skip to main |
skip to sidebar
För ett par månader sedan kom en försäljare från Jobi till min arbetsplats så som de brukar göra ett par gånger om året för att kränga sina varor. Eftersom jag var i behov av ett par nya vinterskor gick jag ut i personalrummet för att kolla på utbudet och förälskade mig genast i ett par underbara svarta kängor. Snygga, lätta och utan klumpig sula, vattentäta och viktigast av allt; fodrade även i sulan.
Jag använde dem för första gången i lördags då det var dags för Oktobermarknad i grannstaden, en i vanliga fall kall affär oavsett vad jag haft på fötterna. Så var dock inte fallet den här gången och jag förstår inte hur jag överlevt utan dessa underbara skor i alla dessa år. Kängor som håller fötterna torra har jag alltid kunnat hitta, men det är sällan jag sluppit frysa så att tårna känns som isbitar i skorna.
Allting tickar på, snurrar runt, går vidare och jag försöker hänga med eller hinna ikapp, förutse saker och hantera situationer som dyker upp. Livet går per automatik utan någon egentlig mening eller innehåll. Istället handlar det om att hålla sig flytande, inte dras under av de starka strömmarna som alltid lurar där precis under ytan. Flyta ovanpå utan att kämpa emot men inte heller veta destination.
Här och nu är ett oskrivet blad igen, framtiden har ingen särskild form, vad lite jag vet är inte nog för att måla upp en klar eller ens halvklar bild av vad de närmaste månaderna kommer föra med sig. Några möten är inbokade; för att tala framtid, för att tala sjukdom, för att tala arbete. Men jag kan eller vill inte gissa utkomsten. Inte för att jag inte vågar utan för att jag inte längre orkar gissa.
Mitt liv de senaste fem åren har varit en gissningslek som jag ställt upp på med varierande känslor; hopp, vilja, dumdristighet, sorg, glädje, maktlöshet. Aldrig har jag kunnat säga; Så här kommer mitt liv se ut nästa år. Sjukdomen låter mig inte vara säker på något men andra faktorer spelar också in; fem läkare på fem år, Försäkringskassans regler, min chefs inställning och mina egna berg och dalar.
Att planera för framtiden är inte längre en prioritet, det är en eftertanke, en önskan att få vara som jag var innan, att låtsas att det fortfarande finns ett uns av normalitet i min vardag. Men hela tiden finns medvetenheten där om att det bara är på låtsas, att jag inte vet och inte kan veta, att nästa år kan allt förändras. Nästa år, nästa månad, nästa vecka. Imorgon kan jag vakna och ha förlorat mer av mig själv.
För det är så det känns, att jag alltmer förlorar mig själv, den jag var och den jag kunnat bli. Framtiden finns bortom horisonten, bortanför ett djupt hav och jag vet inte vart strömmarna kommer att föra mig. Jag har kämpat mot strömmen så länge att jag inte längre orkar. Någon gång kommer jag att anlända vid mitt mål, jag vet bara inte vart det är. Jag flyter ovanpå. Skeppsbruten. Utan destination.
Idag är en sådan där dag som jag inte är särskilt förtjust i, en allt-på-en-gång dag samtidigt som det är en alldeles-för-lång dag. Det är nämligen planerings-/stängningsdag på jobbet och medan barnen är hemma och får långhelg så ska vi i personalen lyssna på en föreläsare vi redan lyssnat på en gång, när han berättar (antar vi) exakt samma sak som han berättade sist gång. Så är det at byta chef.
Jag försöker kämpa på de här dagarna så att jag kan vara med hela dagen trots att det blir en heldag och jag egentligen inte orkar med sådant. Men i vanliga fall brukar dessa planeringsdagar ibfalla på fredagar så att jag kan vila upp mig över helgen. Den här gången är det alltså en måndag och jag oroar mig lite för att jag ska sabba resten av veckan genom att försöka vara med hela dagen.
Men som jag skrev ovan så är det inte bara en lång dag, det är även en dag då saker kolliderar och vid tio-tiden måste jag lämna föreläsningen och istället knata iväg till Försäkringskassan för det där mötet med min handläggare och en representant från Arbetsförmedlingen. Allt för att jag inte ska falla mellan stolarna när min sjukersättningsperiod tar slut och det strulat till sig med läkarintyg.
Förhoppningsvis ska mötet inte ta mer än trettio minuter, i alla fall enligt min handläggare, och sedan är det bara att ta sig tillbaka till övriga kollegor för att fortsätta dagen. Jag får se hur jag känner mig fram på eftermiddagen, om jag orkar att vara kvar ända till slutet eller om det här blir en av de dagar då min trötthet tvingar mig till att göra prioriteringar som inte har med arbetshängivenhet att göra.
I dag åkte mamma och jag på snabbvisit till Göteborg för att fira min lillebror som fyller år om ett par dagar. Vi åt middag på Jensen's Biffhus där jag beställde en stor Coca Cola till maten. Brorsan, som ätit där förut, bestämde sig för att inte varna mig vad en stor Cola innebär på denna restaurang och jag blev således serverad Cola i en blomvas istället för i ett vanligt glas. I slutändan, efter många tunga lyft till munnen, lyckades jag få i mig ungefär två tredjedelar av innehållet.
Några av er kanske minns hur jag beklagade mig över att vi gått över till sommartid i våras och hur min kropp i stort sett är inställd på normaltid (vintertid) året runt. I natt återgick alltså saker och ting till det normala för mig när det var dags att ställa tillbaka klockorna igen. De problem jag har att vänja mig vid sommartid existerar inte när vi går tillbaka till normaltid, allt bara faller på plats.
Sista lördagen i oktober hålls den stora höstmarknaden i grannstaden och folk drar man ur huse för att komma dit. Det finns inte en parkeringsplats att få och på vissa ställen mellan marknadsstånden är det så trångt att man blir stående en stund innan man kommer vidare. Det luktar höst och frityrmunkar och i vart och vartannat stånd säljs det tio par strumpor för hundra kronor.
Det finns få saker jag älskar mer med hösten än just Oktobermarknaden och jag har gått nästan varje år sedan jag flyttat ner hit från Dalslands mörka skogar för tolv år sedan - och varje år är det samma sak. Vart man vänder sig blir man antingen rammad av en barnvagnsmarodör eller också är det en pensionär som försöker kapa hälsenorna på en med hjälp av deras valda vapen; rullatorn.
Att man sedan står där med begynnande blåmärken på benen medan man får en sur blick eller ett vasst ord från ansvarig förälder eller pensionär, det gör knappast saken bättre. Tyvärr är dessa två grupper de som drar ner betyget på hela marknadsupplevelsen. Men det som är riktigt beklämmande och som får det att göra ont i mig är alla stackars hundar som släpas runt i folkmassan.
Hur tänker dessa jävla hundägare som drar med sig sina hundar av olika storlekar in bland tusentals ben och sedan inte verkar märka hur nervösa och rädda djuren är, hur de sänker huvudet och drar in svansen mellan benen och ser sig omkring med vidöppen, flackande blick. Jag blir illamående och ledsen bara av att tänka på hur fruktansvärt det måste vara för dessa stackars djur.
Idag efter att vi hunnit gå runt en liten stund passerade vi ett par med två medelstora hundar. Mannen och kvinnan stod och pratade med en annan man och han frågade; "Hur funkar det för er att ha med hundarna idag?" och fick till svar att det gick jättebra. Samtidigt stod de två hundarna med svansarna mellan benen och ledsna ögon och jag fick lust att sparka på de jävla ägarna.
Det är väl klart som fan att det går bra. För ägarna! De kan ju se annat än en massa ben och trampande fötter i tunga höst- och vinterskor. Det är inte de som går med bara fötter där folk slänger allt möjligt skräp. Jag förstår verkligen inte hur man ens kan komma på tanken att ta med sig sina hundar till ett ställe med så många människor i rörelse. Hur kan man vara så grym mot ett stackars djur?
Efter en trevlig kväll med kollegorna igår och sent i säng, kom jag till jobbet vid nio-tiden imorse och sedan har det i stort sett rullat på utan avbrott. För ett par timmar sedan fick jag äntligen chansen att sätta mig ner och stänga av hjärnan en stund. Jag har hunnit äta både middag och planlöst surfat runt på nätet utan att egentligen vara ute efter något mer än ett tillfälligt tidsfördriv.
I morgon är det tänkt att jag ska åka till grannstaden tillsammans med min syster och svåger (och det på måndag beräknade syskonbarnet inte bestämmer sig för att komma i natt) för att gå på årets Oktobermarknad, vilket mer eller mindre är den bästa marknaden i världen och fyller i stort sett hela stadskärnan. Efter ett par timmar där blir det värmande soppa och pannkakor hemma hos mamma.
Även söndagen kommer bjuda på trevligheter, då i form av min brors födelsedagsfirande med restaurangbesök och överlämnande av presenter. Jag har köpt en vetekudde till honom eftersom han önskade sig en sådan och inte ville vänta med den till julafton. Annars har han bara önskat sig kontanter nu när han fyller år, men han ska även få en tavla av Kakmonstret som jag ritat till honom.
