En fråga till alla

Jag känner att lusten att skriva börjar återvända nu när hösten börjar närma sig och mer saker kanske börjar hända, men jag vet inte alltid vad jag ska skriva om. Än så länge har jag Könsroller - Genetiskt eller inlärt beteende? och Äldre kvinnor, yngre män eller tvärtom som ligger och väntar på att bli skrivna, men jag behöver fler förslag. I stort sett skriver jag om vad som helst, så länge jag finner det intressant nog att orka bry mig.

Otyglad optimism

Jag har väl mer eller mindre lovat att skriva det här inlägget så nu när jag varit hemma en stund, börjat varva ner inför helgen och dessutom hunnit sova i ett par timmar, så känner jag att det är dags att försöka plita ihop det här inlägget. Men först, lite bakgrundshistoria för jag tror den kan vara nödvändig - och allt börjar med en av mina kollegor och hennes verkligen otroligt positiva och vänliga sätt att se på sin omvärld.

Imorse när jag surfade runt en stund innan det var dags att bege sig till jobbet, var jag även inne på Facebook för att kolla läget lite. Min kollega hade skrivit i sin statusrad vilken otroligt bra och underbar dags det skulle bli och det fick mig att börja fundera på det här inlägget. För personligen så finner jag inget underbart med att gå upp före sju på morgonen, göra hela baletten med hår och kläder och sen släpa sig iväg till jobbet.

Jag är och har aldrig varit en morgonmänniska, men till skillnad från min syster som kan bli tvärsur, så blir jag bara ännu tröttare och segare i skallen. Så ni ser, kära läsare, det är inte alltid som Anne är förbannad och det är inte alltid hennes tröga hjärna beror på en mystisk sjukdom som äter hjärnor. Ibland när Anne stirrar tomt på dig är det för att lyset är på men ingen är hemma. Återkom någon gång efter klockan åtta.

Men nu kom jag ifrån ämnet. Optimism. I mängder. Som bara kommer sprudlande ur min kollega och andra jag känner också, de där som inte ens blir lite sura när något går snett utan bara reser sig upp, borstar av sig och skuttar vidare - ja, de skuttar! Jag är väl den siste att förespråka att man ska ge upp efter ett nederlag, men tro fasiken att jag kommer gnälla om det medan jag reser mig upp, borstar av mig och går vidare.

En annan kollega väckte en intressant frågeställning angående detta med hur vissa alltid kan vara så glada och positiva till allt. De måste ha något att dölja, det finns ingen annan anledning till varför någon skulle lyckas finna det positiva med allt; drömmar om pulkabacken i en snöstorm, hoppa i vattenpölar när det spöregnar, mena att man i alla fall fortfarande lever när man blir påkörd av en buss och bryter båda benen.

Okej, okej, jag överdriver, men det får man faktiskt göra. Jag tror frtfarande att optimisterna har ett bakomliggande motiv men jag har ännu inte kunnat lista ut vad det är, även om världsherravälde ligger rätt långt upp på listan över möjligheter. Nåja, det var mina förvirrade tankar för idag. Om någon vet varför positiva människor är så positiva hela tiden, snälla, berätta! Annars kommer de att bli mina kaniner...

Bunnies aren't just cute like everyone supposes.
They got them hoppy legs and twitchy little noses,
and what's with all the carrots!?
What do they need such good eyesight for anyway!?
Bunnies, bunnies, it must be bunnies!!!
Or maybe midgets?

Jag är så misslyckad

Vad är det för fel på folk egentligen, att de hela tiden måste ha något att göra, aldrig bara kan sitta ner och slappna av i en timma. Två minuter går bra, eller fem, men sedan ser man hur det börjar krypa i den och de far upp igen. Inte för att det är så konstigt eftersom vi redan från tidig ålder indoktrineras med tron att allting måste gå fort, fort, fort. Det ska vara snabbmat, snabbkassa och hela tiden måste vi underhållas av något.

Jag säger inte att jag inte är likadan, jag gillar också när det händer saker, men för mig så kan det räcka med att läsa en bok. Att vara helt sysslolös är ju inte direkt en höjdare, men när man hör vissa så kan man ju tro att världen kommer gå under om de inte har inplanerade aktiviteter varje dag i veckan; gympa, promenader, träffa kompisar för en fika, äta middg ute, åka på helg-spa, gå på bio, ha fest, träffa släktingar...

Jag blir matt bara jag tänker på det, detta konstanta behov av att hela tiden ha något att göra och inte bara läsa ett par kapitel i en bra bok eller slötitta på en film. Nej, nej, då gör man ju ingenting. Att göra något sker ydligen endast när man far runt som en skottspole, en flipperkula som studsar mellan jobbet, mataffären, ungarnas bandyträning, mormors hus, biografen, fiket, förskolan och tusen andra ställen med ljusets hastighet.

Vad är det för fel på att göra ingenting alls? Är det fult på något sätt? Om man inte går på Friskis&Svettis två gånger i veckan, kör barnen till fotbollen tre gånger i veckan, alltid har något att göra på lördagar vare sig det är en fest, en middag eller att rensa i rabatten, betyder det att man är misslyckad som människa? Om så är fallet så är jag ändå stolt över att vara en misslyckad person, jag kommer antagligen leva längre.

Fortsätt simma

Den här veckan är det verkligen bara den ena foten framför den andra, ett steg till på väg mot en helg som är alltför kort. Rent fysiskt mår jag bra, inga domningar, ingen värk, inga konstiga symptom som får mig att raggla runt som ett gammalt fyllo, och med undantag av en lätt förkylning som hotar så känner jag mig helt frisk. Men tröttheten, den här förbannade utmattningen, den har verkligen fått ett uppsving sista tiden.

Jag jobbar, jag kommer hem, jag sover några timmar men det känns aldrig som att det är tillräckligt, jag ordnar något att äta och är vaken några timmar på kvällen innan det är dags att gå och lägga sig igen. En fot framför den andra, fortsätt simma, fortsätt simma, precis som den där lilla blå knaspottan Doris i Hitta Nemo. Inte mycket mer man kan göra annat än att hoppas att det är en tillfällig och snart övergående tillbakagång.

Skämt och dubbelmoral

VARNING: Om ni är lättstötta ska ni antagligen inte läsa det här.

Kan man skämta om allt? Frågan dök upp efter att ha läst en annan blogg, om en man som talar i sömnen och hans fru postar hans kommentarer. Det är alltid lika roligt att läsa de ibland skojiga, ibland oförskämda, ibland rent brutala kommentarer han säger medan han sover. Han säger ofta saker som "du är för ful för att leva" och "vegetarianer borde dö" och folk tycker det är roligt, till och med vegetarianerna.

Alla förstår ju att det är något han säger i sämnen, inget som han faktiskt menar, precis som han inte menar att han är en piratkapten på ett skepp eller att grävlingar är ute efter honom. Därför blev jag lite förvånad över gårdagens inlägg, eller snarare fotnoten som hans fru lagt till i slutet av sitt inlägg, där hon förklarade att hennes man bara föllt en kommentar under natten och hon visste oínte om hin skulle posta den.

Kommentaren det handlade om involverade att våldta en katt och hon var inte säker på om hon skulle posta eftersom någon kunde ta illa upp av att våldtäkt nämndes. Nu förstår jag ju att ett våldtäktsoffer kanske är lite känsligare än en vegetarian, men det fick mig ändå att börja fundera på vad man kan och inte kan skämta om. Personligen anser jag att man kan skämta om allt så länge man inte skämtar om någon specifik.

Humor är något som är olika för alla, det en tycker är jätteroligt tycker en annan är stötande och tvärtom. Om vi skulle ta hänsyn till alla människor i hela världen och deras sinne för humor och vad som är roligt, då skulle det inte finnas något kvar att skämta om. Folk tar åt sig av skämta om tjocka, smala, blonda, brunetter, nördar, hundar, hästar, datorer, länder, städer, hudfärg, husgeråd och alla möjliga andra saker.

Jag tror inte, som en av kommentatorerna till inlägget, att ett våldtäktsoffer skulle drabbas av posttraumatisk stress av att någon nämnde att våldta en katt, särskilt inte om personen i fråga talade i sömnen när han sa det. Jag tror inte ens att offret skulle drabbas av PTS även om personen var vaken när han nämnde det. Däremot tror jag att han eller hon kanske skulle bli sårade eller ledsna.

Men, som sagt, om vi skulle sluta skämta om saker spm sårar andra, skulle vi aldrig igen få höra ett skämt om George Bush, blondiner eller kattmänniskor. Hur många som läser detta kan ärligt säga att ni någonsin brytt er om George Bush känslor när folk kallar honom kliniskt efterbliven? Jag gissar på ingen. Så ni som tänker "stackars våldtäktsoffer, så får man inte säga, dumma Anne", ni kan dra nått gammalt över er.

Människor med dubbelmoral ger jag inte mycket för. Ska ni bli förnärmade över ett skämt då får ni bli förnärmade över alla skämt som kan tänkas förolämpa eller såra någon. Men jag kanske ska sluta här, innan jag säger något elakt, som att det äcklar mig att vissa personer eller händelser ska få diktera vad någon annan säger. Yttrandefrihet verkar vara något vi bara tror på så länge det handlar om gulliga små kaniner.

Tror folk på största allvar att om vi inte låtsas om det dåliga så kommer ingen någonsin må dåligt? Jag säger inte att vi ska gå fram till någon som blivit våldtagen eller upplevt ett krig, och skämta om hans eller hennes personliga upplevelse, men om människan sitter i publiken på en ståuppkomikers show, eller läser en blogg, så finns det vissa saker jag anser att man får tåla, Ingen tvingar en att lyssna eller läsa.

Ett gott skratt förlänger livet

Ny kollega i höst

Idag blev det då äntligen klart vem det är som kommer och jobbar med oss nu i höst då en av mina ordinarie kollegor testar att jobba på yngrebarn-avdelningen i några månader. Det känns skönt att veta att saker och ting börjar reda uåå sig, efter en i alla fall lite trasslig start på läsåret. På måndag hälsar vi vår nya kollega välkommen samtidigt som vi skolar in det sista barnet i vår nya barngrupp. Efter det ska det väl inte vara något mer.