onsdag 26 januari 2011

Framtiden ser mindre ljus ut

Jag vet ärligt talat inte hur jag ens ska börja skriva det här inlägget, min hjärna är ett enda stort kaos just nu. Min handläggare från Försäkringskassan ringde för en stund sedan, för att berätta att hon nu haft ett möte med den grupp som skulle besluta huruvida jag skulle få permanent ersättning eller inte. Jag kommer inte få det, någon läkare som aldrig ens träffat mig har läst ett papper och bestämt att så är det.

Just nu vet jag inte vad jag ska ta mig till. Min handläggare är verkligen underbar men hon kan inte hjälpa mig särskilt mycket nu när ärendet varit uppe och beslutet är fattat. Hon berättade att anledningen till varför jag fått avslag är eftersom jag jobbar som förkollärare, att jag skulle kunna klara att jobba fler timmar med andra arbetsuppgifter. Så nu så måste jag prata med chefen på måndag och försöka hitta lösningar.

Kanske kan han hitta något för mig att göra, annars blir det Trollhättan Stad som blir nästa steget, så de kan låsa in mig på nått kontor någonstans där jag kan vantrivas. Jag vill verkligen inte lämna mitt jobb och jag sitter här och funderar på om jag kan överleva på en 75% tjänst. Rent krasst sett så skulle jag det, det skulle vara lite som att leva studentlivet fast med ett par tusen extra i månaden som enda skillnaden.

Med tanke på att jag oftast fick låna pengar av välvilliga släktingar under studenttiden, så kommer det inte bli så stor skillnad. I värsta fall får jag hitta annat boende, något billigare (det är verkligen fruktansvärt dyrt att bo här och ändå är det inte direkt det finaste området i stan) och sedan börja dra in svångremmen. Det är ju inte direkt en omöjlighet, jag gjorde det när jag pluggade, men fan för att leva studentliv igen.

Jag pratade med en vän senaste igår om hur skönt det var att den tiden i ens liv var äntligen över, inte bara för allt pluggande, alla tentor och examinationer, utan för att man äntligen kunde unna sig att leva lite också. Inget lyxliv, inga utlandsresor varje år, men i alla fall en god middag på en restaurang ett par gånger om året, ett biobesök, att inte behöva leva på makaroner och nudlar, nya kläder när man kan unna sig.

Jag tycker inte det är för mycket att begära att kunna leva sitt liv utan att behöva oroa sig för sin ekonomi och sin hälsa. Det har varit en sådan lättnad att veta att sjukpenningen kommer in på kontot varje månad och även om det inte är en stor summa så gör det ändå skillnad. Jag kan betala hyra och räkningar och veta att jag ändå kommer ha pengar över till både mat och kanske något fint jag kan unna mig.

Jag orkar knappt ens tänka på det, jag har gråtit i stort sett hela tiden sedan jag fick samtalet och jag orkar inte med det mer nu. Ska försöka slappna av istället, fokusera på samtalet med chefen på måndag. Vi får ta det ett steg i taget nu, som min handläggare sa. Testa oss fram till en bra lösning, även om den bästa lösningen hade varit om jag kunnat fortsätta som nu. Ett steg i taget... ja, det är väl inte mycket mer att göra.

söndag 16 januari 2011

Ett steg närmare ett nytt decennium

Igår fyllde jag år och har nu endast ett år kvar innan jag får börja skriva en trea istället för en tvåa i början av min ålder. Men än ett tag så är jag 29 och på "rätt" sida åldersstrecket så att säga. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så bjöds det på lasange or toscapäron, och jag hade sådan tur att jag till och med fick min födelsedags-semla utan att behöva köpa den själv. Självklart blev det även en mindre hög med födelsedagspresenter.
  • En hög vas med en vit lilja
  • En flaska Dooley's
  • Ett glass med mitt "namn" skrivit på (Awesome, intelligeNt, fuNny, frEak)
  • Två avlånga kuddar till soffan
  • En ny dammsugare(!!!)

onsdag 12 januari 2011

Vilken jääävla s-- pärs!

Idag har varit en lång dag. En lååång dag. Åkte hemifrån klockan åtta imorse och satt sedan på en föreläsning hela förmiddagen fram till strax efter tolv när det äntligen var dags att sträcka på benen och gå iväg med kollegorna för att äta lunch på en Thai restaurang i närheten, sedan iväg igen för att tillbringa resten av dagen fram till halv fem med att prata, prata, prata. Det var nya (reviderade) läroplanen som var på tapeten.

Det blev en väldigt bra diskussion och en hel del givande utbyten av erfarenheter eftersom vi satt tillsammans med ett arbetslag från en annan förskola belägen i ett annat område än vårt eget. Vid dagens slut var det ändå skönt att få komma iväg hem men jag hann inte vara hemma mer än tjugo minuter innan det var dags att bege sig iväg till affären tillsammans med syrran för att storhandla inför helgen.

På lördag blir det födelsedagsmiddag eftersom jag fyller år, hela familjen kommer plus ett par vänner som ska stanna över natten (den ena kommer redan på fredag kväll). Det kommer serveras lasange med en sallad gjord på fetaost och rödlök, och vitlöksbröd. Till efterrätt tänkte jag göra Toscapäron med vaniljglass. Någon tårta kommer jag vare sig köpa eller baka, men jag hoppas fortfarande på en födelsedags-semla.

För er som inte känner till denna charmerande lilla detalj om mig, så har jag de senaste femton åren eller så alltid fått en semla på min födelsedag. Det är tradition och eftersom jag under dessa femton år fått tårta kanske två gånger, så förväntar jag mig faktiskt en semla. Min syster sa dock idag att nu var jag faktiskt vuxen och förväntas ordna med min egen efterrätt. Jag vill ha min jävla födelsedags-semla!!!

söndag 9 januari 2011

Jag vill ha en egen Rut, som kan komma hit

Idag har varit en sån där dag när jag lärt mig något om mig själv. Dagens lektion; jag har inte en aning om hur stora energiresurser jag har. Ta en så enkel sak som att städa. Jag städar lite här, jag hänger lite tvätt där, jag äter lite mat, jag vattnar blommorna, jag laddar diskmaskinen, jag kollar lite på TV, jag städar lite mer. Det här är alltså den lates version av att städa och jag gjorde inget mer ansträngande än skurade toaletten.

Ändå är jag helt slut nu, sitter och gäspar och känner mig helt matt, ungefär så trött som jag förr kunde bli efter ett riktigt intensivt gympapass. Inte för att jag har sämre kondis numera (om något är den nog bättre) eller för att jag äldre och med svagare muskelstyrka (även om de sakerna kan spela in också), utan helt enkelt för att jag har väldigt sparsamma energiresurser och jag lär mig aldrig att hushålla.

Min smarta tanke var att gör jag lite i taget så kan jag omöjligen bli trött. Så var inte fallet. Inte heller funkar det att göra allt på en gång för då lurar jag bara kroppen till att inte fatta hur trött den är förrän jag är färdig och allting bara stänger av. Mer än en gång har jag funderat på om min energinivå kanske behöver en Rut, men samtidigt känns det ganksa löjligt. Inte fan har förskollärare en Rut hemma i lägenheten i alla fall.

lördag 8 januari 2011

Nya pjuck

Det blev ett par nya kängor idag och eftersom jag inte orkade ta fram kameran så blev det istället att leta upp bilden på skoaffärens hemsida. De var nedsatta med halva priset och det känns som att gå på luft, jag märker inte ens att det är en klack på dem. För att inte tala om det faktum att de får fötterna att se väldigt små ut. Inte för att det behövs för även om jag har normalstora fötter så ser de alltid ut som små pygmefossingar.

Kängorna är snyggare i verkligheten än på bilden.

fredag 7 januari 2011

Helvetesvecka

Den här veckan har varit olidligt lång och plågsam, av ett par anledningar. För det första har jag haft svårt att somna; natten till måndag och tisdag berodde det till största delen på att jag ännu inte ställt om dygnet efter min ledighet. Natten till onsdag spelade min granne musik och sjöng med (jag är väldigt givmild som kallar det sjungande), och natten till torsdag hade jag magkatarr och höll på att kräkas och annat otrevligt.

Igår kväll så trodde jag verkligen att nu skulle jag i alla fall få ett bra slut på veckan. Jag gick och la mig tidigt, läste en stund, somnade snart efter att jag släckt lampan och sov ända till åtta imorse. Fem minuter efter att jag vaknat, medan jag fortfarande låg och gottade mig, högg det till i magen. Magkatarren hade bestämt sig för att ett återbesök var i sin ordning och ingenting kunde få den att ge med sig utan det blev bara värre.

Till sist fick jag ringa till jobbet och säga att jag inte kan komma idag, jag kunde knappt stå upp för varje gång jag försökte gjorde det så ont att jag vek mig dubbel. Om något så var det värre än det var häromnatten och efter samtalet med jobbet så pallade jag upp alla kuddar och täcken jag har och satt sedan i sängen för att försöka sova. Sömn är vanligtvis det enda botmedlet när tabletterna jag tar inte har någon verkan på eländet.

Efter en timma hade den värsta värken gett med sig... trodde jag. Jag la mig ner istället för att sitta, men som ett brev på posten började det värka i magen igen. Så det blev ytterligare ett par timmar av att sitta, kallsvettas och springa på toaletten för att försöka kräkas. Tyvärr blev det inget med den saken, jag brukar alltid må bättre av det när magkatarren sätter in men de här två senaste dagarna har jag fått härda ut istället.

Till sist kunde jag i alla fall sova i en timma och nu talar magen om för mig att den är hungrig så det är bäst för mig att jag matar den innan den börjar gnaga på mig ryggrad. Jag ska försöka mig på lite rostat bröd, det brukar vara lagom mättande och lätt nog att behålla utan att sätta igång något mer illamående. Jag hoppas bara att jag kommer få sova i helgen och att magkatarren inte kommer blossa upp igen.

lördag 1 januari 2011

Gott Nytt År!

Ja, då var det alltså dags att skriva ett nytt årtal i kalendern, ett nytt år framför oss med nya utmaningar, glädjeämnen och sorger, pulkaåkning, lata dagar i solen, fester, tråkiga hemmakvällar, nya filmer och böckersom kommer ut, gamla vänner och nya bekanta. Med andra ord finns det mycket att se fram emot, både det bra och det dåliga, ett helt liv av händelser som bara väntar på att få hända. Jag tror 2011 blir ett bra år.