Nu har jag kommit upp i maxdosen av min nya vakenhetsmedicin och även om jag inte känner någon direkt skillnad när tröttheten väl slår till, så tar det betydligt längre tid innan jag blir trött. Nu klarar jag mig genom hela dagen och större delen av eftermiddagen innan jag säckar ihop någon gång vid sex-tiden på kvällen. Det brukade vara runt två-snåret men den nya medicinen verkar ha lite bättre effekt än de två jag prövat tidigare.
Biverkningar har jag nästan inga heller, i alla fall inga jag inte kan leva med. Märker att jag är fruktansvärt torr i munnen när jag vaknar på morgonen och nu i helgen har jag upptäckt att jag har lite prblem med synen, särskilt avståndsbedömningen. Jag förstår varför den där lilla röda triangeln sitter på pillerburkens etikett. Jag hade inte velat vara ute på vägarna i det här tillståndet. Tur att det är nära till jobbet säger jag bara.
På det stora hela så tror jag nog att den här medicinen kan hjälpa även om den inte tar bort problemet helt och hållet, men man kan inte få allt här i världen. Jag är bara glad att jag faktiskt börjar fungera som en någorlunda normal människa, en som blir trött på kvällen och sedan sover gott i åtta timmar och är redo att möta en ny dag. Har jag tur kanske jag slipper sova middag var och varannan dag, som en annan barnunge.
På tisdag ska jag prata med min läkare, har fått en telefontid på eftermiddagen så att vi kan prata om min sjukskrivning. När jag ringde till neurologmottagningen förra veckan fick jag även veta att jag blivit uppsatt i kö för att komma på återbesök, vilket känns skönt. Det händer grejer i den här kaputta kroppen och jag vill veta om det är jag som är knäpp eller om det faktiskt skett en försämring trots att senaste MR inte visade något.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar