Mean Kitty

Tyska och engelska

Efter gårdagens maratoninlägg kände jag mig rätt så urlakad, så idag tänker jag vara lat och endast lägga upp en låttext. Det här är en favorit som jag hittade av en slump på YouTube, trots att jag lyssnar på Rammstein. Sedan lyssnar jag inte religiöst på dem, det är inte mitt favoritband - mest för att jag inte har ett favoritband, men jag lyssnar i alla fall mycket på dem. Ändå lyckades den här undslippa min in i det längst.

Nu tänker jag lyssna en gång till på den här underbart vackra sången och sedan är det dags att ta en dusch och sedan ska jag sätta mig och pyssla lite inför morgondagen, eller snarare inför imorgon kväll. Det ska ju bli fest, om jag nu lyckats glömma att nämna det tidigare här i bloggen. Har fyra kollegor som fyllt jämnt nyligen så alla fyra ska firas med en stor fest och jag tänker inte ens gå in på detaljerna för de är lite krångliga.

Stirb Nicht Vor Mir/Don't Die Before I Do

Rammstein feat Sharleen Spiteri

Die Nacht öffnet ihren Schoß´

Das Kind heißt Einsamkeit

Es ist kalt und regungslos

Ich weine leise in die Zeit

Ich weiß nicht wie du heißt

Doch ich weiß dass es dich gibt

Ich weiß dass irgendwann

irgendwer mich liebt

He comes to me every night

No words are left to say

With his hands around my neck

I close my eyes and pass away

I don't know who he is

In my dreams he does exist

His passion is a kiss

And I can not resist

Ich warte hier

Don't die before I do

Ich warte hier

Stirb nicht vor mir

I don't know who you are

I know that you exist

Stirb nicht

Sometimes love seems so far

Ich warte hier

Your love I can't dismiss

Ich warte hier

Alle Häuser sind verschneit

Und in den Fenstern Kerzenlicht

Dort liegen sie zu zweit

Und ich

Ich warte nur auf dich

Ich warte hier

Don't die before I do

Ich warte hier

Stirb nicht vor mir

I don't know who you are

I know that you exist

Stirb nicht

Sometimes love seems so far

Ich warte hier

Your love I can't dismiss

Stirb nicht vor mir

{Engelsk översättning/English translation}

The night opens her lap

The child's name is loneliness

It is cold and motionless

I cry softly into time

I don't know what your name is

But I know that you exist

I know that sometime

someone will love me

He comes to me every night

No words are left to say

With his hands around my neck

I close my eyes and pass away

I don't know who he is

In my dreams he does exist

His passion is a kiss

And I can not resist

I wait here

Don't die before I do

I wait here

Don't die before I do

I don't know who you are

I know that you exist

Don't die

Sometimes love seems so far

I wait here

Your love I can't dismiss

I wait here

All the houses are covered in snow

And candle light in the windows

They lie there together

And I

I only wait for you

I wait here

Don't die before I do

I wait here

Don't die before I do

I don't know who you are

I know that you exist

Don't die

Sometimes love seems so far

I wait here

Your love I can't dismiss

Don't die before I do

Manligt, kvinnligt, Anne

Just nu pågår det fyra saker här hos mig; en första är att jag är vansinnigt röksugen, den andra att jag precis blandat till min spruta och ska till att injicera mig, den tredje att Rammstein dånar ur högtalarna, och den fjärde att jag håller på och läser boken Flickor, pojkar och pedagoger - Jämställdhetspedagogik i praktiken, skriven av Kajsa Wahlström, till föreläsningen om genus på fredag.

Vi ska ju tydligen arbeta med jämställdhet och genuspedagogik nu. Visst säger ja, men fy fan vilken skitbok vi ska läsa. Jag hade hoppats den var bättre men allt jag läst hittills är författarens egna åsikter om pojkar och flickor, samt vridna exempel från verkliga livet där hon göra allt i sin makt för att förtydliga de där läskiga könsrollerna vi tvingas in i redan på BB och på BVC, för att inte tala om i förskolan.

Den här människan påstår verkligen att pedagoger över lag är fega människor som vill att allt ska vara som vanligt och att barn vars föräldrar uppfostrar dem med en bredare syn på könsrollerna, snabbt tvingas in i "rätt" mönster av pedagogerna. Det står till och med på ett ställe att pojkar som uppfostras att ta hänsyn, samtala och uttrycka känslor, riskerar att av pedagogerna ses som flickaktiga och behandlas därefter.

Jag vet knappt vad jag ska tro om den här vridna, svart-eller-vitt, så-här-är-det-för-det-har-jag-sagt synen som den här människan har. Jag har inte ens kommit halvvägs genom boken och jag är redan redo att slänga ut den genom fönstret, låt bilar köra över den, kräkas på den, riva sönder den och tutta eld på den. Men jag ska läsa den om det så är det sista jag gör, bara för att jag måste, för jag är ju en tjej!

Alla vet ju att vi tjejer alltid gör som vi blir tillsagda, vi lever under den ständiga pressen att prestera och om vi inte lever upp till de vansinnigt höga målen vi satt för oss själva så känner vi oss värdelösa och den här känslan blir till sist kronisk och den del av vår ruttna självbild. Dessutom så förväntar sig alla, från föräldrar till lärare till resten av hela samhället, att vi ska vara precis så duktiga och skinande rena.

Dessutom så vet ju alla att lärare underkänner flickor för minsta lilla slarvfel på ett prov, eller för minsta misstag. Medan pojkar så klart har mycket slappare tyglar, får en liten tillsägning och ett överseende leende när de misslyckas. För alla vet ju att pojkar inte kan förväntas prestera, de är ju så upptagna med att bli män och rasera torn av klossar och förstöra för flickorna, för att behöva göra något alls.

Vi flickor och kvinnor tillåter så klart detta, det vet ju alla, för vi är uppfostrade till att serva männen. När pojkarna förstör så tillåter vi stoiskt detta. Och medan pojkarna raserar, bygger, exprimenterar, är högljudda och vars enda ordförråd består av ljudeffekter à la krigsfilm, så är flickorna lågmälda, samtalar, utvecklar relationer, leker mamma-pappa-barn, är snälla och rara och undernådiga dörrmattor.

När jag kommit så långt i boken började jag undra vad jag gett mig in på, och samtidigt om det verkligen ser ut så här i förskolan - på min förskola, på min avdelning. Jag försöker tänka på hur det såg ut idag, efter frukost och morgonsamlingen, vad gjorde barnen egentligen. Några flickor ville vara i köket där vi har dockorna och köksleksakerna. De var där i några minutrar innan en av dem hittade en motorsåg i plast och skyddsglasögon.

Så medan hon drog igång med att hacka sönder stolarna i matrummet, så gick de andra två in till lekrummet och ville lyssna på musik som de kunde hoppa och dansa till. Så nu tänker jag, okej, lek i köket (som vissa nog skulle kunna kalla dockvrån) som övergick i dans. Låter väl som relativt "flickiga" saker att göra om man nu ska tro på allt som står i den här idiotiska boken. Men de övriga elva barnen då?

Några var med och dansade en stund, några av pojkarna satte sig i målarrummet, enannan pojke satte sig med en av flickorna och lekte med tågbanan innan de gick in i ett annat rum och lekte med dinosaurierna- men mest låg de på golvet och pratade och myste i mörkret. Tre av tjejerna var ute i hallen och rev runt, lekte att de cyklade och förde ett himla liv innan de också gick för att vara med och dansa en stund.

Jag försöker inte skriva någon på näsan nu och säga "se här vad duktiga och jämställda vi är", men det är verkligen inte så svart eller vitt som det är i boken, som författaren vill få det till att alla förskolor är - och om alla barn inte är indelade i tydliga könsroller så ser vi som pedagoger minsann till att de blir det. Jag höll på att sätta colan i halsen och spruta ut den genom näsan när jag läste det där om vår rädsla för det annorlunda.

Varför ens bli pedagog om man är rädd för det som inte passar in? Vad är ens det där som passar in, hur är man då? Nej, barn är barn, låt dem vara som de är. Vill en pojke leka med dockor, vara tystlåten och inte bråka så låt honom vara det. Jämställdhetspredikanterna jublar. Men om en pojke är stökig, gillar att rasera torn byggda av klossar, så låt honom vara det då. Samma sak med tysta flickor, eller stökiga flickor.

Ett barn är ett barn, ett barn är en människa, ett barn gör som det vill, vad det känner för. Så länge det inte skadar sig själv, andra eller orsakar alltför mycket kaos i den övriga barngruppen så är det helt okej. Det ska vara samma regler för alla, ingen flicka ska serva, ingen pojke ska serveras, alla ska samarbeta och hjälpas åt, alla serva och serveras. Gemenskap är väl viktigare än svart-eller-vita könsroller.

Jag kallar dem spöken, mardrömmar om det patriarkala samhället. De flesta som forskar om genus och könsroller verkar drömma dessa mardrömmar som de sedan förstorar upp och klistrar på över den verkliga bilden av världen. Jag säger inte att det inte finns ett samhälle där män värderas högre, men jag borde väl ha märkt av det om det nu varit så utbrett och uppenbart, så övertydligt, som vissa vill få det till?

Låt alla vara som de vill, traditionellt manliga män och kvinnliga kvinnor, eller de som bryter de så kallade könsrollerna - jag gillar inte riktigt termerna kvinnligt och manligt men använder dem för att förtydliga lite. Känslan jag får av sådan här litteratur, är att jag inte duger som jag är, att människor jag känner inte duger som de är, att de endast lever upp till ett mönster som präntats in i dem, som de inte valt själva.

Anledningen till varför min syster tycker om rosa och högklackat, är för att hon är tjej. Anledningen till varför min bror är elektriker med blåställ är för att han är kille, anledningen till varför jag är förskollärare är för att jag är tjej, anledningen till varför min gamla klasskompis kör motorcross är för att han är kille - och anledningen till varför jag inte gör det är för att jag är tjej och uppfostrad att vara rädd.

Ja, det var ännu en sak i boken. Små flickor blir samtalade med från tidig ålder, hållna, förmanade att akta och vara försiktiga, förväntas prestera och vara duktiga. Pojkar släpps vind för våg, får krypa runt och slå i skallen, missar helt att bli samtalade med och att bygga relationer - dessutom så får de sin lek förstörd av hånflinande vuxna så att de så tidigt som möjligt ska lära sig att det är okej att förstöra för andra.

Alla de här "alla bara vet att de är så" och "flickor MÅSTE gör det här" och "pojkar ÄR så här", börjar bli tröttsamma. Än en gång undrar jag över min egen förskola, försöker hitta exempel från min avdelning som överensstämmer med de i boken. Ja, vi har också några barn som överöses med negativ uppmärksamhet och som får sitt namn upprepat trettiotusen gånger om dagen, följt av NEJ! Men det är inte enbart pojkar.

Vi har barn som vill sitta i knät, som vill vara nära fröknarna, som bara leker lugna lekar, som vill sitta i knät och som kan ha långa samtal med varandra två och två. Och hör och häpna, alla dessa är inte flickor. Det är till och med en rätt så jämn balans mellan hur många pojkar som blir tillsagda på skarpen, och hur många flickor - precis som det är jämnt mellan flickor som bygger relationer och pojkar som gör detsamma.

Fast nu har jag en känsla av att jag har fel, jättefel och är helt dum i huvudet. Ja, självklart måste det vara så. Det är ju inte som att min åsikt har något värde, inte som att det jag tycker och tänker betyder något. Jag är ju faktiskt bara en tjej. Det jag tycker och tänker har liksom ingen tyngd i jämförelse med de som säger att patriarkatet styr, att kvinnor är undernådiga våp och att män är översittare med makt.

Jag får väl helt enkelt inse att jag också är ett undernådigt våp, ett offerm en stackare det är synd om för att jag föddes utan ett bihang som hänger och slänger mellan benen och utan hår på bröstet. Fast det känns inte rätt. Jag är ju bara jag, ibland är jag högljudd och krävande, ibland tystlåten och blyg, ibland satsar jag allt och vågar, andra gånger är jag feg och rädd att jag kommer skada mig själv. Jag fortsätter nog vara mig själv.

Ut-veck-lings-sam-tal

Samtalet idag gick bra, kändes skönt att det gick så pass smidigt. Samtalet imorgon känns inte lika lovande. De föräldrarna är, ja, speciella. Hade en del rätt så jobbiga samtal med den familjen förra våren och stämningen blev rätt hätsk emellanåt. Nu under hösten har det varit bättre, de få gånger jag träffar pappan så är han alltid väldigt artig och tar i hand och säger mitt namn. Mamman ser jag väldigt sällan.

Annars är det farfar och ibland farmor som hämtar och de är som de alltid varit. De var inte inblandade under de jobbiga samtalen så kanske hade de inte en lika mörk åsikt om mig och mina kollegor som föräldrarna hade. Men som sagt, numera är det mycket bättre stämning och jag hoppas bara att samtalet imorgon kommer gå bra och att de inte har en massa klagomål. Jag skulle bli förvånad i sådana fall.

Det här barnet är ju någon som i alla fall jag upplever trivs på förskolan, som har kamrater och som fungerar bra tillsammans med andra barn och med vuxna. Om föräldrarna tycker annorlunda så vet jag ärligt talat inte varför de skulle ha den åsikten. Men självklart, om de har negativa synpunkter, så är det ju helt enkelt något som vi får försöka lösa för att alla inblandade ska bli nöjda, särskilt då barnet i fråga.

Men nu ska jag inte måla fan på väggen, det kommer säkerligen gå bra. Har haft tre av sju samtal hittills och de har alla gått bra. De sista tre som jag har kvar efter morgondagens samtal, tror jag inte heller kommer bli några problem. Det är bara just det här samtalet imorgon, och det är inte ens för att jag har något jobbigt att ta upp om barnet, utan mer en oro över vad föräldrarna tycker och tänker.

Tur att man inte är konflikträdd i alla fall, då skulle jag nog varit rejält nervös vid det här laget. Som det är nu så är det mest en mild känsla av obehag. Jag vet ju hur det var förra våren och vill helst slippa återuppleva allt det där. Vet fortfarande inte vad jag ska tro om sakerna som hände, vad som sades och gjordes, alla anklagelser fram och tillbaka. Snacka om pajkastning. Vissa föräldrar är så... pajkastande.

Dagen efter och dagen efter den

Det här är helknäppt, men idag så är mitt hår verkligen snustorrt. Trots att jag gjorde en oljeinpackning igår. Det måste ha varit riktigt torrt innan om det sög åt sig oljan så här bra. I helgen ska kag göra en inpackning på topparna och det översta lagret hår, så kanske det blir bättre sen. Men nu ska jag sluta skriva om mitt hår, det är det säkert ingen som är intresserad av. Inte ens jag är särskilt intresserad.

Just nu sitter jag här och viftar med tårna och väntar på att det ska bli dags att gå till jobbet. Börjar sent idag och sen har har ett utvecklingssamtal med en förälder sent i eftermiddag. Dessutom ska jag ha lite handledning med 'min' VFU-student från högskolan idag. Imorgon slutar jag tidigt så får ta hem allt material jag behöver för att greja med barnens portfoliopärmar.

Jag sitter hellre hemma och gör sånt arbete, känns inte som att man riktigt kan slappna av på jobbet. Då är det mycket skönare att kunna sitta i lugn och ro utan att det helt plötsligt dyker upp vuxna eller barn och stör medan man grejar. Har tre samtal (och pärmar) kvar nu, om man inte räknar med de två samtal jag ska ha denna veckan, idag och imorgon. Men deras pärmar har jag redan ställt iordning.

Ett av samtalen jag ska ha om två veckor, tänkte jag förbereda lite för genom att kolla vad det fanns för bilder på barnet. Hittade två bilder totalt. Men jag tror nog att mina kollegor och jag kan ursäktas med att han är sällan där och när han väl är där så sitter han inte stilla länge nog för att man ska kunna ta ett kort på honom där allting inte är suddigt för att han springer omkring med kompisarna.

Eftersom jag gick hem tidigt igår så bad jag kollegorna tänka på att ta lite bilder på honom under eftermiddagen då han är på förskolan, och idag jobbar jag på eftermiddagen så ska ta lite bilder jag också. Förhoppningsvis kan jag få ihop lite material till pärmen och det andra materialet har jag redan gjort iordning, IUP (Individuell UtvecklingsPlan) och TRAS (Tidig Registrering Av Språkutveckling, tror jag...)

Oljeinpackning

Nu sitter jag här med en handuk på huvudet och känner flottet rinna in genom skalpen och ut i resten av kroppen. Har gjort en oljeinpackning med olivolja och känner mig äckligt flottig. Men det behövdes lite omsorg för mitt stackars hår, har så fruktansvärt torrt och sprött hår, särskilt nu på vintern och mina hårtoppar har klyvit sig så det är rent bedrövligt. Hoppas det här hjälper lite i alla fall.

Måste se till att få en tid för klippning också, håret börjar bli lite väl långt. Men kort ska jag i alla fall inte klippa det, vad min syster än säger. Hon påstår att alla fröknar har kort hår och jag får väl hålla med henne om att det kan vara vettigt emellanåt att ha kort hår. Det blir ju en del kladd och spill när man jobbar med barn, och ibland är håret i vägen, men jag ser ut som en idiot i kort hår.

Passar nog bäst i långt hår, även om jag fått inse att jag aldrig kommer vara någon snygging vad jag än gör. Men bättre en osnygg brud, än en brud som ser ut som en lobotomerad idiot vars hår börjat växa ut. Dessutom är det så mycket mer jobb med kort hår, man måste klippa det oftare och det har jag varken tid eller ork med. Bättre att ha det långt och klippa det mera sällan, än att ha halvlångt konstigt hår.

Har ju lite självfall så när det inte är superkort är det lockigt och konstigt och sticker ut åt alla möjliga håll. Får nog leva med att inte ha fröken-hår då. Fast det gråter jag inte för, långt hår är mycket finare. Synd bara att jag nog kommer få klippa det kort när jag blir äldre. Vet inte vad det är, men tycker helt enkelt inte gamla människor passar i långt hår. Men än så länge så går det, tycker jag i alla fall.

Dagens inköp

Igår kom lönen så idag var det dags att handla. Men det blev inte så mycket inköp som jag trott, i alla fall inte matinköp. Hade redan en massa mat hemma i kylen och frysen. Däremot så var jag inne på GinaTricot med syrran, vilket jag inte skulle gjort. Följde med henne in för att hon skulle köpa nya linnen, kom ut själv med två linnen och en snygg topp som lämnar ena axeln bar. Brände 350 spänn på impuls.

Sedan var jag inne på Siba för att skaffa ett nytt antivirusprogram, efetrsom mitt Norton bara har 13 dagar kvar innan det går ut. Brorsan sa åt mig att kolla efter F-Secure men det hade de inte, så säljaren rekommenderade istället Trend Micro. Blev lite förvånad faktiskt, det var inte det dyraste programmet, det var istället Norton, och det tyckte säljaren var mycket sämre. Han måste nog ha varit sjuk och febrig idag.

Annars brukar ju säljare aldrig vilja att man köper det billigare alternativet. Fast på Siba är de faktiskt bra, oftast trevliga säljare som inte är alltför pushiga - fast det finns så klart undantag. Men inte som på Inkompetensens Högborg - mera känt som ElGiganten - där varenda säljare är värdelösa klåpare och alla andra anställda är imbecilla idioter som inte borde få vistas bland allmänheten.

Men dte är en historia för en annan dag, nu skulle ju detta inlägg handla om dagens inköp. Efter de impulsinköpta linnena och toppen, och det nya antivirusprogrammet, var det dags att shoppa ny kattlåda. Till sist hittade jag en till vettigt pris på Maxi, en utan kåpa. Mina katter skulle aldrig fixa en med kåpa. Chai skulle inte komma in, Bast inte komma ut för att Chai skulle sitta utanför, och Knasen vägra gå in alls.

Så det blev en likadan blå som den jag har nu, men jag har inte kommit mig för att ställa in den i badrummet. Gör det imorgon när jag ändå ska byta sand i den andra lådan. Ja, och så spännande var mitt liv. Efter kattlådan blev det en sväng till Willy's för att handla mat, men som sagt, jag hade det mesta hemma så det blev lite mat också några impulsköp i form av Pigall och Daim - är ju chokladoman!

Fast just nu så är jag inte alls sugen på choklad. Istället vill jag ha varm ocg god mat, som lasange! Älskar verkligen lasange. Imorgon ska det bli pasta och tonfisksås. Har inte ätit det sedan före jul och nu är jag riktigt sugen på en riktigt god middag, även om det blir middag för en. I vannliga fall tycker jag det är tråkigt att laga mat för en, men när det vankas tonfisksås så kan jag överleva en ensam middag.