Jag, en lärare!

Senaste numret av tidningen Förskolan handlar i mångt och mycket om den reviderade läroplanen och att förskolan nu erkänns som en egen skolform i Skollagen, något som i min mening var på tiden. Förhoppningen, från mig och alla andra, är så klart att detta ska öka förskolans status precis som den nyligen införda lärarlegitimationen ska höja läraryrkets status. Alltför länge har vi kämpat i motvind med stora barngrupper och få resurser och vi i förskolan har även ofta drabbats av omgivningens oförståelse att vi gör mer än "bara" passar barn.

På grund av de ibland dystra förutsättningar vi ställs inför kan det finnas dagar då vi är glada om alla barn klarade sig genom dagen oskadda och vid gott mod, dagar då delar av personalen är sjuka och vi inte får ta in vikarier, dagar då barnen i tyst samförstånd bestämmer sig för att leva rövare och testa våra gränser till max, dagar då vi önskar att det var dags att säga hej då till det sista barnet för dagen och låsa dörren för att gå hem redan innan vi tagit oss igenom den första timman av vårt arbetspass, dagar då man frågar sig vad fan man gett sig in på.

De dagarna är ändå relativt få vilket är tur, för det mesta klarar vi av vårt pedagogiska ansvar med allt vad det innebär och barnen får ut något av dagen på förskolan. Tyvärr är det kanske så att en del av mina kollegor och nu menar jag inte just på min arbetsplats utan pedagoger i största allmänhet, gärna sticker under stolen med att vi inte alltid klarar av att följa läroplanens mål varje timma varje dag. Det är nästintill dödssynd på att erkänna det så om jag aldrig skriver här igen beror det möjligen på att jag lynchats av en mobb arga pedagoger.

Innan jag går detta fruktansvärda öde till mötes vill jag ändå slå ett slag för förskolan som arbetsplats, för det engagerade arbete vi lägger ner på barnen eftersom vi älskar vad vi gör och försöker skapa så goda förutsättningar vi kan för de barn som lämnas i vår vård varje dag. Det är i förskolan som grunden för allt fortsatt lärande läggs, det är hos oss som barnen får den där första förståelsen inte bara för natur, matematik, språk och teknik utan även för empati, socialt samspel och demokratiskt tänkande och agerande som en dag ska hjälpa dem som världsmedborgare.

Ofta har jag fått nästintill försvara mitt valda yrke när människor i min mgivning ifrågasatt varför jag "slösat bort" tre och ett halvt år på högskolestudier med höga studielån som följd när allt jag gör är att sitta på golvet och leka med barn hela dagarna. Till dem brukar jag säga att det är genom leken som barn lär och hade det inte varit för det pedagogiska arbete som jag och mina kollegor lägger ner så hade skolan och resten av samhället sett väldigt annorlunda ut. En god start i livet är A och O och det är där vi kommer in med allt vi kan och allt vi gör.

Ramsor och sånger är ju inte bara roliga att sjunga utan utvecklar språk och rytmkänsla. En promenad till skogen tränar grovmotoriken och erbjuder ett tillfälle att utforska och lära sig känna igen de olika träden och växterna, att studera sniglar och larver, att lyssna på fåglarna och kanske till och med se en ekorre som pedagogen kan berätta mer om. En lek i Köket (det som oftast kallas dockvrån) betyder att barnen lär sig förstå att demokratiskt fördela roller, turtagning och att lyssna in och förstå kompisarnas önskningar samtidigt som de har roligt tillsammans.

Jag skulle kunna rada upp lista efter lista av allt som sker i förskolan och har även gjort det fler gånger än jag kan räkna. Ibland lyckas man skapa en förståelse hos den man pratar med och som tidigare menade att man bara passar barn hela dagarna, men i min erfarenhet så är det oftast så att reaktionen istället blir en överseende blick och ett drygt litet hånflin som tydligt säger att "ja, ja, tro vad du vill". Det är ju trots allt lite löjligt att arbeta med människor, särskilt med små barn, de har ju varken lektioner eller hemläxor så vad kan de lära sig?

På sin höjd kan man som vuxen få ett erkännande när man får en klapp på axeln, en sorglig liten huvudskakning och får höra orden "jag förstår inte hur ni gör det, det måste ju krävas en ängels tålamod". Ja, visst krävs det tålamod och enorma mängder av det för barn är trots allt barn, impulsiva och ibland trotsiga, det är inte alltid de förstår var gränsen går när de lekbråkar och ibland säger de saker för att såra sina kompisar när de blir arga. Men jag vill bli erkänd för mer än min förmåga att umgås med barn hela dagarna, jag är faktiskt lärare!

Vinnare eller förlorare

Precis just nu när jag egentligen borde ha gått och lagt mig redan för en halvtimma sedan men ville göra färdigt de där sista sakerna för dagen, när jag gjort mig förtjänt av mammas gamla smeknamn för mig "Jag-Ska-Bara" slår till igen, ja, precis just nu så önskar jag att jag slapp kliva upp och gå till jobbet imorgon. Jag vet så klart att jag skulle bli sakta galen av at gå hemma hela dagarna men jag har inte alls mått bra på sista tiden och nu när mina problem med blåsan är tillbaka, min urgency är extrem och min fatigue outhärdlig så hade hel-ledigt känts bra.

Ett litet tag i alla fall innan jag började klättra på väggarna. Jag kan tycka det är riktigt skönt att vara ledig och fyra veckor på sommaren är absolut inte tillräckligt, ingen semester är värd namnet om man inte glömmer vilket datum det är och dagarna flyter ihop, men det finns stunder då jag faktiskt vill ha lite mänsklig kontakt och känna mig behövd av andra människor. Att gå till jobbet varje dag tillfredställer det behovet även om det just nu känns mer som en börda än något att se fram emot, som att varje dag äter en liten bit av min viljestyrka.

Samtidigt är det samvaron med mina kollegor och barnen på jobbet som gör att jag inte faller samman totalt vilket betyder att jag är invirad i ett mycket jobbigt Moment 22 just nu, det som gör mig trött och får mig att må dåligt fysiskt är det som gör att jag orkar fortsätta mentalt och det som driver mig att orka ett litet tag till. De närmaste veckorna kommer få utvisa om tanke eller kropp vinner kampen och just nu vet jag inte vilken sida jag vill ska gå som segrande ur striden, det känns som att vilken det än blir så är det jag som förlorar i slutändan.

Snövit och de fluffiga kanintofflorna

Idag har jag varit på medlemsfest då Lärarförbundet i år firar 20 år och hela Trollhättan stads lärarkår bjöds på god middag och gott sällskap. Det stående skämtet vid min ända av bordet var att vi var på fackfest (fattar ni, fackfest, fuckfest, mmm, låg humor när den är som bäst). Vi är ett glatt gäng på min arbetsplats vilket även kommenterades av ett par andra lärare som delade bord med oss när vi glada i hågen bänkade oss vid det vackert dukade bordet. Det är bara att hålla med för jag har inte haft en enda tråkig utekväll med mina kollegor under dessa fyra år.

Samtalsämnena blev många medan vi kalasade på trerätters middag, vin och drinkar flödade och det blev många glada skratt. Vi hann avhandla allt från gamla chefen till nya chefen, potentiella Idol-vinnare till huruvida Saab kommer leva kvar eller inte, den reviderade läroplanen till tokigheter barnen på jobbet säger och ett dussin andra saker. Det som fastnade och som fick mig att sätta mig att skriva det här inlägget var ett samtal jag hade med en av kollegorna medan vi beställde drinkar i baren, om Facebook och meningslösa statusuppdateringar.

Jag erkänner att jag gjort mig skyldig till detta mer än en gång, att skriva en totalt ointressant statusuppdatering bara för att jag ändå suttit vid datorn och inte haft något bättre för mig än att tala om att jag har ont i fötterna eller skulle kunna begå mord för en chokladbit. Jag är definitivt inte ensam vilket också var ämnet för vårt samtal, eller snarare vår klagan. För egentlkigen, vem är intresserad av att veta att man äter popcorn just nu eller kollar på Bonde söker fru, eller att man startat en maskin tvätt och väntar på att den ska bli färdig att hängas på tork?

Jag gissar att det är få eller ingen som faktiskt bryr sig om dessa små petitesser men ändå känner vi behovet av att meddela omvärlden om dessa små detaljer ur vår vardag. Är det för att möjligheten finns? De sociala medierna idag ger oss ju en oerhörd chans att detaljbeskriva våra liv även när vi inte är i samma rum som människorna som tar del av dessa småsaker. Det jag undrar är om vi människor alltid haft detta behov av att förmedla oss till andra om hur många maskiner tvätt man kört på en dag eller om det uppstått på grund av Facebook och Twitters intåg.

Då vi ändå pratade statusuppdateringar kom vi in på hur vissa ibland glorifierar sin vardag trots att den närmaste kretsen vänner vet att det inte alltid är solsken, regnbågar och fluffiga kanintofflor, att det faktiskt kan vara riktigt jävligt ibland. Ett helt normalt liv med andra ord, med ohjälpsamma äkta hälfter och ungar man helst skulle vilja strypa mellan varven, katter som river sönder tapeten och grannhunden som skiter på gräsmattan. Men för vissa verkar dessa mörka moln i vardagen vara bannlysta från statusraden, som att det är något fult som ska döljas.

Självklart gäller det inte alla eller ens den stora majoriteten men jag undrar ändå vad det är som får vissa att försöka dölja sitt verkliga liv bakom en glättig fasad, och det gäller självklart inte bara Facebook utan även i verkliga livet, i kontakten med andra människor. Visst behöver man inte klaga varje chans man får men det kan inte heller vara nyttigt att hålla allt det dåliga inom sig och låtsas att man lever i en perfekt värld där varje dag är som att dansa fram på små rosa moln med skogens alla djur runt sina fötter som någon slags sinnessjuk Snövit.

För egen del tänker jag nog fortsätta sucka ömkligt när något tynger mig eller när jag helt enkelt inte är på humör att vara glad för det är ju faktiskt så att ibland måste man få vara grinig och sur och lite tjurigt vägra att vara glad, både när jag pratar med människor i min omgivning och när jag skriver en stausuppdatering eller ett blogginlägg. Är jag glad så lär det märkas precis som jag låter andra veta när livet inte är lika lekande lätt. Den här påklistrade positiviteten skulle jag aldrig orka med att visa upp i det långa loppet även om jag hade velat det.

Effekter eller bara biverkningar?

Allt mer ofta drar jag mig för att ta min bromsmedicin och inte ens vetskapen att de är menade att göra stor nytta kan få mig att kämpa emot det motstånd jag kämner mot att ta dem. De senaste månaderna har mina biverkningar av injektionerna fått ett uppsving, det gör fruktansvärt ont på stickställena jag själv eller någon annan råkar röra vid dem och de stora, röda svullnaderna kliar och svider. Med eller utan värktabletter drabbas jag även allt som oftast av influensaliknande symptom; feber, huvudvärk och febervärk i nacke, rygg och höfter.

Kort sagt är det inte en särskilt trevlig upplevelse att ta injektionerna. Inte för att jag någonsin under de senaste snart fyra åren hoppat av glädje vid taken på att blanda ihop injektionsvätskan och sticka mig själv men just nu kan jag knappt övertyga mig själv om att det ju är över på ett par minuter och sedan kan jag fortsätta som vanligt. För jag kan inte det, jag kliar mig konstant på låren tills jag är halv sönderklöst och så fort ett av barnen på jobbet råkar trycka emot mitt ben så jämrar jag mig och vill helst inte ha upp dem i knät.

Det jag oroar mig mest för är det faktum att huden på magen blivit "seg" och jag måste trycka till lite extra för att nålen ska gå in, detta trots att jag har fem stickställen (tre på magen och ett på varje lår) som jag alternerar mellan och inte ens när jag kommer tillbaka till samma ställe så stickar jag på exakt samma punkt. Men jag antar att fyra år av att vara min egen nåldyna har lämnat vissa spår och inte bara fysiska. Det enda allt detta stickande inte har gjort är att bota min rädsla för sprutor och jag kan fortfarande inte titta när de tar blodprov på mig.

Jag är ändå väldigt stolt över att jag numera sticker mig utan autoinjektor, att jag vågade testa utan för det har verkligen hjälpt oerhört mycket. Även om det fortfarande kan göra ont när jag sticker mig, särskilt i låren, så är det ingenting mot smärtan jag upplevde när jag stack mig med autoinjektor. Den där helvetesmanicken tryckte in vätskan alldeles för fort och det kändes som att få låret avslitet från skelettet. Tänk er nu att behöva gå igenom det varannan dag. Det är definitivt bättre att ta sprutorna manuellt även om jag helst skulle vilja slippa dem helt.

När jag pratade med min läkare igår så sa han att han skulle skicka en kallelse så att jag kan komma på besök hos honom och han ville göra några test för att se om jag skulle fortsätta med min nuvarande bromsmedicin eller inte. Även om ingen av de övriga medicinerna på marknaden just nu känns som en bra ersättare så skulle jag ändå helst avsluta behandling med min nuvarande medicin på grund av de absolut vidriga biverkningarna. Jag skulle kunna svära på att jag haft de influenseliknande symptomen i en veckas tid nu. Antingen det eller så är jag förkyld.

Kanske inte helt bortglömd

Till sist ringde i alla fall läkaren, kallade mig vännen som han alltid gör och vi kom fram till några saker. Han ska ordna med intyg att skicka till Försäkringskassan nu när jag ska söka sjukersättning. Jag ska sluta ta min medicin mot fatigue eftersom den ändå inte har någon effekt, ingen nedtrappning nödvändig. Han ska skicka en kallelse så att jag kan komma på besök hos honom eftersom det var nästan ett år sedan sist och jag ska fram till dess hålla tummarna för att jag orkar hålla mig på benen så pass länge utan medicinering.

Ensam, bortglömd och älskad av ingen!!!

Jag sitter här och puttrar lite av irritation, över att ha blivit lovad en telefontid efter klockan ett, över att ha skyndat hem från jobbet för att hinna sova en stund, över att ha suttit vaken och alltmer hungrig i två timmar nu medan jag väntat på ett samtal som aldrig kommer. Jag inser ju att det tekniskt sett är efter klockan ett men två jävla timmar?!?! Tyvärr skulle det inte vara första gången jag blev "stood up" av en läkare som lovat ringa även om det tidigare varit stolpskottet till läkare jag hade förut som så bekvämt "glömde" bort mig.

Jag förstår att läkaren är upptagen och antagligen har många att ringa till men varför ens tillåta läkarsekreteraren att boka in alla dessa telefontider om man inte kan kontakta alla patienter när man ska? I vanliga fall så är jag väldigt nöjd med min sjukvård och klagar sällan men det här med att vänta på att telefonen ska ringa det retar jag mig på något så enormt, särskilt när jag är hungrig och grinig och tycker det är onödigt att börja laga mat om telefonen ändå ska ringa i vilken stund som helst. Ja, i alla fall trodde jag att den skulle det.

Jag tänker vänta en timma till och sedan skiter jag i det här, tre timmar är länge nog och jag måste gå till affären och handla lite så att jag kan göra middag och fylla min mage med något annat än ilska. Imorgon, om det inte ringer inom den närmaste timman, kommer jag ringa och klaga för det här är inte okej. Har man lovat en sak så har man och jag är väldigt petig med att hålla sitt ord. Dessutom är jag nästan sjukligt besatt av punktlighet och även om jag kan vänta en timma efter utsatt tid utan att bryta ihop, så är tre timmar inte att rekommendera.

Lördagsrapport

Idag blev det en tur till Göteborg med syrran där vi mötte upp med vår käre bror innan vi tillbringade några timmar med att shoppa i Nordstan, NK och Frölunda torg - med andra ord en massa gående fram och tillbaka mellan olika butiker. Vi hann även med att äta buffé med kinamat till lunch medan vi tittade på en badmintonmatch som spelades inne i Femman-huset. Jag hittade ett par skitsnygga svarta vinterkängor på Stadium och syrran köpte hobbymaterial och ett par mössor trots att hon har säkert tre stycken liknande mössor redan.

Efter en snabbfika hemma hos brorsan tog vi E6:an hem och höll hastighetsbegränsningen hela vägen... hm, ja, något annat hade självklart varit brottsligt. Vi hann till Överby köpcentrum med en halvtimma till godo innan butikerna stängde för dagen och jag hittade inte bara ett utan två par jeans. Efter det var det rätt skönt att smita in en sväng på Ica och bara strosa runt medan kundvagnen fylldes på med förnödenheter. Det allra bästa var så klart att komma hem, stänga dörren efter mig och bara koppla av efter en mycket trevlig lördag.