Vilotider

Nästa vecka har jag varit på min nuvarande arbetsplats i fyra år. Det är lång tid i ett liv som under samma period handlat om att ta varje dag som den kommer, att sällan kunna planera långsiktigt och att aldrig veta vad morgondagen bjuder på. Trots det har jag väldigt sällan missat några kvällsmöten eller planeringsdagar. Jag kämpar på trots att timmarna drar iväg men idag kände jag att det går bara inte att göra ett jättepass.

Först skulle jag jobba sex timmar och sedan var ytterligare fyra timmar vikta åt möten men när det första mötet var avklarat kände jag att jag måste komma hem. Hjärnan känns luddig och jag skulle antagligen bara fattat hälften av informationen. Så det blev ett åtta-timmarspass och det räckte mer än väl för min stackars trötta hjärna och sega kropp. De där nya vakenhetsmedicinerna är det fan bara skit med tycker jag.

Imorgon går jag ett kort pass även om jag måste lägga på en timma eftersom vi har en sjuk kollega, men fem timmar fixar jag betydligt bättre än åtta eller tio timmar och jag slutar ändå tidigt så jag kan komma hem och sova i ett par timmar. Resten av veckan kommer förhoppningsvis bli mer barmhärig även med de två föräldrasamtal jag har bokat in och på fredag hinner jag sova en stund innan det är dags att dra till den stora staden.

Min bästa vän sedan nitton år fyller trettio nästa vecka så det ska vi fira denna helgen på lördag. Det ska bli skoj att komma iväg men jag hoppas verkligen att jag inte kommer slita ut mig i veckan för då lär jag vara smått väck när det blir dags för festligheter. Därför tänker jag vila varje chans jag får den här veckan med början redan nu och något dåligt samvete för missad arbetstid tänker jag inte ha heller, så det så.

Det är visst okej att kränka vissa

Det stormar om än den ena, än den andra manliga rapparen för att han kallar kvinnor för bitches och horor i sina låtar. Nu senast handlade det om Jay-Z sedan hans dotter med Beyonce fött, ett rykte startade att han nu insett hur fel han haft i alla år som skrivit så nedlåtande sångtexter om kvinnor och det skulle han genast sluta med för han ville inte att hans dotter skulle växa upp i en sådan värld. Senare visade det sig att det ryktet inte var sant.

Samtidigt som männen sågas för sina val av texter hyllas kvinnor som talar illa om män i sina sånger, som kallar dem förlorare och talar om för världen att en man är varken att lita på eller särskilt mycket värd. Så medan Jay-Z låter sin dotter veta att kvinnor är slampor, får den lilla flickan av sin mamma veta att män tar kvinnor för givet, de är själviska och otrogna varje chans de får (If I Were A Boy) och duger bara som pengakor (Bills, Bills, Bills).

Är det alltså den här synen på män vi vill förmedla till våra döttrar och söner? Varför är det mer rätt att tala illa om män än det är att tala illa om kvinnor i dessa låttexter, ja, inte bara mer rätt utan faktiskt accepterat och förväntat och ingen säger ett ljud om det. När Jay-Z och Beyonces dotter föddes hörde jag i alla fall inga rykten om att hennes mamma skulle sluta skriva låtar som förnedrade män.

Men jag antar att det är så det fungerar i dagens samhälle, hur mycket vissa än vill påstå att vi har långt kvar att gå innan kvinnor erhåller samma status som männen i samhället. Hur ska vi kunna vara jämbördiga varandra om kvinnor åtnjuter vissa privilegier som männen inte har? Det är precis lika fel som att män har vissa fördelar som vi inte har. Faktum är att jag är så trött på hela den så kallade jämställdhetsdebatten att jag kan spy.

Någon jämställdhet handlar det inte om för då hade försöken varit fler att sudda ut skillnaderna istället för att se vem som kan bete sig sämst. Bara för att vissa kvinnor känner att vi varit underställda männen alltför länge och att det nu måste bli ändring på det, så ger det dem faktiskt inte rätten att bete sig lika svinigt själva. Alla manshatande kvinnor där ute borde fundera på varför de tillåts hata män men tvärtom blir det rabalder.

Tillbaka i tiden har det varit sämre, till och med fel, att vara kvinna. Ingen förnekar att kvinnor varit underställda männen på flera platser i världen under väldigt lång tid och på vissa platser fortfarande är det. Men att vi kvinnor nu skulle ge igen med samma mynt är fel. Fel, fel, fel! Hur ska vi någonsin kunna gå framåt och hur ska vi kunna bli jämbördiga och lika mycket värda när allt vi gör är att attackera varandra?

Fel och brister

Jag är inne i någon slags introvert fas där jag försöker syna mig själv i sömmarna för att försöka ta reda på vad som får just mig att tänka och agera som jag gör. De flesta av dessa tankar är inte nya, jag är något av en enstöring så jag har haft trettio år på mig att sitta och fundera på mig själv och mitt liv.På det stora hela tycker jag nog att jag är en rätt så bra människa även om mina fel och brister är flera och ibland riktigt allvarliga.

Hur många gånger barnen på jobbet än säger; "Du är så rolig, fröken" när jag skojar och busar med dem, så kan jag ändå ryta i när saker går mig emot; hur många gånger jag än får höra att jag kan få andra att skratta så kan jag ändå vara sur och tvär. Jag kan ha en riktig jobbig attityd när jag blir arg, jag lever för att argumentera med och mot allt och alla, jag är inte en lagspelare och jag kan vara riktigt svår att föra ett samtal med.

Många av mina sämre sidor stammar från en barndom som var långt ifrån idyllisk, det kunde emellanåt vara lite jobbigt hemma och i skolan blev jag mobbad så till den grad att jag efter ett tag gick in i mig själv och var nöjd med ensamheten. Jag var tyst och deltog aldrig riktigt förrän jag började gymnasiet och fick nya vänner i en ny skola. Det var då jag började ha starka och ofta högljudda åsikter, antagligen i ett försök att ta igen alla år av tystnad.

Den tvära personligheten började också visa sig mer och mer efter att den mestadels var något jag bara visat hemma med familjen och när jag flyttade hemifrån och hade friheten att leva mitt liv som jag ville, att bete mig hur jag vill, ja, då fanns det inget som stoppade mig. Och här är jag nu, om ett par månader är det tolv år sedan jag flyttade hemifrån och jag har fortfarande svårt att släppa taget om den där obstinata flickan jag var då.

Det sista halvåret innan min förre chef slutade käftade jag emot och ifrågasatte honom så många gånger att jag ibland kunde svära på att han hade mord i blicken. Vid ett tillfälle sa han att jag måste tänka efter innan jag lägger fram ett argument eller ett förslag och det kan nog vara sant, i alla fall vad gäller argumenten för där vet jag att jag kan brista. Oftast för att jag VET att jag har rätt och blir frustrerad när andra inte förstår det.

Man skulle ju kunna tro att jag lever i ett ständigt tillstånd av ånger över saker jag sagt och gjort men skrämmande som det kan verka så gör jag sällan det och jag ber väldigt sällan om ursäkt. En före detta bekant påpekade att sociopater inte heller känner ånger eller skuldkänslor men det var lite väl magstarkt. Hur många fel och brister jag än har så är psykisk ohälsa inte en av dem och jag tycker att jag är fruktansvärt normal och alldaglig.

Som jag sa i början av det här inlägget så får jag nog ändå säga att jag trots allt detta är en bra person, jag bryr mig om min familj, mina vänner och mina kollegor; mitt arbete gör mig lycklig och får mig att må bra; jag är kapabel att känna empati för andra även om jag inte tycker synd om varje människa som har det svårt. Jag är nöjd och glad med hur jag är även om inte alla tycker om den personen och allt som är fel med henne.

Under ytan

Idag skriver Daniel om att ha MS och ta bromsmediciner och om allting som pågår inne i kroppen som man inte kan se eller kanske ens vet något om. Så sent som igår kväll pratade jag med en vän om just detta, om allting som händer som man inte har någon kontroll över. För ett par år sedan såg jag en video på YouTube om hur MS fungerar i kroppen, vad som händer när något går fel och immunförsvaret börjar attackera den egna kroppen.

Efter det mådde jag rätt dåligt i flera veckor, kunskapen om vad som pågår tillsammans med bilderna från videon och min egen överaktiva fantasi gjorde att jag i tid och otid kunde börja tänka på det och känna mig både yr och illamående vid blotta tanken. Min överaktiva fantasi har jag ju skrivit om förr här på bloggen, hur jag kan övertyga mig själv om att saker är sanna tills jag tvingat in mig själv i ett stresstillstånd.

När jag pratade med min vän igår och hon frågade hur det var med mig och vad som är på gång med min MS och mina mediciner, berättade jag att jag antagligen skulle få byta bromsmedicin så snart jag gjort en ny MRI. Min förra undersökning visade ju på flera nya plack på hjärnan och min läkare tyckte att min sjukdom var så pass aktiv att min nuvarande broms antagligen inte fungerar längre.

Min vän blev tyst en stund och sedan sa hon; "Fy vad läskigt att ha sånt där i hjärnan" och jag insåg att ja, det är det faktiskt, det är riktigt jävla läskigt och det finns dagar när jag är rädd, när jag är arg och när jag hatar vad den här sjukdomen gör med mig. Nu när det dessutom är tal om ny broms så har jag ytterligare en sak att oroa mig för, vilken medicin jag ska få och om jag kommer få biverkningar av den som jag får av allt annat.

Båda de mediciner som min läkare föreslagit har rätt så allvarliga biverkningar och följdsjukdomar och jag oroar mig för att något kommer hända, något som är värre än de röda märkena jag får av sprutorna jag tar nu eller yrseln och illamåendet som min vakenhetsmedicin ger mig. Det är faktiskt inte förrän nu som jag börjat tänka på hur min framtid med MS kommer te sig, jag vill bara vara säker på att jag faktiskt har en framtid.

Passiv aggressivitet

Det här inlägget har legat och gnagt i mig ett tag nu och jag har inte riktigt funnit orden eller kraften att sätta mina tankar på pränt. För det här inlägget handlar om mig och mitt sätt att bemöta andra människor. Ja, visserligen inte kreti och pleti för jag har ett någorlunda hum om de sociala spelreglerna och försöker att inte göra folk förbannade i onödan. Men det är annorlunda med dem som känner mig väl, de får se min mindre trevliga sida.

Om jag skulle bli tvungen att vara helt ärlig med mig själv och med andra om vilken min sämsta sida är så skulle det inte vara att jag har lätt för att bli arg eller att jag kan vara en riktigt självisk enstörning. Snarare är det det faktum att jag är fruktansvärt passiv aggressiv som måste toppa den listan. När jag blir förbannad så skäller jag men när jag verkligen vill visa mitt missnöje och min ilska då blir rösten mild och ögonen smalnar till springor.

Det har funnits stunder när jag i efterhand kommit på mig själv med hur jag beter mig, hur jag sockersött väser fram ett; "Visst. Gör som du vill" mellan sammanbitna tänder och nacken så spänd att det gör ont. Jag läser att just passiv aggressivitet kan räknas som en form av psykisk misshandel, att ett sådant beteende kan vara "svårt att sätta fingret på och komma åt. Det är ett manipulativt beteende; att få som man vill utan att uttrycka vad man vill".

Det här är definitivt inte mitt mesta smickrande personlighetsdrag men det är heller inget jag sticker under stolen med eller försöker dölja. Jag är den jag är och ibland är det ingen trevlig person men jag är inte falsk heller. Fast om man ska tro listan av symptom för ett passivt aggressivt bettende så borde jag kanske vara det, men å andra sidan är det inte det enda på listan som jag inte känner igen i mig själv. 

• Tvetydighet eller tala kryptiskt; ett sätt att skapa en känsla av otrygghet i andra eller för att dölja sin egen osäkerhet.
• Avsiktlig ineffektivitet; att alltid vara sen och glömma saker, ett sätt att utöva kontroll eller att straffa.
• Bekväm glömska; att vinna alla argument genom förnekelse.
• Rädsla för konkurrens.
• Rädsla för att vara beroende av andra.
• Rädsla för intimitet som ett sätt att agera ut sin ilska; passivt aggressiva kan ofta inte lita på andra. På grund av detta vaktar de sig mot att bli intimt knutna till någon.
• Skapar kaotiska situationer.
• Hittar på ursäkter när man inte presterar i arbetslag.
• Förhindring; att skapa problem eller förhinder för att bromsa utvecklingen, personlig eller i relation till andra.
• Förhalning; att vänta med viktiga uppgifter till förmån för mindre viktiga men roligare uppgifter.
• Tjura
• Offerroll; istället för att erkänna sina egna svagheter har man en tendens att skylla sina misslyckanden på andra. 

På den listan känner jag igen några; så som att inte vilja vara beroende av andra och att förhala vilket jag är en mästare på. Det finns även en lista på kriterier man måste uppfylla och när jag läser den så börjar jag undra om inte en psykolog skulle få en orgasm på stället av tanken på att rota omkring inne i mitt huvud. Det finns sju kriterier och för att få en diagnos måste man uppfylla åtminstone fyra av dessa; 

• Passivt motstånd till att uppfylla rutinmässiga sociala och yrkesmässiga uppgifter.
• Beklagar sig över att vara missförstådd och föga uppskattad av andra.
• Tjurig och argumentativ.
• Kritiserar och hånar myndigheter eller myndighetspersoner.
• Uttrycker avund och förbittring mot de mer lyckligt lottade.
• Talar ofta och överdrivet om sin egen personliga olycka.
• Växlar mellan fientligt trots och ånger. 

Lyckligtvis kan jag bara säga helt säkert att jag uppfyller ett av de kriterierna för tjurig och argumentativ är luften jag andas. Möjligen gör jag lite motstånd mot vissa sociala åtaganden men jag brukar definitivt inte prata om hur ingen förstår mig eller överdriva hur jobbigt jag har det. Några av de andra kriterierna känns inte så specifika för vem har inte kritiserat regeringen eller känt sig lite avundsjuk på någon som verkar ha allting.
Min passiva aggressivitet är en sådan där light-version men jag är riktigt duktig på den vilket oftast min syster och bror får känna på, även om jag nog är lite värre mot min syster. När min bror gör något som retar mig brukar jag skrika på honom och om han är nära nog och inte alltför arg så kan jag slå till honom på armen. Min syster får däremot utstå den beska och väsande Anne som inte är så trevlig alla gånger.

Styggelser i barnvagnar

Det finns saker man bara inte säger till andra människor om man nu inte är ute efter att såra dem så mycket man kan. På jobbet talar jag om för barnen att man inte kallar andra tjocka eller skrattar åt deras hår eller hudfärg eller när de gör ett misstag. Samtidigt kan jag emellanåt drabbas av den nästintill oemotståndliga lusten att säga saker som jag vet att man faktiskt inte får säga, som att kalla någon korkad eller säga att deras barn är jättefula.

Självklart inte barnen på mitt jobb för på något underligt vis har jag en avdelning ful av otroligt vackra barn i alla former och färger, men det finns ju andra ungar som man ibland ryser åt och jag vet att det är en hemsk sak att tycka men jag kan inte hjälpa det. Jag har åtminstone självkontrollen att inte säga något om det högt samtidigt som jag retar mig på alla som fladdrar runt ungen och berättar för den stolta modern hur gullig hennes barn är.

Eftersom jag lider av ett ofta använt sinne för sarkasm kan jag ibland komma på mig själv med att himla med ögonen när gullandet går till överdrift och i mitt stilla sinne undrar jag vad fan är fel på människorna. Är det bara jag som ser att det stackars barnet ser ut som en mindre söt kusin till en mops? Lyckligtvis för mig och alla andra känner jag väldigt få föräldrar med barn så stygga att jag måste bita mig själv i tunga.

Satan i gatan

När jag tränar finns det en sak jag verkligen avskyr att göra och det är lunges, jag gör både sådana där jag sätter fram en fot och sjunker ner och de där jag sätter bak foten innan jag sjunker ner. De är nog så bra eftersom de är träning för hela underkroppen i en enkel (nåja) rörelse, men fy fan vad jag svär medan jag håller på. Att få ner knät nästan hela vägen till golvet är inte att tala om men balansen har i alla fall förbättrats lite.


Annars njuter jag av min träning, särskilt nu när jag börjar se lite resultat i spegeln även om vågen berättar att jag lagt på mig två kilo sedan jag började träna. Jag som aldrig tyckt om att träna och som avskydde gymnastiken i skolan, kör gladeligen ett pass framför TV:n nästan varje dag och ska jag vara helt ärlig så funderar jag allvarligt på att fylla ut mina två vilodagar med lite träning också. Särskilt nu när jag fått ett nytt träningsspel i födelsedagspresent.