Precis som min MS sällan gör sig mer påmind än de permanenta symptom jag lever med i form av fatigue, känselbortfall och svaghet, är det även sällan som jag fatiskt märker av min ledgångsreumatism. Men idag var en sådan där extra kall och fuktig dag där minsta lilla vinddrag fick det att värka som bara fan i hela högerarmen, varenda led från axeln och hela vägen ut i fingertopparna känns som om de blivit manglade.
Får flera år sedan kunde jag emellanåt uppleva det som att mitt skelett hade krossats till flisor som försökte pressa sig ut genom huden. Det gjorde med andra ord rejält ont. Riktigt så känns det inte idag. Mer som att någon upprepade gånger använt en gummislägga mot mina fingrar, handled, armbåge och axel. Inte tillräckligt för att krossa några ben men alldeles tillräckligt för att det vrider sig i hela mig av smärta.
Jag hatar verkligen att ha ont. det finns inget väre än att uppleva en smärta som inte kommer ge med sig bara för att jag knaprar i mig ett par värktabletter (även om det definitivt inte skadar heller). Min kollega sa att jag behöver värme och solsken och jag föreslog, lite på skämt och lite på allvar, att jag kanske borde flytta utomlands till varmare breddgrader. Den där torra härliga värmen skulle vara underbart att få vistas i mer än ett par veckor i stöten.
torsdag 14 februari 2013
I den bästa av världar
När jag som purfärsk högskolestudent för snart tio år sedan läste Ingrid Pramling Samuelsson för första gången greps jag av en omedelbar beundran för denna kloka professor och forskare. Inte för att hon inte också skrev mycket som jag tyckte var rena dumheter och aldrig i livet skulle vilja ställa mig bakom, men hennes böcker och avhandlingar tar än idag upp mycket hyllplats i min bokhylla här hemma.
Därför tyckte jag det skulle bli kul att läsa en artikel skriven av henne i Förskoletidningen (5/2012) med titeln Hur bli en bra lärare i förskolan? Detta är ju något man ständigt vill vara, man försöker hela tiden utvecklas och bli bättre i sin roll som pedagog. Sagt och gjort, jag satte mig ned och började läsa. Hann igenom första meningen innan jag började skratta smått hysteriskt åt den hemska formuleringen.
Delar av artikeln ögnade jag igenom medan jag lusläste andra, för mig mer intressanta delar. Vad den handlade om var hur vi som vuxna i förskolan ska erbjuda en lärandemiljö som är "rik, utmanande och ge(r) många möjligheter till lärande", där vi utgår från barnens intressen och är medforskande tillsammans med dem. Med andra ord, inget nytt under solen och ingenting jag inte tycker är helt rätt och riktigt.
Det som däremot fick mig att sucka djupt var det som alltid får mig att sucka när jag läser dessa avhandlingar, böcker och artiklar skrivna av forskare med inriktning på pedagogik. Det där om VAD vi ska göra för att tillsammans med barnen leva i den bästa av världar, men inte ett ord om HUR vi faktiskt ska komma dit. Det är tydligen inte bara vi i förskolan och skolan som tycker det är svårt att finna arbetssätt.
Att vi sedan vänder oss till litteraturen för råd och hjälp och får veta precis hur underbart livet kan vara men inte får ett endast råd på vägen, det gör ju inte direkt att det alltid känns så lockande att plocka upp en ny bok. Inte heller att få det förklarat för sig hur underbart duktiga och präktiga vi pedagoger är, som kan och vet så himla mycket, så nog borde vi väl kunna lista ut på egen hand hur vi ska bli dessa kompetenta lärare.
Fast det kanske bara är jag som känner så, som att man måste komma på svaren själv för att hitta till den utopi som beskrivs av alla dessa forskare. Jag ber inte om en färdig modell men jag skulle bra gärna vilja veta exakt hur alla dessa harmonsiak små barngrupper runt om i landet har blivit så perfekta och fina som de beskrivs i forskningen. Eler så kanske det bara är min förskola där vi faktiskt har problem.
Ja, alltså problem värre än att Kalle rycker av Lisas mössa och slänger den i en vattenpöl, eller där Oskar inte får sitta bredcid Karl på lunchen för där har ju Viktor redan satt sig. När ska Pramling Samuelsson och Eva Johansson och Elisabet Doverborg och alla deras kollegor börja skriva om hur man ska agera när barnen kallar varandra "jävla bög!" och attackerar varandra med knytnävslag och sparkar?
Fast nu kanske jag begick en sådan där miss igen och berättade om saker som det är meningen att vi "på golvet" ska kämpa med, medan cheferna och politikerna kan skriva fina rapporter om hur underbart vi har det. För det viktigaste är ju tydligen att saker ser bra ut på papper, inte att vi också ska få ha en fungerande barngrupp där vi inte dagligen behöver lösa konflikter allvarligare än att Sara tog Bosses bil.
Därför tyckte jag det skulle bli kul att läsa en artikel skriven av henne i Förskoletidningen (5/2012) med titeln Hur bli en bra lärare i förskolan? Detta är ju något man ständigt vill vara, man försöker hela tiden utvecklas och bli bättre i sin roll som pedagog. Sagt och gjort, jag satte mig ned och började läsa. Hann igenom första meningen innan jag började skratta smått hysteriskt åt den hemska formuleringen.
"I OECDs senaste rapport Starting Strong III, såväl som i flera andra dokument, blir det tydligt att lärare i förskolan är avgörande för kvaliteten i verksamheten."Självklart förstår jag ju vad hon egentligen menar, att det behövs utbildade förskollärare i förskolan för att kunna erbjuda barnen det bästa lärandet. Mitt okontrollerbara fnissande berodde mestadels på att jag vid en första genomläsning tolkade det som att det behövs vuxna (lärare och barnskötare) i förskolan för att ge en bra kvalitet och jag fick en "no, shit" känsla. För mig är vi alla pedagoger trots allt.
Delar av artikeln ögnade jag igenom medan jag lusläste andra, för mig mer intressanta delar. Vad den handlade om var hur vi som vuxna i förskolan ska erbjuda en lärandemiljö som är "rik, utmanande och ge(r) många möjligheter till lärande", där vi utgår från barnens intressen och är medforskande tillsammans med dem. Med andra ord, inget nytt under solen och ingenting jag inte tycker är helt rätt och riktigt.
Det som däremot fick mig att sucka djupt var det som alltid får mig att sucka när jag läser dessa avhandlingar, böcker och artiklar skrivna av forskare med inriktning på pedagogik. Det där om VAD vi ska göra för att tillsammans med barnen leva i den bästa av världar, men inte ett ord om HUR vi faktiskt ska komma dit. Det är tydligen inte bara vi i förskolan och skolan som tycker det är svårt att finna arbetssätt.
Att vi sedan vänder oss till litteraturen för råd och hjälp och får veta precis hur underbart livet kan vara men inte får ett endast råd på vägen, det gör ju inte direkt att det alltid känns så lockande att plocka upp en ny bok. Inte heller att få det förklarat för sig hur underbart duktiga och präktiga vi pedagoger är, som kan och vet så himla mycket, så nog borde vi väl kunna lista ut på egen hand hur vi ska bli dessa kompetenta lärare.
Fast det kanske bara är jag som känner så, som att man måste komma på svaren själv för att hitta till den utopi som beskrivs av alla dessa forskare. Jag ber inte om en färdig modell men jag skulle bra gärna vilja veta exakt hur alla dessa harmonsiak små barngrupper runt om i landet har blivit så perfekta och fina som de beskrivs i forskningen. Eler så kanske det bara är min förskola där vi faktiskt har problem.
Ja, alltså problem värre än att Kalle rycker av Lisas mössa och slänger den i en vattenpöl, eller där Oskar inte får sitta bredcid Karl på lunchen för där har ju Viktor redan satt sig. När ska Pramling Samuelsson och Eva Johansson och Elisabet Doverborg och alla deras kollegor börja skriva om hur man ska agera när barnen kallar varandra "jävla bög!" och attackerar varandra med knytnävslag och sparkar?
Fast nu kanske jag begick en sådan där miss igen och berättade om saker som det är meningen att vi "på golvet" ska kämpa med, medan cheferna och politikerna kan skriva fina rapporter om hur underbart vi har det. För det viktigaste är ju tydligen att saker ser bra ut på papper, inte att vi också ska få ha en fungerande barngrupp där vi inte dagligen behöver lösa konflikter allvarligare än att Sara tog Bosses bil.
fredag 8 februari 2013
MS-sjuk
Jag hade tänkt skriva ett argt inlägg om näthat och de vidriga personer som trakasserar andra människor för sigg eget sjuka nöjes skull. Tyvärr lär det inlägget få vänta ett tag tills jag är med på banan igen. Sedan igår eftermiddag gör sig min MS rejält till känna. Det snurrar runt i huvudet och yrseln gör mig både illamående och påverkar balansen. Bättre att stanna hemma än falla ihop i en hög utomhus.
Så nu blir det långhelg för mig vilket känns lite konstigt. Det hade ju varit en sak om jag varit sjuk "på riktigt", om den där magsjukan eller influensan gett sig på mig. Då hade det inte känns lika mycket som att jag smiter. För det gör det, jag som nästan aldrig är MS-sjuk eller visar särskilt stora besvär på jobbet. Jag biter ihop och kämpar på så när MS tvingar mig att stanna hemma känns det som en svag ursäkt.
Fast så ska jag väl inte tänka utan istället vara tacksam för att jag oftast får vara MS-frisk och inse att jag emellanåt även kommer vara MS-sjuk. Visst är det skönt att kunna tänka att jag har det rätt bra ändå. Ja, hela vänstersidan är permanent bortdomnad, liksom stora delar av högersidan. Ja, jag har huvudvärk och balansproblem och yrsel och denna enorma utmattningströtthe, men jag är i alla fall på benen.
Så nu blir det långhelg för mig vilket känns lite konstigt. Det hade ju varit en sak om jag varit sjuk "på riktigt", om den där magsjukan eller influensan gett sig på mig. Då hade det inte känns lika mycket som att jag smiter. För det gör det, jag som nästan aldrig är MS-sjuk eller visar särskilt stora besvär på jobbet. Jag biter ihop och kämpar på så när MS tvingar mig att stanna hemma känns det som en svag ursäkt.
Fast så ska jag väl inte tänka utan istället vara tacksam för att jag oftast får vara MS-frisk och inse att jag emellanåt även kommer vara MS-sjuk. Visst är det skönt att kunna tänka att jag har det rätt bra ändå. Ja, hela vänstersidan är permanent bortdomnad, liksom stora delar av högersidan. Ja, jag har huvudvärk och balansproblem och yrsel och denna enorma utmattningströtthe, men jag är i alla fall på benen.
onsdag 6 februari 2013
Yrkesrisker
En av de största riskerna i mitt annars rätt så riskfria arbete som förskollärare, är alla infektioner och bakterier som härjar i barngruppen i stort sett årt om. Är det inte det ena så är det det andra. Just nu florerar influensan även om jag än så länge bara vet om två kollegor som åkt på skiten, men med alla barn som varit hemma kan någon av dem mycket väl haft skiten och vi vet bara inte om det.
Nu har vi även drabbats av magsjuka vilket ledded till att jag satt på huk inne på småbarnsavdelningen och torkade upp spya från golvet på morgonen. Egentligen kom jag in för att fråga min kollega en sak och hamnade mitt uppe i ett fasligt kräkande och springande omkring. Medan en kollega tog med barnen in i ett annat rum och den andra kollegan ringde efter föräldrarna, tog jag på mig att torka upp.
Lite senare på dagen frågade min kollega om jag börjat bli hypkondrisk ännu. För så är väl alltid fallet? Hör man talas om magsjuka börjar man må illa och går det huvudlöss på stället så nog fan börjar det klia i hårbotten. Men just då när kollegan ställde sin fråga så hade jag inte alls några sådana hjärnspöken och kände mig ändå rätt nöjd med dagen som varit när jag gick hem efter lunch.
Väl hemma sov jag ett par timmar, satte mig vid datorn, började fundera på middag - och började känns hur det rörde runt i magen. Lyckligtvis gick det över på någon timma utan att jag kräktes eller annat magsjuke-otyg så kanske har jag klarat mig undan bacillerna trots att jag redan i måndags utsattes för dem då jag tillbringade dagen med min syster och hon ringde på tisdagsmorgonen för att berätta att hon var magsjuk.
Annars har det mest varit influensan jag oroat mig för. Visserligen har jag klarat mig undan denna de senaste två åren men kanske är ett hat-trick för mycket att hoppas på, särskilt eftersom jag hade en vansinnig febervärk på måndag eftermiddag och kväll som sedan gick över och jag har inte haft några fler känningar sedan dess. Med riktig otur kanske jag nu åker på båda dessa äckliga sjukdomar.
Eller så visar det sig att mitt immunförsvar faktiskt är så bra och överaktivt som det borde vara med tanke på att det har tid att inte bara skydda mig från diverse virus, utan även har tid att attackera mitt eget nervsystem. Fast den där MS:en har också hållit sig lugn under hösten och vintern. Ett och annat anfall och kraftig yrsel och illamående kan jag liksom leva med och känselbortfallet och tröttheten är ju vardagsmat vid det här laget.
Nu har vi även drabbats av magsjuka vilket ledded till att jag satt på huk inne på småbarnsavdelningen och torkade upp spya från golvet på morgonen. Egentligen kom jag in för att fråga min kollega en sak och hamnade mitt uppe i ett fasligt kräkande och springande omkring. Medan en kollega tog med barnen in i ett annat rum och den andra kollegan ringde efter föräldrarna, tog jag på mig att torka upp.
Lite senare på dagen frågade min kollega om jag börjat bli hypkondrisk ännu. För så är väl alltid fallet? Hör man talas om magsjuka börjar man må illa och går det huvudlöss på stället så nog fan börjar det klia i hårbotten. Men just då när kollegan ställde sin fråga så hade jag inte alls några sådana hjärnspöken och kände mig ändå rätt nöjd med dagen som varit när jag gick hem efter lunch.
Väl hemma sov jag ett par timmar, satte mig vid datorn, började fundera på middag - och började känns hur det rörde runt i magen. Lyckligtvis gick det över på någon timma utan att jag kräktes eller annat magsjuke-otyg så kanske har jag klarat mig undan bacillerna trots att jag redan i måndags utsattes för dem då jag tillbringade dagen med min syster och hon ringde på tisdagsmorgonen för att berätta att hon var magsjuk.
Annars har det mest varit influensan jag oroat mig för. Visserligen har jag klarat mig undan denna de senaste två åren men kanske är ett hat-trick för mycket att hoppas på, särskilt eftersom jag hade en vansinnig febervärk på måndag eftermiddag och kväll som sedan gick över och jag har inte haft några fler känningar sedan dess. Med riktig otur kanske jag nu åker på båda dessa äckliga sjukdomar.
Eller så visar det sig att mitt immunförsvar faktiskt är så bra och överaktivt som det borde vara med tanke på att det har tid att inte bara skydda mig från diverse virus, utan även har tid att attackera mitt eget nervsystem. Fast den där MS:en har också hållit sig lugn under hösten och vintern. Ett och annat anfall och kraftig yrsel och illamående kan jag liksom leva med och känselbortfallet och tröttheten är ju vardagsmat vid det här laget.
söndag 3 februari 2013
Reseskildring
Eftersom jag nu varit hemma i snöiga, regniga, råkalla, vårvarma Sverige i lite över en vecka tyckte jag att det var på tiden att läska alla mina läsare med några bilder från resan till Spanien som jag företog tillsammans med min mamma. Vi spenderade en riktigt underbar vecka i pyttelilla Playa del Cura på Gran Canaria och kom hem lite brunare och lite mer utvilade än vi var då vi åkte.
 |
| Bodde på hotellet Riviera Marina i et vackert nyrenoverat rum |
 |
| Enda minus med rummet var egentligen att vi endast hade sol på förmiddagen |
 |
| Vid slutet av den lilla strandpromenaden började klipporna där modiga själar kunde promenera längs en osynlig liten stig under klipporna |
 |
| Lördagsgodis |
 |
| Söndagsfrukost med allt från yoghurt och flingor, till smörgåsar och omeletter lagade på beställning |
 |
| Lungorna var ju tvungna att förgiftas med cigarettrök medan ögonen fick festa på den här utsikten |
 |
| Blå himmel, blått have, mjuk svart sand och läskigt bleka ben |
 |
| Vårt hotell sett från stranden |
 |
| Mamma försökte sig på att leka fotograf med min mobilkamera ett par gånger och med högst varierande resultat |
 |
| Torsdag förmiddag och vår sista dag bjöd på strålande sol och 24 grader i skuggan |
 |
| Väntar på bussen som ska ta oss till flygplatsen |
Affärsidé
Precis innan min katt väckte mig med högljudda klagorop denna morgon, drömde jag att jag var i stan tillsammans med min syster (dock inte min riktiga syster eftersom denna var mörkhårig istället för blond). Vi promenerade längs kanalen när en kvinna på cykel stannade för att fråga oss om vi visste vart man kunde finna de stora glasdörrarna till ett ställe som kallades för Oden.
Detta var hennes (eller snarare min hjärnas) omständiga sätt att fråga hur man kom till huvudentrén till stadens köpcentrum. Efter att vi pekat ut riktningen var vi i nästa stund inne bland affärerna i köpcentrat och när jag tittar ut genom ett par stora fönster ser jag på andra sidan den plötsligt mycket smalare gatan, en butik jag aldrig sett förut, med orden Kyrkogård skrivna på glasrutorna.
Att det var en matbutik såg jag eftersom de hade lådor med frukt stående precis innanför sina fönster och nyfiken som jag är gick jag för att undersöka. Mycket riktigt var detta en matbutik, ett slags överskottslager för saker med kort datum, eller som det stod på skyltfönstren, en kyrkogård för sådant som den vanliga matbutiken annar skulle ha slängt. Det var ungefär då som min katt väckte mig.
Så här i efterhand tycker jag att min hjärna kom på en rätt bra lösning för att hantera det enorma svinn som matbutiker faktiskt står för när de slänger mat för miljontals kronor. Tänk om de då hade en Kyrkogård, om än kanske bättre namngiven än så, där de kunde sälja bananer med bruna fläckar och konservburkar med mat som måste förtäras inom de närmaste dagarna istället för att glömmas bort.
Eller är jag kanske helt ute och cyklar? Om så är fallet skulle det inte alls förvåna mig, mina smarta affärsidéer är sällan genomförbara ens i den bästa av världar. Varför jag ens skulle drömma om en matbutik med ordet kyrkogård i namnet kan man bara gissa sig till. Men om någon miljövänlig butiksägare där ute snubblar över denna blogg och gillar min affärsidé så är det fritt fram att låna konceptet.
Detta var hennes (eller snarare min hjärnas) omständiga sätt att fråga hur man kom till huvudentrén till stadens köpcentrum. Efter att vi pekat ut riktningen var vi i nästa stund inne bland affärerna i köpcentrat och när jag tittar ut genom ett par stora fönster ser jag på andra sidan den plötsligt mycket smalare gatan, en butik jag aldrig sett förut, med orden Kyrkogård skrivna på glasrutorna.
Att det var en matbutik såg jag eftersom de hade lådor med frukt stående precis innanför sina fönster och nyfiken som jag är gick jag för att undersöka. Mycket riktigt var detta en matbutik, ett slags överskottslager för saker med kort datum, eller som det stod på skyltfönstren, en kyrkogård för sådant som den vanliga matbutiken annar skulle ha slängt. Det var ungefär då som min katt väckte mig.
Så här i efterhand tycker jag att min hjärna kom på en rätt bra lösning för att hantera det enorma svinn som matbutiker faktiskt står för när de slänger mat för miljontals kronor. Tänk om de då hade en Kyrkogård, om än kanske bättre namngiven än så, där de kunde sälja bananer med bruna fläckar och konservburkar med mat som måste förtäras inom de närmaste dagarna istället för att glömmas bort.
Eller är jag kanske helt ute och cyklar? Om så är fallet skulle det inte alls förvåna mig, mina smarta affärsidéer är sällan genomförbara ens i den bästa av världar. Varför jag ens skulle drömma om en matbutik med ordet kyrkogård i namnet kan man bara gissa sig till. Men om någon miljövänlig butiksägare där ute snubblar över denna blogg och gillar min affärsidé så är det fritt fram att låna konceptet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
