstans, kanske tycker är kul att läsa.

Bara ingen förväntar sig en blogg om hur många killar man hånglat med en kväll på fyllan, eller var man kan köpa den hetaste klänningen till nyårsfesten, eller något kändisskvaller för den delen. Jag hatar såna ytliga, blåsta bloggar och tänker definitivt inte skriva en själv. Min blogg ska vara TRÅKIG! Så det så...