En djurälskares bekännelser (långt och ovidkommande!)

Häromdagen låg jag på sängen och läste en stund då min katt hoppade upp bredvid mig. Snart tretton år gammal har han börjat bli grå runt nosen men beter sig forfarande som en kattunge. Hans lilla kvällsbesök fick mig att börja tänka på alla djur jag haft genom åren.  I min familj har vi alltid haft djur, mestadels av varianten fyrbenta som bor inomhus och i slutändan blir mer familjemedlemmar än husdjur.

Det hela började redan innan jag föddes då mina föräldrar hade en katt. Vad denna katt hette är det ingen som verkar komma ihåg men min mamma har berättat att katten kallades för Gummiröva eftersom hon tydligen brukade hoppa upp för köksbordet från sittande på golvet. Jag har ingen aning om exakt när katten inte längre var en del av vår familj men det var någon gång efter att jag föddes.

De första husdjur jag minns är två katter som vi hade när jag var ungefär tre eller fyra år gammal. Min syster och jag hade varsin katt, svarta med vita fläckar, en tjock och en smal. En dag hade de båda försvunnit till skogen och min pappa byggde en kattfälla för att fånga in dem igen. Jag vet att en katt faktiskt fångades i fällan, kramades halvt sönder av två glada barn och försvann igen några veckor senare.

Efter detta olyckliga slut på vår första erfarenhet som djurägare, dröjde det ett år eller två innan det bestämdes att vi skulle skaffa hund (möjligen eftersom dessa sällan rymmer till skogs). Eftersom katterna tillhört min syster och mig, föll det på min bror att döpa den nya hundvalpen. Trots vilda protester från oss systrar, döptes hunden till Gubben eften att min bror sett en äldre herre cykla längs vägkanten.

Jag har flera tydliga minnen av Gubben men det jag minns mest är hans yviga svans och hur fantastiskt snäll han var, en stor fluffig blandning mellan schäfer, dobermann och collie som vi barn emellanåt lät agera huvudkudde åt oss. Tyvärr blev han aggressiv efter ett par missöden med ett av grannbarnen som inte var snäll mot honom utan drog honom i morrhåren och mina föräldrar vågade inte ha kvar honom.

Efter att Gubben lämnat oss dröjde det ytterligare några år innan vi skaffade en ny hund. Denna gång blev det en schäferhona som av någon för mig outgrundlig anledning, döptes till Anja. Hon var betydligt mer reserverad än vad Gubben hade varit, inte alls den där mysiga vovven som man kunde leka och skoja med. Istället höll hon sig mest med min pappa som var hennes stora favorit.

Strax innan min pappa gick bort hade vi skaffat ytterligare en hund, en japansk dvärgspets som mest såg ut som en liten vit ullboll med kolsvarta små ögon och en lika svart liten näsa. Uppfödaren hade döpt henne till Yokoshima men detta förkortade vi till Shima och senare kallades hon bara för Shim eller Shimpelimpan. Hon var den minsta av alla våra hundar och även den mest ouppfostrade lilla diva.

När hon var riktigt liten brukade hon reta Anja genom att bita henne i svansen och sedan springa iväg och gömma sig. Hon lugnade ner sig lite när hon blev äldre och efter att vi blev tvungna att avliva Anja på grund av cancerknölarna hon fått i magen. Efter det blev Shima den lilla flockledaren och våra uppfostringsförsök stannade av efter att hon slutat skälla på folk och gick fint i sitt koppel.

Så småningom blev det även ett par katter och dessa två blev Shimas ungar. Egentligen var det tänkt att vi bara skulle skaffat en katt men det blev två eftersom den sista ungen i kullen ännu inte fått något hem och min mamma har ett blödigt hjärta. Av alla de hundar och katter vi haft så är Whisky och Ludde de jag minns bäst, antagligen eftersom de var med oss under en stor del av mitt tonårs- och vuxenliv.

 När jag flyttade hemifrån ett par månader efter min artonårsdag, tyckte jag efter ett tag att det var så fruktansvärt tråkigt att bo ensam. På försök lät vi min katt Ludde flytta hem till mig men han bodde bara hos mig i en dag och en natt innan han fick flytta tillbaka. Under det dygnet hade han legat och gömt sig under en filt och fällt så mycket hår att jag kunnat göra en helt ny katt av all päls han tappat.

För min del var det fortfarande tråkigt att bo ensam och den sommaren bestämde jag mig för att skaffa en egen katt som efter mycket vägande fram och tillbaka fick namnet Knasen efetrsom jag gav upp att hitta det perfekta namnet. Det visade sig dock rätt snart att det var ett väl valt namn för Knasen var och är den knasigaste katt jag träffat; han utför flygattacker, han skriker och han pratar konstant.

Han är också den keligaste och mest kontaktsökande katt jag någonsin träffat och det stod rätt snart klart att han inte tyckte om att vara ensam hemma på dagarna medan jag var i skolan. När min syster och jag flyttade ihop några månader senare blev det lite bättre, särskilt när Knasen fick åka hem till min mamma varje dag för att umgås med hennes hund och två katter och inte vara så ensam.

När Knasen var åtta månader fick han en kompis som vi döpte till Bast (en förkortning av Bastet som är den egyptiska kattgudinnan) och dessa två gick så väl ihop att under nästan ett år va Bast övertygad om att Knasen var hennes mamma och om hon bara fortsatte böka honom i magen så skulle hon nog lyckas få lite di från honom. Till slut drämde han till henne och hon slutade nosa på hans mage.

Vi hade vid det laget sammanlagt fem djur i familjen, även om bara två av dem bodde min min syster och mig. Tyvärr blev Shima sjuk och fick avlivas. Det är första och enda gången jag varit med då ett av våra djur avlivades. Jag grät, min syster grät, vår mamma grät. Det var det absolut värsta jag varit med om och även om det var för hennes bästa så fasar jag än idag för när mina katter blir gamla och dör.

Efter det börjar den djurägande tidslinjen bli lite diffus och jag kan inte riktigt minnas i vilken ordning saker hände. Hemma hos mamma fick Whisky och Ludde ytterligare några år tillsammans innan Ludde blev sjuk och fick avlivas. Hemma hos mig blev det en tredje katt som fick heta Chai och under en tid var det frid och fröjd hemma hos mig. Ända tills Chai blev årsgammal och försökte ta över som ledaren.

Fram tills dess hade det varit Bast som varit den obestridda ledaren, mestadels eftersom Knasen inte brydde sig tillräckligt för att försöka ta över och var nöjd om han bara fick mat, sömn och kärlek. Bast och Chai kämpade om herraväldet under en längre tid innan Bast fick flytta ut på landet till min syster och svåger. Lugnet lade sig än en gång här hemma även om det tyvärr inte var slut på ledsamheterna.

Hemma hos mamma gick Whisky och blev bara magrare och magrare och till slut fick även han avlivas på grund av sjukdom. Efter det pratade min mamma på att skaffa hund, att aldrig ha djur igen, att skaffa katt, att ha en liten hund-- ja, det fortsatte så ett tag utan att några djur införskaffades och under en tid var det Knasen och Chai hemma hos mig, och Bast som bodde ute på landet och skaffat sig jaktinstinkt.

Min syster ringde ungefär ett år efter att Bast flyttat hem till henne och berättade att Bast blivit sjuk och hade knölar i magen. Vi blev tvungna att avliva även henne och även om jag inte var med så grät jag ändå i säkert en timma efter att min syster och jag pratat färdigt på telefon. Det var något alldeles speciellt med Bast, hon var surmulen och gnällig och arg, men hon var också charmig och självständig.

För ett par år sedan fick min mormors katt ungar och en av dem fick ett hem hos min mamma. Han är en Maine Coon-blandning och en riktig bjässe med det timida namnet Jasper och ett extremt skyggt sinneslag. Inte länge efter det var det en kollega till mig vars katt fick ungar och även om jag velat ha en själv, blev det i slutändan bestämt att kattungen skulle flytta hem till min mamma och ge Jasper en kompis.

Så nu bor det två pojkar vid namn Jasper och Soda hemma hos mamma, och två herrar vid namn Knasen och Chai hemma hos mig. Nu när jag läser tillbaka inser jag hur mycket som hänt under de senaste trettio åren och än är det inte över. Vi har vant oss vid våra fyrbenta familjemedlemmar och ingen av oss skulle nog kunna tänka oss ett liv utan dem och allt som de ger i form av kärlek och sällskap.