Mitt nya liv består för närvarande av nyttig mat och koll på kalorier jag stoppar i mig. Träningen har jag för tillfället lagt på hyllan på grund av ett djävulskt värkande knä som gör ont vid minsta felbelastning. Faktiskt verkar det för närvarande gå bättre med viktnedgången utan träning utöver den dagliga motion jag får på min promenad till och från jobbet och allt jag rör mig på jobbet i arbetet med barnen.
Vad som oroar mig just nu är istället det jag läste för ett par veckor sedan om att kroppen alltid strävar efter att uppnå sin högsta vikt. Det innebär att om man vägt till exempel hundra kilo och går ner till sextio kilo, så får man kämpa hårdare än andra för att bibehålla den vikten eftersom kroppen tror att hundra kilo är normalt och alltså försöker återgå till den vikten så snart man slutar med medveten viktnedgång.
Min syster berättade dessutom om någon som vägt 120 kilo, gått ner i vikt, blivit gravid och efter graviditeten skjutit upp till 140 kilo. Nu planerar jag visserligen inte på att bli gravid men tanken är skrämmande nog ändå. Jag vill ju inte skjuta upp till tjugo kilo över min startvikt i framtiden. Fast det är ju som sagt i framtiden, just nu är det kaloriräkning och förhoppningsvis snart träning som gäller.
måndag 30 april 2012
Myrkrypningar på riktigt
Idag har jag myrkrypningar i halva kroppen, men inte den typen jag får på grund av min MS utan riktiga kryp. Det var nämligen dags för en liten tur till skogen idag tillsammans med barnen och på vägen tillbaka till förskolan tog vi vägen om en myrstack för att se på de hårt arbetande myrorna. Visserligen är klådan ren inbillning eftersom jag inte fick några myror på mig, men ändå.
onsdag 25 april 2012
Kort, argt och utan förklaring
Har jag nämnt att jag hatar hen? Den här jävla könsneutraliteten får mig att vilja kräkas! Våga för helvete vägra hen! Det är ju inte ens ett ord, det är ett äckligt patetiskt försök att låtsas vara modern och i tiden. Nästa person som skriver eller i annat sammanhang använder ordet hen i min närhet kommer få smaka på en vrede av bibliska proportioner... Det var allt jag hade att säga om saken, innan jag blev helt tokig.
söndag 22 april 2012
Första steget mot anarki
Som jag förstått har det under ett par dagar pågått en diskussion om en kvinna som plankade på en spårvagn i Göteborg och sedan blev fasttagen av kontrollanterna ett par hållplatser senare. Som jag förstått det var det först när kontrollanterna klev ombord som kvinnan drog sitt kort vid automaten men den riktiga kontroversen kom när kontrollanterna konfronterade och fysiskt höll fast kvinnan.
Av de forumdiskussioner och kommentarer på diverse artiklar som jag läst, så verkar många vara upprörda över att kvinnan just blev fasthållen. Jag har sett ett klipp från händelsen som spelades in av en medresenär med mobilkamera och förutom det faktum att alla talar extremt grov göteborgska som river i mitt öra, så tycker jag nog det verkar som att kontrollanterna är rätt så lätta på handen.
Att kvinnan viftar och gapar kan ju knappast ha gjort deras arbete lättare, inte heller när andra resenärer (som mannen med mobilkameran) lägger sig i hur de utför sitt arbete - och visst fan har kontrollanterna rätt i slutändan. Man gör rätt för sig, man drar sitt kort vid automaten, man betalar sin jävla resa redan när man kliver ombord och inte först när man inser att man riskerar att bli fasttagen.
Att denna händelse har lett till protester mot övervåld är ju bara löjlig, nästan lika löjlig som artikeln i GP om dessa protester där en av demonstranterna citeras säga; "Jag tror att vissa grupper drabbas hårdare än andra av kontrollanternas respektlösa beteende. Till exempel har jag svårt att se framför mig hur en proper person från övre medelklass blir nedtryckt mot ett säte som tjejen på filmen."
Jag kände faktiskt hur det började koka i mig när jag läste detta, varför ska det plötsligt bli en klassfråga? Vi lever visserligen i ett alltmer klassindelat samhälle men kontrollanterna på spårvagnen såg ju inte direkt ut ett passande offer ur arbetarklassen som de kunde trakassera utan anledning. De såg en fuskare resa sig från sin plats och dra sitt kort så snart hon såg dem komma ombord.
Menar demonstranten som fällde ovanstående kommentar alltså att kontrollanterna sett åt ett annat håll om det istället rört sig om en man i kostym med portfölj och slipsnål? Eller kanske en äldre kvinna med blåtonat hår och pärlörhängen? För om så är fallet passar de självklart inte för sitt jobb och borde bereda plats för någon som upprätthåller reglerna oavsett vilken samhällsklass fuskaren tillhör.
För i slutändan är det faktiskt det som detta handlar om, inte övervåld eller vilken samhällsklass kvinnan råkade tillhöra. Det handlar istället om hennes eget beteende, om hur hon inte betalade för resan förrän hon såg kontrollanterna, hur hon försökte lura till sig en gratis resa och sedan har mage att beklaga sig i en artikel i GT om hur rädd hon blev när hon själv betedde sig högljutt och aggressivt.
Att många i dag inte vill acceptera att deras handlingar har konsekvenser är något jag vetat länge men det gör mig fortfarande lika förbannad varje gång. Varför ska jag tycka synd om en fuskare bara för att hon råkar tillhöra samma samhällsklass som jag själv? Varför skulle jag inte anse att kontrollanterna har rätt? Någon jävla ordning får det väl ändå vara, annars kan vi lika väl utropa anarki nu.
Är detta det Sverige vi vill leva i? Där ordningsmakten, även om det i detta fallet "bara" rör sig om spårvagnskontrollanter, är bakbundna av folkets hysteriska behov av att sätta sig upp mot övermakten, där lagar och regler bara är tandlösa ord, ett; "Om det inte vore för mycket begärt, skulle du vilja sluta mörda den där människan nu?" Jag begär inte en polisstat, bara lite ordning och reda.
Av de forumdiskussioner och kommentarer på diverse artiklar som jag läst, så verkar många vara upprörda över att kvinnan just blev fasthållen. Jag har sett ett klipp från händelsen som spelades in av en medresenär med mobilkamera och förutom det faktum att alla talar extremt grov göteborgska som river i mitt öra, så tycker jag nog det verkar som att kontrollanterna är rätt så lätta på handen.
Att kvinnan viftar och gapar kan ju knappast ha gjort deras arbete lättare, inte heller när andra resenärer (som mannen med mobilkameran) lägger sig i hur de utför sitt arbete - och visst fan har kontrollanterna rätt i slutändan. Man gör rätt för sig, man drar sitt kort vid automaten, man betalar sin jävla resa redan när man kliver ombord och inte först när man inser att man riskerar att bli fasttagen.
Att denna händelse har lett till protester mot övervåld är ju bara löjlig, nästan lika löjlig som artikeln i GP om dessa protester där en av demonstranterna citeras säga; "Jag tror att vissa grupper drabbas hårdare än andra av kontrollanternas respektlösa beteende. Till exempel har jag svårt att se framför mig hur en proper person från övre medelklass blir nedtryckt mot ett säte som tjejen på filmen."
Jag kände faktiskt hur det började koka i mig när jag läste detta, varför ska det plötsligt bli en klassfråga? Vi lever visserligen i ett alltmer klassindelat samhälle men kontrollanterna på spårvagnen såg ju inte direkt ut ett passande offer ur arbetarklassen som de kunde trakassera utan anledning. De såg en fuskare resa sig från sin plats och dra sitt kort så snart hon såg dem komma ombord.
Menar demonstranten som fällde ovanstående kommentar alltså att kontrollanterna sett åt ett annat håll om det istället rört sig om en man i kostym med portfölj och slipsnål? Eller kanske en äldre kvinna med blåtonat hår och pärlörhängen? För om så är fallet passar de självklart inte för sitt jobb och borde bereda plats för någon som upprätthåller reglerna oavsett vilken samhällsklass fuskaren tillhör.
För i slutändan är det faktiskt det som detta handlar om, inte övervåld eller vilken samhällsklass kvinnan råkade tillhöra. Det handlar istället om hennes eget beteende, om hur hon inte betalade för resan förrän hon såg kontrollanterna, hur hon försökte lura till sig en gratis resa och sedan har mage att beklaga sig i en artikel i GT om hur rädd hon blev när hon själv betedde sig högljutt och aggressivt.
Att många i dag inte vill acceptera att deras handlingar har konsekvenser är något jag vetat länge men det gör mig fortfarande lika förbannad varje gång. Varför ska jag tycka synd om en fuskare bara för att hon råkar tillhöra samma samhällsklass som jag själv? Varför skulle jag inte anse att kontrollanterna har rätt? Någon jävla ordning får det väl ändå vara, annars kan vi lika väl utropa anarki nu.
Är detta det Sverige vi vill leva i? Där ordningsmakten, även om det i detta fallet "bara" rör sig om spårvagnskontrollanter, är bakbundna av folkets hysteriska behov av att sätta sig upp mot övermakten, där lagar och regler bara är tandlösa ord, ett; "Om det inte vore för mycket begärt, skulle du vilja sluta mörda den där människan nu?" Jag begär inte en polisstat, bara lite ordning och reda.
torsdag 19 april 2012
Allting är bara fel, fel, fel
I går morse försov jag mig och vaknade (snorförkyld) fem minuter efter att jag skulle varit på jobbet. Lyckligtvis bor jag när och är inte alltför omständlig när jag ska göra mig i ordning för dagen så det var bara att slänga på sig kläderna, dra en borste genom håret och snabbt som attan borsta tänderna innan jag var ute genom ytterdörren och ner för trapporna.
Idag vaknade jag istället flera timmar innan jag behövde gå upp (börjar inte jobba förrän kl 11) och det första jag insåg efter uppstigning och toalettbesök var att jag inte har något pålägg hemma. Faktum är att jag inte har någonting alls hemma men till sist hittade jag en tub lättmajonnäs i kylen som jag kunde sprida ut över mina två sista brödskivor.
Med frukosten avklarad hoppade jag in i duschen, irriterade mig på att avloppsproppen envisas med att åka ner och fick skölja håret två gånger efter varje schamponering eftersom jag inte lyckades få ur allt löddret - och nu luktar mitt hår ammoniak(!) trots att det var säkert ett halvår sedan jag färgade det och det har inte luktat sen dess.
Jag börjar så smått fasa för resten av dagen; kaos, mordförsök, fasansfulla olyckshändelser med flera liter blod. Jag jobbar trots allt med barn, man vet aldrig vad de kan hitta på. Att jag dessutom fått förlänga min arbetsdag från halv sex till sju eftersom vi har ett sent barn, gör inte saken bättre. Det är fler timmar för hemskheter att inträffa.
Fast nu börjar jag så smått känna mig överdrivet pessimistisk trots den lilla rösten i bakhuvudet som säger att det faktiskt kan hända, jag kan bli attackerad av en hop överenergiska barn, missa ett trappsteg, snubbla över kanten till sandlådan, sätta dagens lunch i halsen, skära mig på ett papper... eller överleva dagen utan blessyrer som är vanligt.
Idag vaknade jag istället flera timmar innan jag behövde gå upp (börjar inte jobba förrän kl 11) och det första jag insåg efter uppstigning och toalettbesök var att jag inte har något pålägg hemma. Faktum är att jag inte har någonting alls hemma men till sist hittade jag en tub lättmajonnäs i kylen som jag kunde sprida ut över mina två sista brödskivor.
Med frukosten avklarad hoppade jag in i duschen, irriterade mig på att avloppsproppen envisas med att åka ner och fick skölja håret två gånger efter varje schamponering eftersom jag inte lyckades få ur allt löddret - och nu luktar mitt hår ammoniak(!) trots att det var säkert ett halvår sedan jag färgade det och det har inte luktat sen dess.
Jag börjar så smått fasa för resten av dagen; kaos, mordförsök, fasansfulla olyckshändelser med flera liter blod. Jag jobbar trots allt med barn, man vet aldrig vad de kan hitta på. Att jag dessutom fått förlänga min arbetsdag från halv sex till sju eftersom vi har ett sent barn, gör inte saken bättre. Det är fler timmar för hemskheter att inträffa.
Fast nu börjar jag så smått känna mig överdrivet pessimistisk trots den lilla rösten i bakhuvudet som säger att det faktiskt kan hända, jag kan bli attackerad av en hop överenergiska barn, missa ett trappsteg, snubbla över kanten till sandlådan, sätta dagens lunch i halsen, skära mig på ett papper... eller överleva dagen utan blessyrer som är vanligt.
lördag 14 april 2012
Kärleken till en sko
När jag kom hem idag blev min ena katt nyförälskad... i mina skor. Det första han gjorde efter att jag tagit av mig skorna var att lägga sig platt på mage på hallgolvet, alla fyra benen ut åt sidorna och huvudet ner i min ena sko. Efter det följde en kvart av våldsamt kelande med skorna, kramar och hakgnidningar utan dess like.
Jag misstänker att denna kärlek kan ha något att göra med alla lukter som säkert finns på skon, men innan ni börjar tro att mina fötter luktar illa så kan jag ju nämna att tidigare nämnda skor idag har varit i kontakt med mammas två katter, mormors hund samt min morbrors hund. Spänningen måste ha varit total för min kelsjuka katt.
Eftersom min mamma fyller år imorgon så firade vi idag, mina morföräldrar och morbror kom på besök och jag slängde ihop en gryta Stroganoff. Det bjöds även på tårta och kakor och min syster hade köpt en flaska (alkoholfri) champagne. Det är ett par timmar sedan vi åt tårtan men jag är fortfarande proppmätt och lär inte äta mer idag.
Jag misstänker att denna kärlek kan ha något att göra med alla lukter som säkert finns på skon, men innan ni börjar tro att mina fötter luktar illa så kan jag ju nämna att tidigare nämnda skor idag har varit i kontakt med mammas två katter, mormors hund samt min morbrors hund. Spänningen måste ha varit total för min kelsjuka katt.
Eftersom min mamma fyller år imorgon så firade vi idag, mina morföräldrar och morbror kom på besök och jag slängde ihop en gryta Stroganoff. Det bjöds även på tårta och kakor och min syster hade köpt en flaska (alkoholfri) champagne. Det är ett par timmar sedan vi åt tårtan men jag är fortfarande proppmätt och lär inte äta mer idag.
fredag 13 april 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
