HJÄLP!!!

Jag har försökt söka information på egen hand men jag får liksom inget grep om vad det är som pågår i och på min kropp just nu. För ett tag sedan skrev jag om min tunga som hade massor av röda prickar/upphöjningar längst fram och gjorde vansinnigt ont. Ett par dagar senare försvann prickarna och svidandet men ersattes snart av smärta i de två yttre senorna på tungans undersida. I torsdags kväll upptäckte jag en röd ring runt naveln. I dag har rodnaden gått ner och ringen har blivit ett smalare band men den är fortfarande kvar. Vad är det som händer egentligen?

Autoskrivning

Idag som många andra dagar känner jag mig som en levande död, en zombie som hasar omkring med halvslutna ögon och slapp käke. I går jobbade jag eftermiddag och eftersom jag började tidigt i dag sov jag aldrig efter jobbet. Inte heller idag blev det någon sömn eftersom min syster hämtade mig vid arbetsdagens slut och vi for in till stan för att fika, kolla i butiker och shoppa.

Klockan var närmare fyra när jag kom hem och eftersom jag även imorgon ska upp tidigt är det uteslutet att sova. Ska jag ens ha en chans att återhämta mig så är det kroppen som måste få bestämma hur länge jag sover och de senaste månaderna har den varit inställd på tre till fyra timmar. Att ställa klockan för en timmas sömn är uteslutet, det gör vare sig till eller från vad gäller tröttheten.

Så just nu försöker jag hålla mig vaken trots att kroppen skriker efter att få sova, huvudet känns tungt och luddigt och jag går i stort sett på autopilot. Jag förstår att den som läser detta antagligen inte förstår exakt hur illa det är, jag lyckas ju trots allt vara både konkret, valformulerad och tydlig i den här texten. Men skrivandet kommer så naturligt för mig att jag knappt behöver tänka.

Orden sitter längst ut i fingerspetsarna och behöver bara den svagaste signalen från hjärnan för att börja knattra iväg på tangentbordet. Jag vet inte hur många inlägg jag skrivit de senaste tre åren som jag gått tillbaka och läst ett par dagar senare med bara ett vagt minne av att jag faktiskt skrivit det alls. Hade jag varit lite mer glömsk hade jag nog lätt kunnat tro att någon annan skrivit de inläggen.

Simpel matematik, eller?

Idag stötte jag på vad som tydligen ska räknas som en matematisk problem i ett foto som en av mina kollegor delade på Facebook. Enligt fotot misslyckas så många som 73% av alla personer som försökt lösa problemet och jag kliade mig i huvudet en stund för nog verkade det enkelt nog. Jag räknade snabbt ihop siffrorna, kom fra, till mitt svar och läste sedan ett helt annat svar i kommentarsfältet.

Mitt svar var 320, fyra gånger fyra är 16 plus fyra är 20 gånger fyra är 80 plus 4 är 84 minus fyra är 80 gånger fyra är 320. Simpelt, tar inte ett geni att lista ut. Men i kommentarsfältet hade majoriteten svarat att lösningen var 20. Tjugo! Jag fattade ingenting, hur kan någon komma fram till det svaret. Sedan läste jag en kommentar om att svaret bara kan bli 20 om man använder parenteser.

Av någon besynnerlig anledning hade alltså nästan 90% av alla som kommenterat producerat en slags massynvilla där de såg talet inte så som ovan, utan istället; (4x4) + (4x4) + 4 - (4x4) = ? I det fallet är svaret självklart 20, det är än en gång en simpel ekvation som vemsomhelst borde klara av att lösa. Problemet är att det inte finns några parenteser någonstans i det där talet.

Men eftersom så många tydligen ändå gissade på 20 och jag, trots en fallenhet för just ekvationer (matematiskt missfoster som jag är), börjar nu undra om det kanske ändå är jag som har fel. Är det meningen att ekvationer kan ha "osynliga" parenteser, eller är det meningen att man ska lista ut det eftersom talet är skrivet + 4 - 4 och det är ett rätt så dumt sätt att lägga upp ett tal?

EDIT: Efter lite snokande runt på nätet läser jag att i ekvationer har multiplicerade tal företräde även om de inte är inom parenteser men jag tycker fortfarnde att det verkar jävligt skumt om ni frågar mig. Eller så kanske jag bara är putt för att jag för en gång skull hade fel. Matematik är trots allt en av de saker jag är jävligt vass på men tydligen inte i detta fallet.

Skogstankar

I går förmiddag tog jag med mig tre barn till skogen för att gå på upptäcksfärd och se vad vi kunde hitta eftersom vi håller på med tema naturvetenskap (och teknik) just nu och för några veckor sedan började kolla på sniglar och snäckor som barnen visade stort intresse för redan innan sommaren. Under gårddagens tur fick barnen bestämma vägen och jag såg mest till att vi inte gick vilse.

Vi letade och undersökte och vandrade runt i över en timma innan min inre klocka meddelade att det var dags att gå tillbaka eftersom klockan närmade sig elva. Bärande på allt från ovanligt formade pinnar till mossa, ett knippe ljung och det största ormbunkeblad jag någonsin sett, gick vi tillbaka mot förskolan ledda av rösterna från barn och vuxna som var ute på gården och lekte.

Det enda som egentligen tog bort lite från upplevelsen var vetskapen att kvar på förskolan var mina kollegor tillsammans med övriga barn, en inte helt liten grupp eftersom vi har otroligt många barn (27!) inskrivna hos oss. Det är guld värt att kunna gå iväg med en så pass liten grupp barn, att kunna lyssna in alla, upptäcka tillsammans med dem, dokumentera deras fynd och tankar.

Det är så man skulle vilja kunna arbveta hela tiden med allting, att tillsammans med barnen och även kollegorna få komma ut i skog och natur för att upptäcka saker och bolla tankar och idéer mellan varandra. Vi försöker göra så när vi är på förskolan men med så pass många barn runt omkring oss har vi nog tur om vi lyckas få till ett riktigt samtal med varje barn en gång i veckan.

Men som jag har skrivit om tidigare är det sådant som är förbjudet att säga, sådant som smutsar ner den fina ytan vi är menade att sätta upp för omvärlden. Allting ska se så snyggt och skinande rent ut och tydligen är det meningen att vi personal ska bita ihop, klistra på ett leende och framställa oss själva som superpedagogerna som lyckas leva upp till läroplanens alla mål varje dag.

Framtiden är oviss och alltför nära

Jag känner mig liten, ensam och orolig. Jag är ledsen, arg, besviken, frustrerad; alla känslor har kramats ihop till en liten, liten knut inom mig, en knut som är lätt att glömma under dagarna men som sent på kvällen när lampan är släckt gör sig känd igen. Det värsta är att den där knuten inte kommer att lösas upp förrän om flera månader, då när allting kanske har börjat fungera i mitt liv igen.

För lite över ett år sedan när mina sjukpenningsdagar var på väg att ta slut och min handläggare på Försäkringskassan ringde för att berätta att jag kanske inte skulle beviljas sjukersättning, då grät jag i flera timmar och kände alla de där känslorna som jag känner nu, blandat med en otrolig sorg och maktlöshet som tvingade sig ut från under huden och sipprade ut i luften runt mig.

I flera månader var jag omgärdad av ett moln av oro och det fanns ingen stund på dagen då jag inte tänkte på min ovissa framtid eller våndades över vad Försäkringskassans slutliga besked skulle bli. Sedan kom så klart glädjen när jag fick det där brevet om att jag skulle få sjukersättning och trots att det bara var på tidsbegränsad basis under ett år så kände jag mig ändå lugn, allt löser sig till sist.

Det dröjde tyvärr inte många månader innansaker började gå fel. Under våren lovade min läkare mig en ny bromsmedicin och ett uppföljningssamtal per telefon under sommaren. Jag väntade och väntade, jag ringde och ringde och till sist fick jag veta att min läkare på neurologen ska sluta. Min nya läkare (den femte på fem år) får jag inte träffa förrän i november och hon vill vänta med bromsen.

Först ska jag få göra en ny magnetröntgen för att hon ska få avgöra behovet, trots att jag gjorde en röntgen i februari senast. Sedan lär det dröja ytterligare ett tag innan hon får resultaten av den röntgen och gör sitt beslut och vid det laget är det alldeles för sent för att söka fortsatt sjukersättning som kan ta vid då min dåvarande ersättning tar slut i slutet av detta året.

Min handläggare på Försäkringskassan ringde för att höra vad som var på gång; hon jagatr mig konstant känns det som, precis som jag försökt jaga min läkare och det är lika irriterande att vara jägaren som det är att vara den jagade. Jag visste vad hennes plan skulle vara redan innan hon berättade för hon har berättat den historien många gånger förut. Så jag visste, men jag gillar det inte.

Hon ska nu ordna ett möte mellan sig själv, mig och Arbetsförmedlingen eftersom jag i januari kommer lämnas över i Arbetsförmedlingens ömma vård under tre månader. Detta för att kunna få aktivitetsstöd och kunna försörja mig trots att jag kommer fortsätta jobba 75% och när de tre månaderna är slut kommer jag få återvända till Försäkringskassan och börja om från början med sjukpenning.

Än en gång känns det som att jag seglar på öppet hav utan land i sikte och utan att veta vad som kommer att hända men det är bara ibland, när det är mörkt och jag är ensam med mina tankar som jag tillåter mig att tänka på min ovissa framtid. Det där molnet av rädsla och maktlöshet som en gång omgav mig är ingenstans i sikte, det är inom mig, samlat i en liten, liten hård knut i mitt hjärta.

Barnslig bekännelse

Jag har väldigt lätt för att fastna i saker, sådant som egentligen är totalt orelevant för mitt dagliga liv, sådant som sätter far på tankarna men inte leder till något. Just nu heter den besattheten Game of Thrones och bokserien A Song of Ice and Fire som den bygger på. Inte bara tittar jag på TV-serien, jag har även börjat läsa böckerna (igen!) och de flesta av mina teckningar har motiv från serien.

Jag suckar tyst över mina favoritkaraktärer och spenderar alldeles för mycket tid på att fundera på deras vänskap, kärleksförhållanden och gräl. Jag oroar mig för att ta mig an att rita de karaktärer jag tycker mest om, undrar hur jag ska klara mig tills säsong tre börjar, lever mig in totalt i böckerna och målar upp en värld jag älskar och hatar, som frustrerar mig och engagerar mig i löjligt hög grad.

Jag har alltid läst mycket, alltid haft lätt för att leva mig in i de karaktärer och miljöer som beskrivs i böckerna, många av mina favoritkaraktärer är nästintill lika verkliga för mig som min familj och mina vänner - eller åtminstone som bekanta jag råkar veta väldigt mycket om. Man kan undra hur jag, med min extremt aktiva fantasi och inlevelseförmåga, har så jäkla svårt att skapa på fri hand.

Min syster undrar varför jag aldrig ringer henne, min kollega frågar om jag inte vill ha ett förhållande och folk i största allmänhet verkar tro att jag lever ett ensamt litet liv. Men det är inte riktigt sant. Jag är visserligen, tekniskt sett, ensam men jag har alltid varit nöjd i mitt eget sällskap. Har jag bara en bra bok eller en film att leva mig in i så klarar jag mig alldeles utmärkt utan fysisk kontakt.

En annan sak som är bra med att leva större delen av tiden i sitt eget huvud är att jag kan stänga av när jag vill, när jag är extra ljudkänslig är det ingen som vill prata med mig eller som förväntar sig att jag ska prata med dem. När jag är trött är det bara att lägga undan boken eller stänga av filmen. Min fallenhet för att bli besatt av ovidkommande saker låter mig ha det bästa av två världar.

Konstant hungrig

Det är på tok för sent för mig att egentligen börja skriva det här inlägget när klockan tickar mot midnatt men jag är klarvaken och framför allt vrålhungrig. Jag åt lunch sent, eller kanske åt jag middag tidigt eftersom klockan var närmare fem på eftermiddagen när jag väl fick i mig något mat sedan morgonens frukost. När klockan var tio insåg jag att jag behövde äta men det hjälpte lite.

Jag har fysiskt ont i kroppen, det känns som hunger men trots att jag ätit två smörgåsar och två bananer så känner jag mig nu ännu hungrigare än innan jag åt. Det har gått så långt att jag nu börjar känna mig yr, min omgivning glider in och ut ur fokus och magen känns som ett stort, värkande hål - som om min hunger när som helst kommer gnaga ett hål genom mig och gräva sig ut genom ryggraden.

Oftast när jag är hungrig så går den här känslan över när jag väl har ätit och det brukar inte krävas någon stor måltid för att mätta mig, men så kommer gångerna då ingenting kan stilla min hunger och den bara växer och växer tills jag känner mig gråtfärdig och halvt döende. Riktigt så här ont har jag aldrig haft tidigare, det är så till den milda grad att jag faktiskt gjorde en Google-sökning.

Man är tvungen att vara väldigt källkritisk när man gör sökningar på Internet och den här gången kom jag inte ens fram till ett svar som ens kändes troligt, jag är ju varken gravid eller ligger i hårdträning. Jag lider bara av en extrem hungerskänsla och undrar om jag ens kommer att kunna somna om jag går och lägger mig nu. Finns det något riktigt så jobbigt som att gå och lägga sig hungrig?