Deprimerande kvällstankar

Vet ni den där känslan man kan få ibland av att ingen egentligen tycker om en, de är bara för artiga för att visa det? Så känner jag mig väldigt ofta, som att folk egentligen inte är så intresserade av mig eller vad jag har att säga, att de egentligen är rätt så uttråkad med mig mest hela tiden och hellre skulle vilja vara någon annanstans eller prata med någon helt annan. Som om det alltid finns någon annan som duger lite mer.

Jag antar att det beror på ett fruktansvärt dåligt självförtroende i grund och botten, eller snarare att det brukade vara dåligt men har blivit bättre, dock fortfarande lite vingligt emellanåt. Det här att inte duga, att inte räcka till och inte vara bra nog är något som antagligen alltid kommer förfölja mig även fast att jag vet nu att jag är bra nog och duger som jag är - och gillar folk inte det så behöver jag inte bry mig om det.

Ändå så sitter den där känslan i bröstkorgen på mig ibland, den där oron över att vara otillräcklig. Men jag vet inte vad som skulle vara värst egentligen, att folk bara låtsas vara intresserade eller att de tycker om mig, eller att de säger rakt ut att de har absolut inget intresse av det jag pratar om. Något sådant skulle definitivt svida i skinnet, men kanske hade det varit bättre än den här gnagande oron och misstänksamheten.