Framtiden ser mindre ljus ut

Jag vet ärligt talat inte hur jag ens ska börja skriva det här inlägget, min hjärna är ett enda stort kaos just nu. Min handläggare från Försäkringskassan ringde för en stund sedan, för att berätta att hon nu haft ett möte med den grupp som skulle besluta huruvida jag skulle få permanent ersättning eller inte. Jag kommer inte få det, någon läkare som aldrig ens träffat mig har läst ett papper och bestämt att så är det.

Just nu vet jag inte vad jag ska ta mig till. Min handläggare är verkligen underbar men hon kan inte hjälpa mig särskilt mycket nu när ärendet varit uppe och beslutet är fattat. Hon berättade att anledningen till varför jag fått avslag är eftersom jag jobbar som förkollärare, att jag skulle kunna klara att jobba fler timmar med andra arbetsuppgifter. Så nu så måste jag prata med chefen på måndag och försöka hitta lösningar.

Kanske kan han hitta något för mig att göra, annars blir det Trollhättan Stad som blir nästa steget, så de kan låsa in mig på nått kontor någonstans där jag kan vantrivas. Jag vill verkligen inte lämna mitt jobb och jag sitter här och funderar på om jag kan överleva på en 75% tjänst. Rent krasst sett så skulle jag det, det skulle vara lite som att leva studentlivet fast med ett par tusen extra i månaden som enda skillnaden.

Med tanke på att jag oftast fick låna pengar av välvilliga släktingar under studenttiden, så kommer det inte bli så stor skillnad. I värsta fall får jag hitta annat boende, något billigare (det är verkligen fruktansvärt dyrt att bo här och ändå är det inte direkt det finaste området i stan) och sedan börja dra in svångremmen. Det är ju inte direkt en omöjlighet, jag gjorde det när jag pluggade, men fan för att leva studentliv igen.

Jag pratade med en vän senaste igår om hur skönt det var att den tiden i ens liv var äntligen över, inte bara för allt pluggande, alla tentor och examinationer, utan för att man äntligen kunde unna sig att leva lite också. Inget lyxliv, inga utlandsresor varje år, men i alla fall en god middag på en restaurang ett par gånger om året, ett biobesök, att inte behöva leva på makaroner och nudlar, nya kläder när man kan unna sig.

Jag tycker inte det är för mycket att begära att kunna leva sitt liv utan att behöva oroa sig för sin ekonomi och sin hälsa. Det har varit en sådan lättnad att veta att sjukpenningen kommer in på kontot varje månad och även om det inte är en stor summa så gör det ändå skillnad. Jag kan betala hyra och räkningar och veta att jag ändå kommer ha pengar över till både mat och kanske något fint jag kan unna mig.

Jag orkar knappt ens tänka på det, jag har gråtit i stort sett hela tiden sedan jag fick samtalet och jag orkar inte med det mer nu. Ska försöka slappna av istället, fokusera på samtalet med chefen på måndag. Vi får ta det ett steg i taget nu, som min handläggare sa. Testa oss fram till en bra lösning, även om den bästa lösningen hade varit om jag kunnat fortsätta som nu. Ett steg i taget... ja, det är väl inte mycket mer att göra.