Sist men inte minst

Då har jag gjort veckans sista arbetsdag, vilket även var den längsta dagen denna vecka. När man jobbar eftermiddag så känns det dessutom som att dagen aldrig tar slut för man går inte hem förrän sista barnet är ute genom dörren och sedan ägnar man en stund åt att plocka i ordning inför nästföljande dag. Men nu är jag i alla fall hemma och under de närmaste fem dagarna tänker jag i alla fall inte tänka på jobbet.

Ljuset i slutet av tunneln

Efter en början på året som känts otroligt lång och segdragen kan jag nu äntligen se ljuset i slutet av tunneln, ja, tunnlarna till och med. Imorgon gör jag min sista arbetsdag för denna vecka och kan sedan se fram emot fem hela dagar ledigt vilket ska bli otroligt skönt, bara för att få en chans att ladda batterierna. Idag har jag även skrivit upp vilka veckor jag önskar semester till sommaren, en tid som nu inte känns lika avlägsen.

Blandad komp(l)ott

Igår kväll trodde jag nästan att jag blivit magsjuk igen. Helt plötsligt började det göra ont som fan i magen, som att få en timmerstock inkörd mellan revbenen och uttryckt genom ryggen. Alla muskler i överkroppen krampade och jag hade så ont att jag inte kunde stå eller sitta. Till sist gick jag och la mig på sängen och som ett trollslag så försvann smärtan och jag kunde lugnt ligga och läsa en stund innan det var dags att sova.

Det är märkligt egentligen hur kroppen reagerar och ibland ännu märkligare vad den reagerar på. Jag har ingen aning om vad det kan ha varit som orsakade gårdagens smått outhärdliga värk och jag är bara glad att jag slapp kräkas. Det måste vara det absolut värsta som finns, särskilt när man som jag inte har en särskilt bra kräkreflex så även om jag är illamående så får jag snällt vänta tills det... sätter igång av sig själv.

Men nu ska jag sluta skriva om sådana äckliga saker. Inte för att jag har något annat att skriva om, annat än att det nu är sommartid igen och jag hatar sommartid. HATAR! Vem fan kom på den ondskefulla idén att man helt plötsligt ska gå upp (tekniskt sett) en timma tidigare än vanligt i ett halvårs tid. Jag känner mig alltid mycket mer i fas under vinterhalvåret än under sommaren när varje morgon är som ett skott i nacken.

Jag pratade med en vän om det här för någon vecka sedan och kom på idén att istället för att vrida fram klockan, så skulle vi vrida tillbaka den. Självklart skulle det här innebära att så småningom är det middagstid mitt i natten och vinter när det borde vara sommar, men på det stora hela så skulle det fungera så mycket bättre om man varje gång när man ställde om klockan fick en timma extra att sova varje morgon.

Mega Hits var megabra

Jag ska erkänna att jag rullade ur sängen efter klockan tio idag, trots att jag var hemma och i säng redan före klockan halv ett. Var på Mega Hits of the World igår, krogshowen med Jonas Torrestad, Christian Dybeck, Peter Eriksson, Wictoria Nilsson och bandet Good News. Det var en jätterolig kväll med mycket musik (såklart!) och många skratt vid vår ända av bordet, ockuperad av mig själv och fem av mina underbara kollegor.

Några var lite lätt på kanelen, andra var lite mer på kanelen och Dunder-Karlsson skulle så klart vara värst som alltid så hon var väldigt mycket på kanelen - fast jag var tvungen att bryta upp innan hon kom riktigt i gasen. Om du läser det här J, så hoppas jag allt är bra med huvudknoppen idag och att ni hade en forsatt trevlig kväll även efter att jag blev tvungen att rusa iväg till bussen. Jag hann med den förresten.

Det var visserligen på håret att jag inte hann med sista bussen och istället skulle fått gå hem (inte en chans!) eller väntat till klockan ett så att jag kunde åkt med nattbussen. Det är som att välja mellan pest eller kolera. Antingen gå på en mörk cykelväg i ett område som har föga imponerande rykte, eller vänta på bussen på ett ödsligt busstorg efter all kioskerna och gatuköken har stängt. Så det var tur att jag hann med min buss.

Var hemma vid halv tolv, hes som en skata efter att ha sjungit med på högsta volym i alla låtarna, med ett gällt ringande i öronen efter den enorma ljudnivån (Wictoria Nilsson säger jag bara) och med två små blåmärken i vänster handflata efter allt klappande i takt och applåderande. Det tänker jag ta som ett bevis på en lyckad kväll, när man klappar händerna så mycket och så ihärdigt att man ger sig själv blåmärken.

Kvällens funderingar

Det har varit kvällsmöte igen, det tredje denna månaden trots att vi endast brukar ha det en gång i månaden. Idag diskuterade vi vad vi menar med ett interkulturellt förhållningssätt, hur vi omsätter det i praktiken samt hur vi gör barnen medvetna om att de tillhör olika men även samma kultur. Det blev en del väldigt intressanta diskussioner i min grupp, inte minst om hur vi gör för att ta tillvara på barnens kulturella bakgrunder.

Sedan så går det ju inte att komma ifrån att samtliga av våra barn är födda i Sverige, eller åtminstone har bott här såpass länge att de inte längre har några minnen av hemlandet. Dessutom så har många av våra föräldrar levt i Sverige i tio-femton år, vissa av dem är till och med födda här och de är därför (eller ska i alla fall) vara en del av det svenska samhället och den svenska kulturen, något man inte får glömma.

Jag tror vi alla kan skriva under på att den svenska kulturen är viktig, både för oss, våra föräldrar och våra barn, men den glöms ofta bort av diverse författare och forskare. Man hör exempel på förskolor och skolor där svenska högtider inte längre firas efter beslut från högre (politiskt korrekta) instanser. Detta samtidigt som vi som jobbar nära barn och föräldrar ser att de tycker detta är viktigt, för att inte tala om mycket roligt.

Det är ju ingen som säger att de ska bli svenskar eller glömma sin egen kulturella bakgrund, men många av dem vill själva bli en del av det svenska samhället. En annan viktig sak att minnas är så klart att det svenska samhället inte är (eller inte borde vara) svenskt, inte när vi lever i en globaliserad värld och inte när vi lever i ett mångkulturellt land. Det svenska samhället består av många olika tankar och kulturer.

Det är det som interkulturellt innebär (för den som undrar), ett samhälle där man lever tillsammans, där man accepterat, tar del av och är nyfikna på andra människors bakgrund, traditioner och vardag. Egentligen är det svenska samhället bara svenskt till namnet och den som tror något annat förstår inte värdet av en global värld, en värld där människor rör sig inte bara över statsgränser utan även över kulturella gränser.

Hur ska vi kunna skapa ett samhälle byggt för samförstånd och förståelse när det finns de som har en skev bild av vad det innebär att vara svensk och vad som är svenskt. För även om vi alla styrs av samma lagar, har samma skyldigheter och samma rättigheter, så kan man inte tvinga människor att bli något de inte är. Lika lite som jag kan bli arab eller alban, kan en invandrare någonsin bli helt svensk.

Vi är de vi är, med våra egna personliga upplevelser, tankar, familjeförhållanden, värderingar och traditioner. Det är ingen som kan frånta någon annan människa allt det och det ska vi inte heller göra. Vi borde istället ta tillvara på varandras livsvärld, se till människan som skapades av alla dessa olika komponenter och bejaka att vi är olika men även lika. Vi borde lära oss av varandra, inte strida om vem som har mest rätt.

Jag tvivlar också ibland...

I'm Peter van der Hold
I'm 68 years old
I doubt some questions have increased
In 42 years of being a priest
I'm at the end of my life
I'm not sure if I'm gonna survive
I often don't know what to say
When I talk to Him, when I pray
In reply I receive
Only silence, no relieve
I've waited in vain for a little advice
from that great voice in the therial skies

Once I was revolutionary
A devoted mercenary
A gifted student in God's hands
Now I'm old and sick of his demands
I tried to be honest and look
Did my job the best I could
But I always stayed that average man
Right in the spot where I'll be damned
During the grieve with which I've dealt
Spent three decades since I've felt
The certainty I so have thought 'bout the existence of the Lord

I've seen enough, that's why I know
God left this place, long long time ago

I'll give him to my perish
Things I don't have myself but cherish
And namely love and charity
Mostly purpose that's what sets you free
So I'm where the metaphore
I'm not comforting anymore
I think I'm almost done with my search
Got old so fast even in my church
But feels as if I'm kept out
Some sort of secret about
The meaning of live sometimes
Can't fail to notice these are mediocre types

I've seen enough, that's why I know
God left this place, long long time ago
I've seen enough, that's why I know
God left this place, long long time ago

And time has made me good at one thing
And horrible at everything else
The blessings of a world divine
Were always elsewhere and never mine
Oh, I would like to hold someone
Briefly maybe have some fun
My body's hardly designed
So I'm not really the hugging kind
Not once has it been
Someone with a softer skin
Who reached out for me in the middle of the night
'Cause my own lumpy mattress would've turn on the light
I think I've been miscast
And the time of saints is passed
My faith is reclassed but not least
After 42 years of being a priest
The church is like a woman
Thing out of reach like a vision
She glimmers in the distance which I could never quite get
Now I've left you with my regret

I've seen enough, that's why I know
God left this place, long long time ago
I've seen enough, that's why I know
God left this place, long long time ago

I've seen enough, that's why I know
God left this place, long long time ago
I've seen enough, that's why I know
God left this place, long long time ago

It's my portion, it's my call...
It's my portion, it's my call...

Familjekväll

Igår var det dags för familjen att samlas hemma hos brorsan, äta tacos och kolla på film. Efter en smarrig middag så flyttade vi oss till vardagsrummet där vi hann med att se två filmer som brorsan och syrran hade hyrt tidigare på dagen; Knowing med Nicholas Cage och Surrogates med Bruce Willis. Båda filmerna var riktigt bra, särskilt den andra filmen, men båda slutade konstigt. Förutom det så var de riktigt sevärda.

Den första filmen hade en del skrämmande stunder och obehagliga ljudeffekter, viskande röster och en liten flicka som klöste fingrarna blodiga genom att krafsa på en dörr. Filmen handlade om världens undergång och om ett femtio år gammalt papper skrivit av den lilla flickan där hon förutspådde alla större katastrofer. Nicholas Cage hittar detta kodade papper och inser att världens undergång bara är några få dagar bort.

Den andra filmen utspelade sig i en värld där människor knappt gick utanför dörren. Istället tillbringade de all sin tid i en så kallad stimstol varifrån de styrde sina surrogater, robotar som levde deras liv så att de slapp utsätta sig för diverse sjukdomar och liknande. Bruce Willis spelar en FBI-agent som ska utreda ett mord där surrogaten mördats och människan i stimstolen dött, något som inte ska kunna hända egentligen.

Båda filmerna var som sagt bra men jag gillade den andra filmen bättre, Bruce Willis är i min mening snäppet skarpare som skådespelare än Nicholas Cage och handlingen var inte lika läskig vilket är ett stort plus i min bok. Däremot så vinner Knowing några poäng på att Rose Byrne är med i den och jag tycker hon är en underbar skådespelerska. På det stora hela så är det två filmer jag kan rekommendera för en trevlig filmkväll.

Snorförkyld

Jag vaknade tidigt imorse av att näsan började göra ont, halsen tjockna och huvudet värka, alla tydliga tecken på att en förkylning ligger och lurar i kroppen. Jag måste ha somnat om rätt snabbt för nästa gång jag vaknade ringde väckarklockan, jag har lite hosta men som tur är ingen feber för jag måste iväg till jobbet. Hoppas det ska gå bra trots att jag känner mig hängig. Jag får väl proppa i mig värktabletter och se glad ut.

Ännu värre nu

Huvudvärken blev inte bättre av att vila, äta, ta Alvedon eller se på TV. Om något så är det ännu värre nu, som att den där ishackan jag nämde i mitt tidigare inlägg, nu har övergått från korta stötar av smärta, till långa sekvenser av snabba hugg som strålar in i skallen på mig. Det gör ont i nacken och ner i ryggen och när jag lägger mig ner så gör det ännu ondare över pannan och ögonen, plus att jag blir illamående... Skit också!

Aj som fan!

Precis just nu känns det som att någon hugger mig i bakhuvudet med en ishacka, det spränger och strålar in i huvudet samtidigt som det trycker över pannan och ögonen. Har haft sådan här ruskig huvudvärk varje eftermiddag och kväll i ett par veckor nu. Oftast så är det bara det här trycket så den strålande smärtan i bakhuvudet är något nytt, och inte alls särskilt trevligt. Dessutom så strålar det ner i nacken varje gång jag lutar huvudet framåt, vilket jag vet kallas något särskilt men kommer inte ihåg namnet nu.

Tredje gången gillt?

Idag har jag pratat med min läkare och har fått en tredje vakenhetsmedicin utskriven, den här gången ett licenspreparat. Jag har dessutom blivit sjukskriven i ytterligare två månader så kanske de här tabletterna verkar snabbare än de föregående som jag skulle ta i tre månader till att börja med. Eller så är det helt enkelt så att min läkare (som jag borde byta men inte orkar strula med) fortfarande anser att jag ska gå upp i tid.

Jag vet inte hur hennes tankegångar går när alla andra; min handläggare på Försäkringskassa, min chef och jag själv, har accepterat att 75% är vad jag klarar av, oavsett hur mycket mediciner jag proppar i mig. Men hon vill inte lyssna och jag vet inte vad jag ska göra, eller snarare hur jag ska göra. Ringer man bara och säger "jag vill byta läkare, ge mig en ny" eller vad? Det hade ju sannerligen underlättat om det var så lätt.

Envåldshärskare

Vissa busschaufförer verkar tro att de är Gud Fader själva, envåldshärskare på sina fordon, som Hitler i en blå buss. En sådan chaufför råkade jag ut för i förmiddags när jag skulle åka iväg till stadshuset och intervjun med skolinspektionen. När jag kliver på bussen har jag precis skickat iväg ett SMS för att köpa SMS-biljett och sa till föraren att jag snart skulle visa, varpå han snäser att jag ska ha biljetten redo när jag kliver på.

Just då piper det i mobilen att jag fått mitt svars-SMS, men tyvärr så hade jag råkat skicka fel kod (VVT istället för TVV) och sa "ojsan, det blev visst fel". Vilket busschauffören besvarade med att folk minsann hade anslutningsbussar att hinna med och då kunde inte jag stå där och ta upp tid. Jag sa att han kunde ju köra så skulle jag skicka igen, men se det gick inte också fick jag kliva av bussen och han vrålade iväg.

Jag har varit med om att andra förare betett sig ännu värre, men det har åtminstone inte varit riktat mot mig personligen förrän nu. Jag fick snällt vänta ytterligare en kvart tills nästa buss kom, visade fram mobilen för att visa min biljett och chauffören säger "ja, ja, det är säkert rätt" också fick jag kliva ombord. Jag blev fem minuter sen till mitt möte och jag känner mig fortfarande smått irriterad över det odrägliga bemötandet.

Jag har absolut ingen förståelse för att han kände sig berättigad att behandla mig så, inte när jag bara hade begått ett enkelt fel som jag dessutom var på väg att ordna upp. Rätta mig om jag har fel, men är inte busschaufför ett serviceyrke? Då borde man tänka sig för både en och två gånger innan man beter sig som ett svin mot de människor som betalar ens lön. För vem fan vill åka buss när det sitter skitstövlar bakom ratten?

Skolinspektionen

Den här morgonen gör jag mig iordning för att åka in till stan där jag ska sitta med på en massintervju med stadens förskolepersonal. Det är Skolinspektionen som ordnat detta, delat ut ett A4 fullt med frågor om en mängd olika saker som rör förskolans verksamhet. Nu ska vi pedagoger försöka besvara de här frågorna under en 90 minuter lång intervju. Det ska bli spännande så nu ser jag fram emot att komma iväg.

Pucko

Ibland så tror jag att jag faktiskt blivit dummare med åren, så till den grad att de enklaste saker emellanåt verkar extremt svåra och oöverkomliga - bara för att skapa en sådan där d'uh! känsla när jag väl inser vad problemet var, och hur väldigt enkelt det var att lösa. Som när ljudet på iPoden inte funkar och jag tror att sladden till hörlurarna kanske glappar... och sedan inser jag att jag inte tryckt in den ordentligt!

Mitt liv i reseförpackning

Min kompis brukar alltid säga "vadå, ska du ta med hela ditt liv?" när jag tar med mig handväskan, och jag brukar säga "vadå, den är ju liten" för det skulle kanske göra saken bättre. Men nu så får hon fasiken skäl för att fråga den frågan för jag har köpt en ny väska idag. Var inne på Accent och köpte en väldigt läcker handväska (eller tote bag som det heter) av storleken större. Sedan var jag ju tvungen att fylla den med saker också.

Så idag har jag köpt en ny mobil, en Sony Ericsson W595 som jag redan är kär i och jag har knappt hunnit få upp den ur förpackningen ännu. Den är i alla fall rosa, precis som min gamla Samsung-mobil men tusen gånger läckrare också har den sådan där skjutbar överdel som jag velat ha ända sedan de började tillverka dem så. På den gamla mobilen har jag lucka vilket har varit jättebra eftersom jag alltid råkar trycka på saker.



Efter det att mobiltelefonen var inköpt så blev det även en sväng till Siba för att titta på en mp3-spelare, fast i slutändan så blev det en iPod (fast egentligen, vad är skillnaden?). Jag var i valet och kvalet en stund efter att jag valt vilken spelare jag ville ha. För nu var jag ju tvungen att välja färg. Men till ära av min nya mobiltelefon så blev det till sist en rosa (eller kanske heter färgen cerise) och sedan var mina pengar SLUT!

Trötter - eller Skedteorin a la Anne

Jag planerar verkligen på att göra så lite som möjligt denna helgen. Det har varit en lång vecka även om det säkert inte verkar så för någon som är frisk och har all sin energi. För mig har det varit ännu en sådan där helvetesvecka när minsta lilla motgång sugit varje uns av energi ur mig. Jag har sovit middag 2-4 timmar varje dag och minst åtta timmar varje natt och ändå har jag varit helt slut varje dag denna veckan.

Jag tror att den riktiga sparken i skallen kom i onsdags när jag gjorde en heldag och återigen förväntar jag mig inte att någon som är frisk ska förstå detta. Det ska gudarna veta att man får väldigt lite förståelse för att man inte orkar, inte ens om det rör sig om bara en dag. För jag ser ju så frisk ut, och jag verkar ju så glad, och aldrig att jag fallit ihop på golvet och somnat. Nä, tacka fan för det, men fatta vad mycket energi det går åt.

Det finns så många gånger när jag bara velat lägga mig ner på golvet på jobbet och somna, men det går ju inte. Jag tar mig igenom dagen och försöker göra så gott jag kan så att jag kan komma hem vid arbetsdagens slut och krascha då istället. Men när man säger det till familj och vänner så får man blicken som säger "ja, ja, gnällspik" och sedan brukar det vara de vanliga plattityderna om att de också är trötta efter en lång dag.

Men nej, det är inte samma sak och även om jag inte förväntar mig att någon ska förstå exakt hur det känns, så förväntar jag mig ändå att de ska lyssna och acceptera när jag säger att de inte vet vad trötthet innebär. Det verkar som att jag kan säga tusen gånger att den trötthet jag känner, fatigue, är extrem utmattning, en bedövande, utomkroppslig upplevelse, lyset är på men ingen är hemma, hissen går inte hela vägen upp.

Kanske är det dags att jag börjar använda mig av The Spoon Theory, Skedteorin, för den förklarar rätt bra hur det är att ha en kronisk sjukdom som innebär att man gör av med mer energi än alla andra, genom att göra mycket mindre. Jag hittar inte länken till sidan just nu men jag ska försöka förklara The Spoon Theory så gott jag kan. I orginalexemplet handlar det om lupus, men teorin funkar lika bra på MS och fatigue.

Först och främst så vill jag att du, kära läsare, föreställer dig att du har en massa skedar, en aldrig sinande ström av skedar, så mycket skedar till och med att du inte vet vad du ska göra med dem. Det är så mycket energi du har om du är frisk och stark och mår bra. Jag som har MS och förbränner mer energi, har ett begränsat antal skedar varje dag så jag måste veta hur jag ska hushålla med dem för att klara dagen.

Alla med så långt? Bra. Nu vill jag att ni föreställer er att ni också har ett begränsat antal skedar, låt oss säga att det är en bra dag och ni har tio skedar - andra dagar kanske ni vaknar och har tolv, åtta eller fem - och nu måste ni hushålla med dessa skedar. Allting som skapar stress, ansträngning eller när saker händer runtomkring er kommer kosta er en sked. Så nu ska ni tänka på hur er dag ser ut - och hushålla!

För min del så börjar dagen med att jag vaknar, väldigt sällan utvilad oavsett om jag sovit sju, nio eller tolv timmar, och jag stiger upp ur sängen för att göra den vanliga morgontoaletten (som det så fint heter). När jag är påklädd och fixad och katterna fått mat har jag redan gjort av med en sked och det innan jag ens kommit utanför dörren. Tar jag dessutom en dusch på morgonen så har jag gjort av med ytterligare en sked.

Men just den här dagen har jag nio skedar kvar och det är dags att gå till jobbet. Det tar mig mindre än fem minuter att gå till jobbet när jag genar över parkeringen och inte måste gå runt på grund av höga snövallar. Jag kommer fram till jobbet med bara åtta skedar i behåll. Sedan är det dags att ta emot barn, ordna med frukost, äta, ordna toalettbesök och ha morgonsamling. Bam! Sju skedar kvar och klockan är nio.

Tack och lov är det en kort dag, sju till halv ett, men det klockslaget verkar mil borta. Morgonen lunkar på medan barnen leker och vid tio är det dags att gå ut. Efter att alla fått på sig ytterkläderna, stövlar och overaller och mössor och vantar, och jag själv klätt på mig och gått ut så har jag sex skedar kvar eftersom en rykte medan jag låg på knä och drog overaller över stövlar och vantar och såg till att halsdukar satt på.

Utevistelsen varar i en timma, eller ska göra de om man kommer ut tidigt. Jag leker med barnen, åker pulka, har snöbollskrig, reder ut konflikter, går från en sida huset till den andra för att räkna barn, drar över vantar, borstar snö från någons krage, tröstar någon som gråter, måste ropa högt tvärs över gården på några som kastar snöbollar ut på gatan. När det är dags att gå in har jag två skedar mindre.

Att hjälpa barnen i hallen med att ta av sig, hänga in i torkskåpet, ha samling eller hjälpa till och duka borden inför lunchen kostar mig ytterligare en sked men sedan är det i alla fall dags att äta lunch också är det inte långt kvar tills jag ska gå hem med mina tre kvarvarande skedar. När jag kommer hem har jag bara två kvar ändå eftersom jag promenerade hem och gick uppför trapporna.

Väl hemma så sätter jag mig en stund för att läsa eller kolla på TV eller kanske sitta vid datorn en stund, men redan efter en timma så känner jag mig helt bedövad eftersom tröttheten kommit ifatt mig och jag måste lägga mig ner och blunda. Så snart huvudet är på kudden så dröjer det inte mer än en kvart innan jag sover djupt och vaknar tre timmar senare, inte utvilad och fortfarande med bara två skedar i min ägo.

Dessa två skedar ska sedan räcka resten av kvällen, jag ska orka laga middag, diska upp efter mig, torka av köksbänkar och kanske något annat hushållsarbete. Jag måste dessutom tänka på att även om jag går och lägger mig med en sked den kvällen så betyder det inte att den magiskt följer med till nästa dag så att jag har elva skedar, och om det vill sig riktigt illa så har jag kanske bara åtta skedar nästa dag.

Men som sagt, jag förväntar mig inte att någon ska förstå egentligen, inte på riktigt. Men nästa gång jag säger att jag är så trött att jag inte ens kan tänka klart, eller när jag säger att det varit en lång dag trots att jag bara jobbat i fem timmar, så kanske jag kan slippa få höra om hur någon annan också är trött och hängig. För om du är frisk så kan du aldrig helt och fullt förstå hur det känns att vara fånge i sin egen kropp.

Så har det hänt

Efter att ha mått bra väldigt länge så har jag nu åkt på ett skov. Jag är konstant trött (och mina vakenhetspiller hjälper inte ett dugg), jag har huvudvärk varje kväll, balansen är det lite si och så med efter att jag gått några hundra meter och jag har minskad känsel från armbågarna och ner och det blir bara sämre för var dag. Fortsätter det så här lär jag inte inte kunna hålla i besticken när jag äter, och att komma upp ur sängen blir intressant.

Död spelare

Nu verkar det som att min mp3-spelare gjort sitt och inte längre önskar tjänstegöra. Jag upptäckte detta imorse när jag skulle ta med den på bussen och den vägrade starta. Så när jag kom hem efter arbetsdagens slut tänkte jag att jag skulle ge den en chans till och sedan formatera den. Den vägrade fortfarande starta, blev formaterad och... den är fortfarande död. Displayen blinka inte ens igång för en sekund. Nu får det bli en ny mp3-spelare att köpa in nu i helgen som kommer.

Lite fattigare

Har spenderat lite pengar idag, men å andra sidan så blir jag alltid så glad av att köpa saker att det inte gör så mycket. Var på IKEA idag och handlade lite smått och gott, även om det också denna gång inte blev några nya sofföverdrag eftersom de enda som fanns var asfula. Däremot köpte jag lite nya kuddöverdrag och en ny filt att hänga över soffryggen. Dessutom blev det en trappstege/pall som ska få tjänstegöra när jag byter gardiner.

Helgmusik man blir glad av

Dålig effekt

Mina nya vakenhetstabletter har absolut ingen effekt, om något så är jag mer trött nu än jag var för några månader sedan. Varje dag är en kamp bara för att hålla mig på fötter. Förmiddagarna går fortfarande rätt bra men det gör de även utan tabletter, medan jag på eftermiddagarna känner mig helt bedövad. Jag gäspar och och är slö och långsam i både tanke och handling. Det här är ingen bra kombination när man jobbar med barn. Tänk om något händer och jag inte hinner reagera.

Skamligt

I gårdagens lokaltidning fanns en insändare om snö, hur alla klagar på den och hur det nästan blivit lite skamligt att tycka om snön utan klagomål. Jag måste säga att jag håller med till punkt och pricka för visst gnälls det en massa och visst får man en del konstiga blickar när man säger att man tycker det är helt okej med snö och att den gärna får ligga kvar ett tag till. Jag har beslutat mig för att inte bry mig om det. Jag GILLAR snö!

Omväxling förnöjer - eller, Annes Stereotyper

Idag blir det spaghetti och köttfärssås till middag. Inte att förväxla med gårdagens spaghetti och laxgryta, eller söndagens nudlar och tonfiskgryta. Ja, jag erkänner, jag äter mycket pasta. Så mycket att de dagar jag inte funderar på om jag kanske håller på att bli grek så undrar jag istället om jag kanske inte är på väg att bli italienare. Fast man kanske måste äta pizza mer än tre gånger om året för att räknas som italienare.

Arga miner - varför då?

När jag var på väg hem från jobbet idag så mötte jag ett äldre par på cykelvägen. Hon hade gångstavar och han gick bredvid, två i bredd också jag som skulle passera dem. Tror ni att de försökte ge lite plats? Nej, det var det väl ingen som gissade på antar jag. Det verkar tyvärr så att det är regel snarare än undantag att när unga och gamla möts, så förväntas den unga kliva åt sidan - i detta fall upp i en snödriva vid sidan om vägen.

Men jag vägrade idag, jag tänkte inte lägga mig i snön bara så att de skulle kunna få gå förbi utan att visa det minsta lilla hänsyn. För det fick jag en arg och sur blick av kvinnan, och en irriterad fnysning av mannen och det var nästan så jag förväntade mig en föreläsning om hur de varit med och byggt detta landet och nu förtjänade de lite respekt. Jag vet inte riktigt varför det används som argument eftersom det faller på sig själv.

Jag har läst detta påstående på många insändarsidor, oftast i samband med att någon (pensionär) beklagat sig över respektlösa ungdomar eller samhällets behandling av de äldre. Visst, det finns mycket att säga om unga som inte visar hänsyn för någon, och det finns säkerligen ännu mer att säga om hur kommun, landsting och stat tar hand om de äldre i detta land, men argumentet i sig är svagt och meningslöst.

Är inte jag med och bygger detta land, likväl som de en gång gjorde? Är inte jag som lärare dessutom en del av att fostra de samhällsmedborgare som en gång kommer fortsätta bygga Sverige? Eller räknas man bara som en fullvärdig människa, värd respekt och hänsyn, om man föddes före 1940? Och är man en sämre människa, en ohyra och ett drägg, om man föddes efter 1970? Allt däremellan känns som en gråzon.

Tyvärr verkar det som att många av dessa äldre människor har glömt det som de själva kräver, att visas respekt, hänsyn och omtanke. Som om deras grå hår, promenadkäppar och rullatorer på något sätt upphäver det faktum att även de bör bete sig som goda människor. Vet ni vad jag tycker om det? Jag tycker det är för jävligt och nu är jag trött på alla saggiga gamla kärringar och sura gubbar som förpestar min tillvaro!

Jag förväntar mig faktiskt att behandlas som att jag har ett människovärde, inte som någon det är okej att spotta och spy galla över bara för att jag råkar vara ung. Jag är en trevlig, glad människa som alltid säger tack och varsågod och som aldrig tränger mig före eller ser ner på folk, jag visar hänsyn och jag respekterar alla människor, gamla som unga. Jag förstår inte varför det ska vara så jävla svårt att visa lite tillbaka.

Men jag kanske ska sluta vara trevlig, Jag kanske ska säga vad jag tycker och tänker. Som att jag skiter väl fullständigt i hur många år gamla Astrid jobbat i vården, eller hur slitna knän Bertil fick av att jobba i en skitig fabrik. Jag skiter väl fullständigt i er jävla Per Albin Hansson och Olof Palme. Jag skiter dyrt och heligt i ert jävla svaga argument, för jag håller på och bygger det här landet just nu. Vad fan gör ni?