När jag vaknade i morse låg jag i vanlig ordning på mage och hade jag vänsterarmen instoppad under kudden med armbågen nedvikt under kroppen. Vad som dock inte var som vanligt var det faktum att när jag skulle flytta på mig upptäckte jag att armen var förlamad från axeln och ner. För ett ögonblick trodde jag att armen bara hade "somnat" som ibland kan hända, men istället hängde den där som en våt trasa.
Jag har aldrig varit med om något liknande och det tog en stund innan jag kunde röra på armen och handen igen. Nu en timma senare sticker det fortfarande i armen och den känns tung och klumpig. Förhoppningsvis kommer det gå över och inte sprida sig till stickningar och domningar i hela kroppen så som det gjort vid två tidigare tillfällen, med andra ord de två gånger jag åkt på sex månaders skov.
lördag 15 mars 2014
fredag 14 mars 2014
Mycket intressant test
Just nu är min kollegas lärarstudent hos oss i några veckor och idag berättade han om kub-testet efter att vi haft ett långt samtal om hur vi människor är mer lika än vi vill tro, hur vissa tester för att visa att vi är på ett eller annat sätt fungerar, och varför man inte ska tro på allt man hör. Efter allt detta nämnde han då alltså kub-testet och nyfiken som jag är så googlade jag så klart detta så snart jag kom hem från jobbet.
Detta psykologiska test går till så att man får en rad anvisningar som man sedan ska föreställa sig i så ingående detalj som möjligt. Först ska man föreställa sig en ögon med sand och en horisont, sedan ska man tänka sig att någonstans i denna öken finns det en kub. När kuben är på plats lägger man till en stege, sedan en häst och sist av allt en storm någonstans i öknen. Allt detta ska föreställas med så många detaljer som möjligt.
Jag föreställde mig en vidsträckt och helt platt öken med en avlägsen horisont. Kuben was tredimensionell och gjord i något halvtransparent material som glas eller hårdplast, i en violett färg som skiftade mer mot blått. Stegen var av den halvlånga varianten utan alltför många pinnar och gjord i grå metall med röda plastdetaljer. Stegen stod lutad mot kuben trots att kuben egentligen var för liten för att klara detta, men det gick ändå.
Hästen var brun och stod mycket nära mig, nästan så att den helt skymde min sikt av resten av scenen jag hade byggt upp framför mig. Till viss del såg den ut som en riktig häst men den hade alltför runda former och ett inte helt verklighetstroget utseende, vilket fick den att se ut som en tecknad häst trits att den i övrigt verkade mycket verklig. Sist såg jag stormen som aldrig kom närmare, långt bort på horisonten.
Kuben representerar mig själv; den är liten i storleken vilket betyder att jag inte har ett stort ego. Kuben är endast halv genomskinlig trots materialet den är gjord av (glas eller hårdplast), vilket betyder att jag är en privat person som inte gärna talar om mig själv. Eftersom den är gjord i ett hårt material betyder det att jag är en stak individ, att den ligger på marken innebär att jag är jordnära.
Kubens tredimensionella utseende tyder på en djup personlighet och eftersom den även befinner sig i centrum av öknen, belägen rakt framför mig, innebär det att jag gillar uppmärksamhet och beröm. Kubens färg representerar min personlighet; att den är blå tyder på kunskap, lojalitet och lugn, medan de violetta/lila skiftningarna står för lyx, rikedom och förfining.
Stegen representerar mina vänner och desto närmare stegen är kuben, desto närmare är jag mina vänner, vilket betyder att jag måste vara väldigt nära eftersom stegen lutar sig mot kuben. Lutningen betyder även att mina vänner litar på mig, eller förväntar sig att jag agerar enligt deras önskningar. Stegens färh representerar mina vänners personlighet, vilket i detta fall betyder att de visar auktoritet och finess, med inslag av dominans, makt och kärlek.
Hästen representerar min perfekt partner; i detta fall en man som tycker om att vara hemma och som sällan reser eller ger sig ut på äventyr. Tydligen är jag även ute efter en man som ser ut som något från en tecknad serie eftersom hästens utseende representerar de fysiska ideal jag önskar hos en partner. Sist men inte minst, den avlägsna stomen betyder att jag är lugn och positiv och inte tycker om att vara arg.
På det stora hela tycker jag nog att dessa mentala bilder representerar mig rätt så väl; allt från hur jag är som person till hur jag tar hand on mina vänskapsrelationer. I vissa av dessa tester ska man även föreställa sig en rabatt med blommor där antalet blommor representerar barnen i mitt liv; i detta fall ett gäng vilt växande röda blommor som jag hoppas är ungarna på jobbet och inte min egen stormiga barnaskara.
Detta psykologiska test går till så att man får en rad anvisningar som man sedan ska föreställa sig i så ingående detalj som möjligt. Först ska man föreställa sig en ögon med sand och en horisont, sedan ska man tänka sig att någonstans i denna öken finns det en kub. När kuben är på plats lägger man till en stege, sedan en häst och sist av allt en storm någonstans i öknen. Allt detta ska föreställas med så många detaljer som möjligt.
Jag föreställde mig en vidsträckt och helt platt öken med en avlägsen horisont. Kuben was tredimensionell och gjord i något halvtransparent material som glas eller hårdplast, i en violett färg som skiftade mer mot blått. Stegen var av den halvlånga varianten utan alltför många pinnar och gjord i grå metall med röda plastdetaljer. Stegen stod lutad mot kuben trots att kuben egentligen var för liten för att klara detta, men det gick ändå.
Hästen var brun och stod mycket nära mig, nästan så att den helt skymde min sikt av resten av scenen jag hade byggt upp framför mig. Till viss del såg den ut som en riktig häst men den hade alltför runda former och ett inte helt verklighetstroget utseende, vilket fick den att se ut som en tecknad häst trits att den i övrigt verkade mycket verklig. Sist såg jag stormen som aldrig kom närmare, långt bort på horisonten.
Kuben representerar mig själv; den är liten i storleken vilket betyder att jag inte har ett stort ego. Kuben är endast halv genomskinlig trots materialet den är gjord av (glas eller hårdplast), vilket betyder att jag är en privat person som inte gärna talar om mig själv. Eftersom den är gjord i ett hårt material betyder det att jag är en stak individ, att den ligger på marken innebär att jag är jordnära.
Kubens tredimensionella utseende tyder på en djup personlighet och eftersom den även befinner sig i centrum av öknen, belägen rakt framför mig, innebär det att jag gillar uppmärksamhet och beröm. Kubens färg representerar min personlighet; att den är blå tyder på kunskap, lojalitet och lugn, medan de violetta/lila skiftningarna står för lyx, rikedom och förfining.
Stegen representerar mina vänner och desto närmare stegen är kuben, desto närmare är jag mina vänner, vilket betyder att jag måste vara väldigt nära eftersom stegen lutar sig mot kuben. Lutningen betyder även att mina vänner litar på mig, eller förväntar sig att jag agerar enligt deras önskningar. Stegens färh representerar mina vänners personlighet, vilket i detta fall betyder att de visar auktoritet och finess, med inslag av dominans, makt och kärlek.
Hästen representerar min perfekt partner; i detta fall en man som tycker om att vara hemma och som sällan reser eller ger sig ut på äventyr. Tydligen är jag även ute efter en man som ser ut som något från en tecknad serie eftersom hästens utseende representerar de fysiska ideal jag önskar hos en partner. Sist men inte minst, den avlägsna stomen betyder att jag är lugn och positiv och inte tycker om att vara arg.
På det stora hela tycker jag nog att dessa mentala bilder representerar mig rätt så väl; allt från hur jag är som person till hur jag tar hand on mina vänskapsrelationer. I vissa av dessa tester ska man även föreställa sig en rabatt med blommor där antalet blommor representerar barnen i mitt liv; i detta fall ett gäng vilt växande röda blommor som jag hoppas är ungarna på jobbet och inte min egen stormiga barnaskara.
lördag 8 februari 2014
Vid vansinnets brant
Ja, jag lever fortfarande men det är i ett fängelse av psykologisk terror, ständigt i ett tillstånd av manisk panik och rädsla som gränsar till det hysteriska. Nu undrar någon; har hon en brutal älskare? Grannar som terroriserar henne dag som natt? Blir hon förföljd och hotad på daglig basis av skumma typer? Nej, kära läsare, mitt problem är långt värre än så. Jag har duvor på balkongen, stora, feta, äckliga duvor.
De som känner mig vet att jag har en ogrundad fobi mot just fåglar och även om mitt största problem alltid har varit med den mindre varianten av denna bevingade ohyra, så har min skräck just nu fått ett uppsving på grind av dessa enorma duvor som envisas med att sitta på min balkong och även på fönsterbrädet utanför mitt sovrumsfönster där de knackar på rutan när de inte är... närgångna med varandra.
Detta har pågått hela hösten och vintern även om det blev bättre när det började snöa för ett par veckor sedan. Men så snart snön smälte bort igen och det började regna, så kom även duvorna tillbaka och det med besked. I går kväll när jag öppnade balkongdörren för att kliva ut och röka, blev jag nästintill attackerad av två duvor som i desperation försökte ta sig bort fron den plötsligt öppnade dörren.
Det är inte första eller ens andra eller tredje gången detta händer. Först var det bara en duva som kom varje kväll för att sitta i hörnet av min balkong. Sedan blev det två och på senaste tiden har det varit tre som sitter där och trycker på kvällarna. På dagtd är det ännu värre, då kan det sitta fyra, fem stycken på balkongräcket och ytterligare ett par stycken utanför sovrumsfönstret.
Det är äckligt och irriterande, min balkong är täckt av fågelskit och de otäcka krypen lter mig sällan eller aldrig få en ordentlig sovmorgon efetrsom de sitter och pickar på rutan ett par timmar innan jag faktiskt måste kliva upp ur sängen. I ren desperation har jag svalt min rädsla och kan nu stå en och en halv meter ifrån dem medan jag försöker schasa bort dem men de är envisa och jag börjar så sakta förlora förståndet.
De som känner mig vet att jag har en ogrundad fobi mot just fåglar och även om mitt största problem alltid har varit med den mindre varianten av denna bevingade ohyra, så har min skräck just nu fått ett uppsving på grind av dessa enorma duvor som envisas med att sitta på min balkong och även på fönsterbrädet utanför mitt sovrumsfönster där de knackar på rutan när de inte är... närgångna med varandra.
Detta har pågått hela hösten och vintern även om det blev bättre när det började snöa för ett par veckor sedan. Men så snart snön smälte bort igen och det började regna, så kom även duvorna tillbaka och det med besked. I går kväll när jag öppnade balkongdörren för att kliva ut och röka, blev jag nästintill attackerad av två duvor som i desperation försökte ta sig bort fron den plötsligt öppnade dörren.
Det är inte första eller ens andra eller tredje gången detta händer. Först var det bara en duva som kom varje kväll för att sitta i hörnet av min balkong. Sedan blev det två och på senaste tiden har det varit tre som sitter där och trycker på kvällarna. På dagtd är det ännu värre, då kan det sitta fyra, fem stycken på balkongräcket och ytterligare ett par stycken utanför sovrumsfönstret.
Det är äckligt och irriterande, min balkong är täckt av fågelskit och de otäcka krypen lter mig sällan eller aldrig få en ordentlig sovmorgon efetrsom de sitter och pickar på rutan ett par timmar innan jag faktiskt måste kliva upp ur sängen. I ren desperation har jag svalt min rädsla och kan nu stå en och en halv meter ifrån dem medan jag försöker schasa bort dem men de är envisa och jag börjar så sakta förlora förståndet.
tisdag 17 december 2013
Jag bara undrar...
Kan man utveckla ömtåliga bihålor efter sin trehundramiljonte förkylning? Om jag skulle få gissa utifrån min egen erfarenhet så skulle jag nog säga ja. Så snart jag fått huvudvärk eller minsta lilla snuva det senaste året, har det satt sig direkt på bihålorna och jag har haft fruktansvärda smärtor i ansiktet. I vanliga fall brukar jag säga att så länge jag inte har feber så är jag inte egentligen sjuk, men jag får nog ändra på det och säga att så länge jag inte har feber och ont i bihålorna så är jag inte egentligen sjuk.
lördag 14 december 2013
Det blir aldrig som man tänkt - och det är bra
Ni vet det där talesättet om att inte ropa hej förrän man är över böcken. Ungefär så var det igår på jobbet, fast istället för att allting gick fruktansvärt fel så blev allting så himla bra. Barnen sjöng! Ja, nästan varenda unge stod där framme och sjöng. Rummet var fullknökat med föräldrar och syskon och mor- och farföräldrar. Inte ens frukosten blev så stressig och svettig som de har varit alla andra år vid den här tiden.
Som min kollega sa, det var det bästa Lucia-firandet på länge, kanske till och med någonsin. För jag överdrev inte igår när jag skrev om allting som kunde haka upp sig. Men på något sätt lyckaqdes vi undvika alla de där fallgroparna och mycket av det tack vare barnens underbara deltagande. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på hur stolt jag är över dem, alla mina underbara små skitungar.
Som min kollega sa, det var det bästa Lucia-firandet på länge, kanske till och med någonsin. För jag överdrev inte igår när jag skrev om allting som kunde haka upp sig. Men på något sätt lyckaqdes vi undvika alla de där fallgroparna och mycket av det tack vare barnens underbara deltagande. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på hur stolt jag är över dem, alla mina underbara små skitungar.
torsdag 12 december 2013
Den bästa dagen på året?
Imorgon ska mina fina, härliga, sprudlande glada, upproriska, tykna, tålamodsprövande, underbara, vackra, snälla, kaotiska skitungar tåga in till rummet där deras föräldrar, syskon och kanske en och annan morfar eller farmor sitter i spänd förväntan. Efter två veckors intensivt övande sitter Lucia-sången och de andra tradiotionella sångerna som en smäck. Åtminstone när det inte är någon som tittar på.
Det blir upp till bevis imorgon vem som är blyg, nervös eller helt enkelt redo att skita i allt det där och bara köra på. Någon kommer sjunga för högt eller för snabbt eller för lågt, några kommer inte sjunga alls och vill det sig riktigt illa så kommer någon liten kille eller tjej vägra att överhuvudtaget ställa sig där längst fram i rummet och sjunga trots att de gjort det med hjärtans lust i två veckor nu.
I vanlig ordning kommer alla vara lika glada och nöjda när den sista sången är sjungen och barnen tågar ut ur rummet igen, stolta familjemedlemmar och barn som sträcker på sig lite extra när de fladdrar omkring lite smått uppskruvade när allt det där härliga, spännande, farliga, läskiga adrenalinet får en chans att gå ur deras små kroppar. Efter det börjar prövningen för oss i personalen, precis som den gör varje år.
Frukost ska serveras men inte under de gamla vanliga rutinerna utan med alla de där barnen och deras gäster, med risgrynsgröt och pepparkakor och termos efter termos med rykande hett kaffe. Skålar ska fyllas på och smörgåsar ska serveras, det blir stökigt och svettigt och mitt upp i allt detta ovana kaos ska man hinna sitta ner en stund, prata med gästerna och äta sin egen frukost.
När de sista föräldrarna droppat av och frukosten är undandukad kan lugnet åter lägga sig över avdelningen. Några barn kommer envisas med att ha på sig sina tomtekläder och lucialinnen hela dagen, ett helt gäng med lekande, busande, skrattande, stojande små bråkstakar med glitter i håret eller en röd luva lite käckt på sned. Med andra ord kommer det vara en av de bästa dagarna på hela året precis som alltid.
Det blir upp till bevis imorgon vem som är blyg, nervös eller helt enkelt redo att skita i allt det där och bara köra på. Någon kommer sjunga för högt eller för snabbt eller för lågt, några kommer inte sjunga alls och vill det sig riktigt illa så kommer någon liten kille eller tjej vägra att överhuvudtaget ställa sig där längst fram i rummet och sjunga trots att de gjort det med hjärtans lust i två veckor nu.
I vanlig ordning kommer alla vara lika glada och nöjda när den sista sången är sjungen och barnen tågar ut ur rummet igen, stolta familjemedlemmar och barn som sträcker på sig lite extra när de fladdrar omkring lite smått uppskruvade när allt det där härliga, spännande, farliga, läskiga adrenalinet får en chans att gå ur deras små kroppar. Efter det börjar prövningen för oss i personalen, precis som den gör varje år.
Frukost ska serveras men inte under de gamla vanliga rutinerna utan med alla de där barnen och deras gäster, med risgrynsgröt och pepparkakor och termos efter termos med rykande hett kaffe. Skålar ska fyllas på och smörgåsar ska serveras, det blir stökigt och svettigt och mitt upp i allt detta ovana kaos ska man hinna sitta ner en stund, prata med gästerna och äta sin egen frukost.
När de sista föräldrarna droppat av och frukosten är undandukad kan lugnet åter lägga sig över avdelningen. Några barn kommer envisas med att ha på sig sina tomtekläder och lucialinnen hela dagen, ett helt gäng med lekande, busande, skrattande, stojande små bråkstakar med glitter i håret eller en röd luva lite käckt på sned. Med andra ord kommer det vara en av de bästa dagarna på hela året precis som alltid.
söndag 8 december 2013
Livsglädje
Idag har jag både hunnit skriva klart mina julkort och handlat in de sista julklapparna så nu kan jag ta det lugnt på den fronten fram till jul. Allting annat känns fortfarande hysteriskt stressigt, särskilt jobbet där man vill så mycket men hinner så lite. Samtidigt går jag mest och väntar på julledigheten efter flera månader av en stressig känsla som bara byggts upp mer och mer för varje avslutad vecka.
Lyckligtvis känns jobbet roligt igen så att jag i alla fall inte lider mig igenom varje arbetsdag så som jag gjorde för ett par månader sedan. Mycket tror jag beror på min MS och det faktum att jag mått dåligt både fysiskt och psykiskt men jag kom till någon slags gräns och när jag väl kom över den så började livet kännas bra igen, som om det faktiskt var värt ansträngningen att kliva upp varje morgon och gå till jobbet.
Inte för att det var just jobbet som kändes tungt utan tillvaron i största allmänhet och mest av allt ville jag bara stanna kvar i sängen och göra så lite som möjligt. Men nu är jag äntligen tillbaka i de levandes land och kan se att det finns ett ljus i slutet av tunneln. Just nu heter det ljuset julledighet, två underbara veckor av att bara vara tillsammans med familjen och njuta av julen och livet.
Lyckligtvis känns jobbet roligt igen så att jag i alla fall inte lider mig igenom varje arbetsdag så som jag gjorde för ett par månader sedan. Mycket tror jag beror på min MS och det faktum att jag mått dåligt både fysiskt och psykiskt men jag kom till någon slags gräns och när jag väl kom över den så började livet kännas bra igen, som om det faktiskt var värt ansträngningen att kliva upp varje morgon och gå till jobbet.
Inte för att det var just jobbet som kändes tungt utan tillvaron i största allmänhet och mest av allt ville jag bara stanna kvar i sängen och göra så lite som möjligt. Men nu är jag äntligen tillbaka i de levandes land och kan se att det finns ett ljus i slutet av tunneln. Just nu heter det ljuset julledighet, två underbara veckor av att bara vara tillsammans med familjen och njuta av julen och livet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
