Inga barn men gärna barnbarn

Idag skriver Lisa på MS-bloggen om hur hon alltid sagt att hon inte vill ha barn men hur den biologiska klockan på senare år börjat ticka och hur hon nu skulle vilja ha barn och någon dag också barnbarn. Precis som Lisa har jag alltid sagt att jag inte vill ha barn och precis som hon har jag fått de där konstiga blickarna från folk för det är inte riktigt accepterat att man som kvinna inte vill ha barn.

Det kanske kan tyckas konstigt att en förskollärare inte är intresserad av att ha egna barn men särskilt sedan jag fick min MS-diagnos har jar blivit än mer övertygad om att mitt beslut är det rätta. Jag orkar knappt med mig själv när jag kommer hem efter en dag på jobbet så hur kan jag rättfärdiga att ha ett barn som behöver min tid och uppmärksamhet? Det kan jag inte och därför ska jag inte heller ha barn.

Däremot har jag alltid haft en ologisk önskan att någon dag ha barnbarn vilket kan vara svårt om man hoppar över generationen däremellan. Jag tror att min önskan kan ha något att göra med min egen dåliga relation med min mormor, som om jag vill få en chans att göra rätt allt det som hon gjorde fel. Jag vill gottgöra allt det dåliga hon utsatte mig och mina syskon för medan vi växte upp.

Trots att mitt beslut om att inte skaffa barn står fast så har min övertygelse på senare år börjat vackla, jag är inte lika anti-barn som jag en gång var (det går inte när man jobbar med barn varje dag) och jag tror nog att jag skulle kunna vara en rätt så bra mamma. Men jag skulle definitvt vara en ännu bättre mormor så kanske om syrrans knodd får barn någon gång kan jag bli en skitbra mormor-syster.