Supernatural

Jag började nyligen kolla på Supernatural, en serie jag undvikit eftersom jag är så lättskrämd. Men sedan blev Maalin besatt av Jensen Ackles och då gick det bara inte att hålla sig borta längre. Nu har jag sett en bit in på andra säsongen och märker att jag börjar bli lite avtrubbad. Efter att ha sett det allra första avsnittet vågade jag inte se något mer på flera veckor, men nu kan jag se flera avsnitt i rad utan några större problem och sover gott om nätterna.

Lite läskigt egentligen hur man slutar reagera på saker. Jag menar, jag vet att det inte är på riktigt men hela grejen med en sådan serie är ju att man ska bli skrämd och jag har inte sett en skräckfilm på evigheter just eftersom jag blir så lätt rädd och har överaktiv fantasi - till och med Scary Movie skrämde mig.

Det är inte så konstigt att folk säger att de yngre generationerna blir allt mer avtrubbad, så till den grad att man inte ens blinkar när de visar hemskheter på nyheterna. Sådant som vi idag ser och inte ens reagerar på, är sådant som för tjugo år sedan fick folk att stanna upp och chockeras.

Jag ser inte ofta på nyheterna men när jag gör det och de har med till exempel bilder från något krigshärjat land, med söndertrasade kroppar och skrikande blodiga barn, så ser jag det men jag chockas inte, jag får inte gåshud eller känner kalla kårar längs ryggraden. Idag läste jag om en liten flicka i Australien vars far kastade henne från en bro, och jag blev nästan lite rädd för mig själv.

Visst säger man "fy fan, hur kan något sådant hända?" och visst menar man det, men man är så van vid att sådana saker sker att blodet inte längre isas i ådrorna på en. Det är sjukt egentligen, att vi är en generation så vana vid all världens fasor, att vi inte längre orkar bry oss. För jag tror det är där skon klämmer, vi orkar inte. Om vi gjorde det skulle det bli för mycket, att dagligen höra talas om människor som mördas, om krig, om svält, om djurplågeri och barnmisshandel och våldtäkter och pedofili.

Tänk om vi skulle bry oss om alla dem, alla de offren. Jag undrar om vi skulle klara av det, om vår hjärna skulle orka med all den stressen, den sorgen och den rädslan. Skulle våra kroppar kunna stå emot den enorma våg av känslor det skulle frambringa varje gång vi reagerade.

Den här avtrubbningen kanske är ett ett sätt som vår hjärna skyddar oss från alla hemskheter. Kanske insåg vi instiktivt, för länge sedan, att det var bättre att inte bry sig för mycket. Att säga "hur kan det ske?" men inte egentligen vilja veta svaret, eller ens tänka på det i mer än några minuter. Det är samma sak med filmer och serier som Supernatural, ser man tillräckligt av det så orkar man snart inte bry sig längre.

Man frågar sig fortfarande hur det kan vara så, man tänder fortfarande alla lampor och trycker ryggen mot väggen så att man ser allt som kommer emot en - men egentligen, innerst inne, så är man inte så rädd som man vill verka. Hjärnan har redan insett att vi inte klarar av stressen av ständig rädsla, och vi trubbas av.