Du är dum, Firefox

Idag uppdaterade jag äntligen mitt Firefox efter att ha försökt undvika detta under en längre tid. Anledningen är att i de nyare versionerna sparas inte webbadresser i en rullgardinsmeny i adressfältet och jag gillar att ha mina snabblänkar. Dessutom funkar det inte att bokmarkera favoritsidor vilket jag också tyckt varit otroligt dumt. Men så idag kom meddelandet om en ny tillgänglig version.

Optimist som jag är tänkte jag att kanske skulle den här nya versionen lösa problemen som funnits ett tag nu, men så var inte fallet och nu är jag inte nöjd. Det är helt ologiskt och utan förklaring varför adressfältet inte fungerar som det ska, det borde väl ändå vara en av de enklaste saker att få rätt, eller? Dessutom finns det ingen lösning på problemet inser jag efter en stunds letande.

Firefox är med andra ord dumt, riktigt jäkla dumt! Jag har annars alltid gillat just den här webbläsaren men nu börjar den mest bara irritera mig. Jag är dock inte helt beredd på att övergå till Chrome och Explorer vägrar jag gå tillbaka till för där kan vi snacka miserabel upplevelse om något. Så varför, kära människor som utvecklar Firefox, kan ni inte lösa det här jävla problemet?

Stark och svag

När jag började träna för et tag sedan (vilket jag nu inte gjort på ett tag på grund av ett värkande knä) kände jag hur jag blev en aning bättre i min MS, bland annat blev balansen bättre och jag kände mig även lite starkare. Dock märkte jag idag att vänsterarmen fortfarande lämnar mycket att önska när det kommer till styrka för efter en kort tur till affären darrar mina armar fortfarande.

Jag skulle inte ha mycket men eftersom jag köpte en påse med kattsand så blev det tungt och jag fick bära påsen med båda armarna när jag gick hem. Väl uppe för trappan och in genom min ytterdörr ställde jag ner påsen och sedan kunde jag inte lyfta armarna utan att de darrade okontrollerbart. Jag minns inte att jag varit så här jäkla svag förut, jag var fortfarande rätt stark trots min sjukdom.

Nu ska jag förhoppningsvis våga mig på att börja träna igen inom kort, knät känns bättre och bättre sedan ett par veckor även om det högg till et par gånger idag när jag gjorde dumma rörelser. Men har jag tur ska eländet ändå hålla och jag får väl börja lugnt med en kvart eller en halvtimma innan jag går på mina vanliga 45-minuterspass. Jag håller tummarna för att det ska gå vägen.

När Gud skapade näbbdjuret

Ett vattenlevande däggdjur med anknäbb som lägger ägg

Han växer

Syrran envisas med att det är en pojke men hennes främsta argument
är att Han är ett mjukare ord än Hon när vi pratar om knodden

Grupptillhörighet

Nu när jag fyllt trettio har jag så smått börjat inse att tidningsartiklar där ordet 'unga' används inte längre gäller mig. Inte heller tillhör jag den där gruppen medelålders som det också skrivs om ibland. Jag har hamnat mellan ålders-stolarna och vet inte riktigt vart jag hör hemma. Finns det ett ord för den här märkliga mellantidens ålder? För i så fall skulle jag gärna vilja veta vad det var.

Inga barn men gärna barnbarn

Idag skriver Lisa på MS-bloggen om hur hon alltid sagt att hon inte vill ha barn men hur den biologiska klockan på senare år börjat ticka och hur hon nu skulle vilja ha barn och någon dag också barnbarn. Precis som Lisa har jag alltid sagt att jag inte vill ha barn och precis som hon har jag fått de där konstiga blickarna från folk för det är inte riktigt accepterat att man som kvinna inte vill ha barn.

Det kanske kan tyckas konstigt att en förskollärare inte är intresserad av att ha egna barn men särskilt sedan jag fick min MS-diagnos har jar blivit än mer övertygad om att mitt beslut är det rätta. Jag orkar knappt med mig själv när jag kommer hem efter en dag på jobbet så hur kan jag rättfärdiga att ha ett barn som behöver min tid och uppmärksamhet? Det kan jag inte och därför ska jag inte heller ha barn.

Däremot har jag alltid haft en ologisk önskan att någon dag ha barnbarn vilket kan vara svårt om man hoppar över generationen däremellan. Jag tror att min önskan kan ha något att göra med min egen dåliga relation med min mormor, som om jag vill få en chans att göra rätt allt det som hon gjorde fel. Jag vill gottgöra allt det dåliga hon utsatte mig och mina syskon för medan vi växte upp.

Trots att mitt beslut om att inte skaffa barn står fast så har min övertygelse på senare år börjat vackla, jag är inte lika anti-barn som jag en gång var (det går inte när man jobbar med barn varje dag) och jag tror nog att jag skulle kunna vara en rätt så bra mamma. Men jag skulle definitvt vara en ännu bättre mormor så kanske om syrrans knodd får barn någon gång kan jag bli en skitbra mormor-syster.

Zombieapokalypsen är här!

Efter den senaste tidens kannibal-rapporteringar får man väl inse att de levande döda håller på att ta över världen, och inte de där glittrande, unga-för-evigt vampyrerna jag hört att de har i en viss tonårsfilm. Nej, här snackar vi uppståndna från de döda och med en ruttnande odör kring sig. Bara den här veckan har jag hört talas om inte mindre än tre fall av kannibalism vilket ju helt klart bara är en front för zombism.

Först var det mannen här i Sverige som skar av sin frus läppar och åt upp dem efter att han anklagat henne för att vara otrogen. Dagen därpå läste jag om en naken man i Florida, USA som attackerade en annan man och började äta upp hans ansikte, och nu senaste var det en student i Maryland, USA som erkände att han dödat och ätit upp sin rumskamrat. I alla fall mannen i Miami är ju helt klart en zombie.