Böcker och bad boy sidekicks

Att läsa har alltid varit något jag tyckt mycket om att göra, jag har slukat böcker sedan jag var nio, tio år. Började rätt tidigt läsa fantasy och har läst så mycket av det att jag har svårt att minnas allt, kommer bara ihåg små detaljer ur böcker vars titlar och författare jag glömt för länge sedan. Ett tag läste jag nästan enbart fantasy och var ständigt på jakt efter nya böcker på biblioteket, sökte i gångarna, hyllrad efetr hyllrad, tills jag snubblade över något som lät intressant.

Det var så jag började läsa Wheel of Time. Jag var nog elva år ungefär och hittade den första boken i serien, på svenska, och tyckte att omslagsbilden var så otroligt vacker att jag bara inte kunde stå emot. Efter de första kapitlen var jag fast och älskar fortfarande Robert Jordans fantastiska serie, även om den börjar bli lite väl långdragen nu med snart tolv böcker på engelska. På ett sätt kanske det var bra att Robert Jordan gick bort innan han hann avsluta den tolfte och sista boken, nu kan han i alla fall inte skriva några mer böcker, även om det så klart är tråkigt att det är slut snart.

När jag började högskolan slutade jag läsa nästan helt och hållet, i alla fall nöjesläsning. Kurslitteratur plöjde jag igenom min beskärda del av, tiotusentals sidor under de tre och ett halvt år som jag pluggade. Jag tappade helt sugen att läsa något annat, det fanns inte tillräckligt med plats i min skalle för både kurslitteratur och skönlitteratur och jag blev tvungen att välja det ena över det andra. Under sommaruppehållen läste jag en del, men mestadels vilade jag bara upp mig inför ännu en termin av ständigt läsande av böcker som jag själv inte valt.

Förra sommaren, under min första riktiga semester på sju år, började jag äntligen läsa igen. Det tog några veckor innan jag bestämde mig för vad jag skulle läsa och jag bestämde mig för att börja med något lättläst, något som inte krävde tankeverksamhet, och eftersom flera kompisar tjatat på mig i snart fem år att börja läsa Harry Potter så föll valet på serien i sju delar och jag läste klart alla sju böckerna på någon månad.

Jag ska erkänna, jag älskade dem! Jag tycker fortfarande att Harry är en gnällig ungjävel som tycker synd om sig själv, men jag har märkt att så är fallet med de flesta huvudkaraktärer. Jag kan ofta irritera mig på den karaktär boken handlar om, medan det är bikaraktärerna som får mig att fortsätta läsa eftersom de är så underbara. I Harry Potter är det definitivt Ron som är den stora favoriten, i serien om Stephanie Plum är det polisen och förste älskaren Morelli. Jag gillar de lite mer oborstade karaktärerna, så är det vare sig jag läser en bok eller ser en film eller följer en serie på TV.

Medan andra suckar över den gulliga, men ack så gnälliga, huvudkaraktären, är jag mer intresserad av vad som händer med hans bad boy sidekick. Jag gillar McSteamy mer än McDreamy, Alec mer än Logan, Hyde mer än Eric... Listan kan göras lång på alla jobbiga gnällspikar jag hatar och alla underbart stygga sidekicks jag bara älskar. Jag kan inte hjälpa det, hellre en sarkastisk skitstövel än en gnällig barnrumpa som tycker synd om sig själv.