lördag 31 januari 2009

Böcker och bad boy sidekicks

Att läsa har alltid varit något jag tyckt mycket om att göra, jag har slukat böcker sedan jag var nio, tio år. Började rätt tidigt läsa fantasy och har läst så mycket av det att jag har svårt att minnas allt, kommer bara ihåg små detaljer ur böcker vars titlar och författare jag glömt för länge sedan. Ett tag läste jag nästan enbart fantasy och var ständigt på jakt efter nya böcker på biblioteket, sökte i gångarna, hyllrad efetr hyllrad, tills jag snubblade över något som lät intressant.

Det var så jag började läsa Wheel of Time. Jag var nog elva år ungefär och hittade den första boken i serien, på svenska, och tyckte att omslagsbilden var så otroligt vacker att jag bara inte kunde stå emot. Efter de första kapitlen var jag fast och älskar fortfarande Robert Jordans fantastiska serie, även om den börjar bli lite väl långdragen nu med snart tolv böcker på engelska. På ett sätt kanske det var bra att Robert Jordan gick bort innan han hann avsluta den tolfte och sista boken, nu kan han i alla fall inte skriva några mer böcker, även om det så klart är tråkigt att det är slut snart.

När jag började högskolan slutade jag läsa nästan helt och hållet, i alla fall nöjesläsning. Kurslitteratur plöjde jag igenom min beskärda del av, tiotusentals sidor under de tre och ett halvt år som jag pluggade. Jag tappade helt sugen att läsa något annat, det fanns inte tillräckligt med plats i min skalle för både kurslitteratur och skönlitteratur och jag blev tvungen att välja det ena över det andra. Under sommaruppehållen läste jag en del, men mestadels vilade jag bara upp mig inför ännu en termin av ständigt läsande av böcker som jag själv inte valt.

Förra sommaren, under min första riktiga semester på sju år, började jag äntligen läsa igen. Det tog några veckor innan jag bestämde mig för vad jag skulle läsa och jag bestämde mig för att börja med något lättläst, något som inte krävde tankeverksamhet, och eftersom flera kompisar tjatat på mig i snart fem år att börja läsa Harry Potter så föll valet på serien i sju delar och jag läste klart alla sju böckerna på någon månad.

Jag ska erkänna, jag älskade dem! Jag tycker fortfarande att Harry är en gnällig ungjävel som tycker synd om sig själv, men jag har märkt att så är fallet med de flesta huvudkaraktärer. Jag kan ofta irritera mig på den karaktär boken handlar om, medan det är bikaraktärerna som får mig att fortsätta läsa eftersom de är så underbara. I Harry Potter är det definitivt Ron som är den stora favoriten, i serien om Stephanie Plum är det polisen och förste älskaren Morelli. Jag gillar de lite mer oborstade karaktärerna, så är det vare sig jag läser en bok eller ser en film eller följer en serie på TV.

Medan andra suckar över den gulliga, men ack så gnälliga, huvudkaraktären, är jag mer intresserad av vad som händer med hans bad boy sidekick. Jag gillar McSteamy mer än McDreamy, Alec mer än Logan, Hyde mer än Eric... Listan kan göras lång på alla jobbiga gnällspikar jag hatar och alla underbart stygga sidekicks jag bara älskar. Jag kan inte hjälpa det, hellre en sarkastisk skitstövel än en gnällig barnrumpa som tycker synd om sig själv.

fredag 30 januari 2009

Supernatural

Jag började nyligen kolla på Supernatural, en serie jag undvikit eftersom jag är så lättskrämd. Men sedan blev Maalin besatt av Jensen Ackles och då gick det bara inte att hålla sig borta längre. Nu har jag sett en bit in på andra säsongen och märker att jag börjar bli lite avtrubbad. Efter att ha sett det allra första avsnittet vågade jag inte se något mer på flera veckor, men nu kan jag se flera avsnitt i rad utan några större problem och sover gott om nätterna.

Lite läskigt egentligen hur man slutar reagera på saker. Jag menar, jag vet att det inte är på riktigt men hela grejen med en sådan serie är ju att man ska bli skrämd och jag har inte sett en skräckfilm på evigheter just eftersom jag blir så lätt rädd och har överaktiv fantasi - till och med Scary Movie skrämde mig.

Det är inte så konstigt att folk säger att de yngre generationerna blir allt mer avtrubbad, så till den grad att man inte ens blinkar när de visar hemskheter på nyheterna. Sådant som vi idag ser och inte ens reagerar på, är sådant som för tjugo år sedan fick folk att stanna upp och chockeras.

Jag ser inte ofta på nyheterna men när jag gör det och de har med till exempel bilder från något krigshärjat land, med söndertrasade kroppar och skrikande blodiga barn, så ser jag det men jag chockas inte, jag får inte gåshud eller känner kalla kårar längs ryggraden. Idag läste jag om en liten flicka i Australien vars far kastade henne från en bro, och jag blev nästan lite rädd för mig själv.

Visst säger man "fy fan, hur kan något sådant hända?" och visst menar man det, men man är så van vid att sådana saker sker att blodet inte längre isas i ådrorna på en. Det är sjukt egentligen, att vi är en generation så vana vid all världens fasor, att vi inte längre orkar bry oss. För jag tror det är där skon klämmer, vi orkar inte. Om vi gjorde det skulle det bli för mycket, att dagligen höra talas om människor som mördas, om krig, om svält, om djurplågeri och barnmisshandel och våldtäkter och pedofili.

Tänk om vi skulle bry oss om alla dem, alla de offren. Jag undrar om vi skulle klara av det, om vår hjärna skulle orka med all den stressen, den sorgen och den rädslan. Skulle våra kroppar kunna stå emot den enorma våg av känslor det skulle frambringa varje gång vi reagerade.

Den här avtrubbningen kanske är ett ett sätt som vår hjärna skyddar oss från alla hemskheter. Kanske insåg vi instiktivt, för länge sedan, att det var bättre att inte bry sig för mycket. Att säga "hur kan det ske?" men inte egentligen vilja veta svaret, eller ens tänka på det i mer än några minuter. Det är samma sak med filmer och serier som Supernatural, ser man tillräckligt av det så orkar man snart inte bry sig längre.

Man frågar sig fortfarande hur det kan vara så, man tänder fortfarande alla lampor och trycker ryggen mot väggen så att man ser allt som kommer emot en - men egentligen, innerst inne, så är man inte så rädd som man vill verka. Hjärnan har redan insett att vi inte klarar av stressen av ständig rädsla, och vi trubbas av.

Är det det här som kallas blogga?

Så var man en bloggare då. Här har jag stått emot in i det längsta, men så blev jag övertalad om att jag nog skulle kunna skriva en intressant blogg. Tillåt mig tvivla, men det lär väl bara tiden få utvisa. Jag ska i alla fall ge det ett försök och hoppas jag kommer ihåg att skriva här lite oftare än en gång om året.
Vad exakt som kommer avhandlas i den här bloggen är fortfarande lite ovisst. Kanske skriver jag en liten rad om någon kul utekväll, eller de där skitsnygga stövlarna jag köpte, eller någon snygg kille som paraderade förbi min väg. Fast risken är väl att jag mest kommer skriva om jobbet, eftersom det är det som tar upp min mesta tid. Ja, jag har väl gått och blivit trist och ansvarig och...*viskar* vuxen
Jag visste ju så klart att det skulle hända någon gång, och jag hade nästan väntat mig att det skulle hända för länge sedan, men när det väl hände som kom det som något av en chock. Bara det att få ett lönekuvert varje månad, med en fast lön, för ett fast jobb. Man måste nog ha gått som timvikarie för att förstå vilken stress det är varje månad att vänta på att lönen ska komma in och aldrig veta hur mycket man tjänat just den månaden.
Det är väl inte så konstigt att man fick magkatarr de där åren - och att plugga på högskolan var inte mycket bättre för även om man fick en fast inkomst så var den inte särskilt hög och under sommarmånaderna var den lika med noll.
Jag är så glad att den tiden i mitt liv är över, även om jag så klart saknar själva studietiden. Ja, jag är ju en sån där knasboll som faktiskt tycker om att plugga. Högskolan var nog den bästa formen av skola jag någonsin gått i, den slags frihet man hade över sin tid var ovärderlig, samtidigt som man fick läsa mycket intressant litteratur och skriva uppsatser. Jag älskar att skriva uppsatser, antagligen eftersom jag älskar att skriva och det spelar ingen roll i vilken form det är.
Man har ju lite av talets gåva och då är det lätt att "ordbajsa" om ingenting och få lärarna att tro att man bryr sig om vad uppsatsen handlar om. Ibland kunde det vara hemskt trista ämnen att avhandla, men orden kom i vilket fall som helst, lika glada att vara där som jag var att se dem. Jag tänkte alltid att orden kan ingen ta ifrån mig.
Numera hoppas jag bara det är sant, att orden aldrig kommer försvinna - och det lär de väl inte göra, de tar bara lite längre tid på sig att komma fram. Men skam den som ger sig, och den här bloggen är ju ett steg i rätt riktning för att hålla igång skrivandet, att hålla igång tänkandet. Jag hoppas att det fungerar, nästan lika mycket som jag hoppas att jag kan hålla igång den här bloggen, skriva ofta och om relativt intressanta ämnen som någon, någonstans, kanske tycker är kul att läsa.
Bara ingen förväntar sig en blogg om hur många killar man hånglat med en kväll på fyllan, eller var man kan köpa den hetaste klänningen till nyårsfesten, eller något kändisskvaller för den delen. Jag hatar såna ytliga, blåsta bloggar och tänker definitivt inte skriva en själv. Min blogg ska vara TRÅKIG! Så det så...