onsdag 29 september 2010

Lägg av!

Imorse gick jag upp, tog en snabb dusch för att tvätta håret, tog fram lite yoghurt till frukost och det var ungefär så långt jag kom med min morgon innan jag kräktes. Jag mådde lite halvdåligt redan när jag vaknade men trodde det skulle gå bra. I alla fall ända tills jag fått upp vad jag hade i magen. Jag hatar verkligen att kräkas och vad värre är så är det magsjuka, vilket jag inte haft på jag vet inte hur länge - och jag hatar magsjuka.

Mår aningen bättre nu, eller ja, jag kräks i alla fall inte även om magen är i uppror och hela jag känns som ett stort, äckligt, kallsvettigt asplöv. Efter den här lägesrapporten om mitt ömkliga tillstånd, tänker jag återvända till min säng och min hink och hoppas att tabletterna jag precis tog mot huvudvärken kommer att börja verka innan det är dags att tömma maginnehållet igen. Jag HATAR verkligen magsjuka.

måndag 27 september 2010

Förnekelse

Jag tror jag är lite halvt i förnekelse när det gäller mina nya vakenhetspiller. De funkade så bra i början, särskilt när jag kommit upp i full dos och började känna mig som en normal människa. Tyvärr så vet jag inte hur effektiva de är längre eftersom jag nu sover nästan lika mycket som jag gjorde innan, tack och lov inte varje dag men två, tre timmar minst tre gånger i veckan.

Jag försöker intala mig själv att den extra tröttheten beror på ett för närvarande hektiskt schema och att så snart det blir lite lugnare på jobbet och i barngruppen, så kommer jag att få lite mer energi och mina piller kommer börja funka som de ska igen. Jag tänker fortsätta tro det ända tills det faktiskt blir lugnare. Fortsätter jag känna mig som en zomvie då, då vet jag inte vad jag tar mig till.

lördag 25 september 2010

Heja Hägglund

Läste en artikel på Aftonbladets hemsida imorse som jag kände att jag ville skriva något om. Det verkar som att Göran Hägglund äntligen har sett ljuset och insett att de sjukförsäkringsregler som han och hans regering införde under sina förra mandatperiod, faktiskt är för hårda. Tyvärr verkar det inte som att Cristina Husmark Pehrsson (vilket jävla pretentiöst namn), den som är ansvarig för systemet, håller med.

Jag kan ju inte säga att jag är förvånad att hon nu backar om sitt löfte innan valet att genomföra en snabb utredning av reglerna och istället vill skjuta på något slags beslut ända fram till maj nästa år. Vallöften vet ju det minsta barn att man inte ska tro på, det är därför man blir så trevligt överraskad när de faktiskt genomförs. En annan trevlig överraskning var Göran Hägglund som gav sin kollega mothugg.

Det är väl ingen hemlighet att Centern, Folkpartiet och Kristendemokraterna i mångt och mycket är som en liten nickande ja-sägade skara som väntar snällt vid husse Moderaternas fötter på att bli tillkastade några smulor då och då. Men till Husmark Pehrssons beslut säger Hägglund stopp, även om han på politikervis självklart gör det otroligt diplomatiskt för att inte stöta sig med vare sig husse eller väljarna.

"Regeringen kan självklart inte bara sitta på läktaren. Är det så att människor kommer i kläm för att reglerna är felaktigt utformade, då ska vi ändra på detta. Den som är sjuk ska naturligtvis ha ersättning, det är en självklarhet för oss. Vi vill inte göra det besvärligt för människor, de ska ha det stöd de kan få, säger han till Aftonbladet."
Märk att han använder orden "är det så att" istället för att faktiskt erkänna att människor hamnat i kläm, fallit mellan stolarna, blivit förnedrade och psykiskt torterade under de senaste fyra åren. Jag ska däremot erkänna att han räddade sig själv lite när han även sa; "
Den radda av ärenden som uppmärksammats visar att vi behöver agera.
" Det tro fan att de behöver agera, synd bara att insikten kom såpass sent.

Nu hoppas jag bara att knähunden inte blir nedpiskad av husse utan faktiskt lyckas göra situationen obehaglig nog att Husmark Pehrsson och hennes gäng av utsugare ska backa och ge oss något slags svar innan året är slut. Jag är däremot en aning oroad över att löftet enbart gäller de "
orimligt hårt drabbade
" för då är vi tillbaka vid att enbart gälla de som har några månader kvar att leva och glömma resten.

onsdag 22 september 2010

För varm, för kall eller alldeles lagom

Jag har ett ex som brukade säga att jag tänkte för mycket, att jag överanalyserade allt och att jag hade svårt för att göra saker spontant utan att i alla fall planera lite i förväg. Idag när jag var på lönesamtal sa min chef att han tycker att jag oftast analyserar och tänker igenom saker innan jag säger dem, men så finns det gånger när saker bara bubblar ur mig utan att jag verkar ha tänkt på dem alls, eller i alla fall inte särskilt mycket.

Så nu vet jag verkligen inte vad jag ska tro längre. Jag är väl medveten om att jag ibland säger saker utan att egentligen tänkt igenom dem, föreslår saker utan att ha planerat upp dem in i minsta detalj, men för det mesta så känner jag nog ändå att jag kan balansera de två sidorna rätt bra. Det jag inte tänkt igenom innan, kan ju planeras ut efter att jag sagt det. Jag tror det är däri mitt problem ligger, att jag vill få ut det.

Jag är alltid så orolig att jag ska glömma något, något som känns viktigt för mig, och det enklaste sättet att gripa tag i tanken är att formulera den i ord. Om jag kan säga vad jag tänker på högt så är chansen stor att någon annan snappar upp det och håller det i minnet. Två huvuden tänker bättre än ett och allt det. På det stora hela tror jag nog däremot att min chef har mer rätt angående mig än mitt ex - vilket är en skrämmande tanke i sig...

Pilsk präst togs på bar gärning

Så löd en av rubrikerna i dagens lokaltidning, men det här inlägget ska inte handla om pilska präster som köper sex av prostituerade. Det är inte ens startpunkten för en lång svadda om hur skenheliga vissa kan vara. Nej, det här inlägget ska kort och gott handla om media och vad de väljer och inte väljer att skriva, vilka ord de använder sig av för att få någon slags genomslagskraft och tro mig, de är väldigt listiga de små jäklarna.

Låt oss säga att det varit en byggarbetare eller en skomakare som ertappats med att köpa sex. Hade hans yrke skrivits ut i rubriken? Kåt konditor togs på bar gärning. Nej, jag skulle inte tro det. Det finns vissa yrken som alltid hamnar på löpsedlar och i rubriker; poliser, läkare, präster och lärare. Ibland kan även bankdirektörer och medlemmar av diverse styrelser figurera, och självklart allas våra politiker.

Artiklarna behöver inte ens ha ett samband med deras yrke, jag säger inte att rubriken Läkare åtalad för mord på tre patienter skulle bytas ut mot något annat, men vad har polisens fasttagande av en berusad kvinna att göra med det faktum att hon arbetar som lärare? ... Nu när ni fått tänka en stund ska jag besvara frågan. Det har absolut ingenting med hennes yrke att göra, det är enbart ett trick för att vi läsare ska höja på ögonbrynen.

Jag antar att alla minns får flera år sedan när Anna Lindh, vår dåvarande utrikesminister mördades. Så snart polisen hade en misstänkt började tidiningarna skriva om "den misstänkte 40-åringen" hit och "den misstänkte 30-åringen" dit, men det var inte förrän Mijailo Mijailovic, en ve och fasa serb, som skriverierna verkligen fick fart. På något sätt blev det hela så mycket värre av att den misstänkte nu var en av dom där.

En man som slår sin fru och sina barn är bara intressant om han är direktör för ett stort företag, inte om han jobbar på en bilverkstad, som om det på något sätt är värre för direktörens familj att pappa kommer hem och slår dem på kvällarna. Tänk hur hemskt det är med tonårstjejer som säljs som sexslavar, blir det verkligen värre för de här tjejerna om köparen råkar vara en lärare (ja, inte ens en av hennes lärare)?

Media verkar tycka det och media gör ingenting som de inte fått indikationer att folket vill ha. Tillgång och efterfrågan, det lär man sig om redan på högstadiet så det är ingen mening med att vi förnekar det. Svenska folket efterfrågar sensationsjournalistik även i våra mer "seriösa" tidningar, och tidiningarna är mer än villiga att tillhandahålla det för en ökad försäljning. Alla får vad de vill ha och är glada, eller?

Ja, förutom kanske serberna eller vilken annan invandrargrupp som helst som plötsligt betraktas med lite mer misstänksamhet så snart en av dom där begår ett brott. Sannerligen inte alla manliga förskollärare som föräldrar och kollegor plötsligt tittar snett på och undrar om han är kapabel till att sexuellt utnyttja ett barn. Inte ens de katolska prästerna som alla blivit kollektivt snuskgubbar, fast i deras fall tror jag ryktet stämmer.

torsdag 16 september 2010

Halsfluss i kvadrat

Jag vet att jag sa att jag skulle skriva längre, förhoppningsvis intressantare inlägg, om annat än vad jag åt till lunch, men jag tänker fakttiskt bryta det löftet i alla fall tillfälligt. Tänker beklaga mig över halsfluss. Ja, inte bara halsfluss, utan superhalsfluss. Var på vårdcentralen i måndags och fick pencillin men det hjälpte inte så var tillbaka idag och fick ännu startkare pencillin. Antagligen är det som min kompis sa och de gick på tidigare sjukdomshistoria när de skrev det första receptet. Nu ska jag förhoppningsvis bli frisk.

lördag 11 september 2010

Könsroller - Genetiskt eller inlärt beteende?

Som lovat, här kommer ett av de inlägg jag gått och funderat på under de senaste dagarna efter att ha läst en journal på DeviantArt angående könsroller och hur kvinnor och män är bra på olika saker beroende på det genetiska arvet från när vi fortfarande var jägare och samlare. Eftersom jag kan gå igång på det här med könsroller och hur barn präglas från födseln av påtvingade normer, så fann jag det rätt så intressant.

För den som inte klickar på länken eller som inte läser engelska, så går 'humons' inlägg ut på att män och kvinnors hjärnor fungerar olika beroende på tiden då vi var jägare och samlare, då männen jagade och kvinnorna stannade nära hemmet med barnen. Härav är män mer målinriktade (de jagar ett byte), medan kvinnor är bättre på att göra många saker samtidigt. Så här långt är 'humon' med men sedan funderar hon.

Här följer några fakta från 'humons' journal;
Kvinnor;
*är mer medvetna om sin omgiving
*märker av förändringar i sin närmiljö snabbare
*kan utan att titta veta på ett ungefär var andra människor befinner sig i rummet
*kan även på ett ungefär säga vad de andra gör utan att titta

Författaren argumenterar att ja, visst kan det vara nyttigt för en kvinna att ha rumsuppfattning om hon ska se efter barn och sköta hushållet samtidigt, men hon frågar sig om inte män borde vara lika bra på detta om de ingick i ett jaktlag, att veta var de andra jägarna befann sig och så vidare. Den här biten tycker författaren inte verkar vettig medan jag tycker den verkar fullkomligt logisk.

Att vara medveten om sin närmiljö handlar ju inte bara om att veta vart man lagt sina saker eller att man håller koll så att alla barnen är i närheten och inte vandrar iväg för att bli uppätna av björnar i skogen (livet var inte lätt som ni förstår), det handlar ju även om det där som många kallar sjättesinnet, att veta att något inte står rätt till, att det finns faror i närheten, saker man känner på sig vilket vi kvinnor är bra på.

Vidare skriver 'humon' att kvinnor är bättre än män på att läsa kartor, men eftersom vi har ett bättre lokalsinne så behöver vi inte använda dem och kan utifrån en enkel vägbeskrivning hitta till platser vi aldrig varit tidigare. Det här tycker författaren också verkar konstigt för borde inte män ha bättre lokalsinne om de ska ge sig ut och jaga, ibland långa turer, medan kvinnorna stannade nära hemmet.

Själv tycker jag det verkar helt solklart varför kvinnor har bättre lokalsinne. Medan männen spårade djur som vandrade fritt eller längs vissa upptrampade stigar, så befann sig kvinnorna i skog och mark kring hemmet där hon letade efter matkällor. Säg att hon skulle hitta ett ställe med mycket bär, då vore det ju väldigt bra om hon kunde hitta tillbaka dit igen, eller tala om för en annan kvinna hur man tog sig dit.

Jag tror starkt på att många av våra talanger beror på det genetiska arvet, att det är något vi lärt oss, precis som det är inprogrammerat i hjärnan att vi vaknar till emellanåt under natten bara för att kolla läget. De flesta är inte ens medvetna om att de vaknar till, kanske till och med öppnar ögonen. Och varför, kära läsare, tror ni vi gör det? Jo, för att kolla så att inga rovdjur är på väg att attackera oss medan vi sover.

Om sådana instinkter fortfarande gör sig påminda efter tusentals år av att inte behöva oroa sig för hungrig djur, varför ska det då vara så svårt att acceptera att även andra saker är instinktiva, inte inlärda. Varför är det fult om en man inte har något intresse av att ta hand om små barn, medan det är nästan ännu fulare att en kvinna faktiskt vill vara hemma med sina barn medan mannen går iväg och arbetar?

Som ett tillägg så vill jag även berätta om en dokumentär jag såg för ett tag sedan, om experiment gjorda på unga chimpanser (småbarnsålder), en grupp med både hanar och honor som fick välja mellan leksaker. Samtliga aphanar började genast leka med lastbilen, rulla den fram och tillbaka och pilla på alla mojänger, medan aphonorna började pyssla med dockan, kamma håret och dra i kläderna.

Om vi antar att dessa instinkter i människor går tillbaka till ett stadie när vi fortfarande var mer lika chimpanserna, så tycker jag det lutar rätt mycket åt att många saker som vi gör beror på ett genetiskt arv. Män gillar att jaga saker som rör sig och fort ska det gå, medan kvinnor är mer omvårdande och lugna. Sedan så lär vi ju oss så klart vissa saker också, som att rosa är en "tjejfärg" och killar håller på med motorer.

Det var inte dessa yttre inlärda saker jag ville beröra med det här inlägget, utan snarare de inre instinkterna, de som gör oss till dem vi är, som vi bygger vårt tänkande, handlande och kännande på, oavsett vilken färg vi gillar eller vilka intressen vi har. Min personliga uppfattning är i alla fall att vi alla har de här egenskaperna medfödda, vi behöver inte präglas för instinktivt så är vi redan medvetna om vår roll.

En fråga till alla

Jag känner att lusten att skriva börjar återvända nu när hösten börjar närma sig och mer saker kanske börjar hända, men jag vet inte alltid vad jag ska skriva om. Än så länge har jag Könsroller - Genetiskt eller inlärt beteende? och Äldre kvinnor, yngre män eller tvärtom som ligger och väntar på att bli skrivna, men jag behöver fler förslag. I stort sett skriver jag om vad som helst, så länge jag finner det intressant nog att orka bry mig.

fredag 10 september 2010

Otyglad optimism

Jag har väl mer eller mindre lovat att skriva det här inlägget så nu när jag varit hemma en stund, börjat varva ner inför helgen och dessutom hunnit sova i ett par timmar, så känner jag att det är dags att försöka plita ihop det här inlägget. Men först, lite bakgrundshistoria för jag tror den kan vara nödvändig - och allt börjar med en av mina kollegor och hennes verkligen otroligt positiva och vänliga sätt att se på sin omvärld.

Imorse när jag surfade runt en stund innan det var dags att bege sig till jobbet, var jag även inne på Facebook för att kolla läget lite. Min kollega hade skrivit i sin statusrad vilken otroligt bra och underbar dags det skulle bli och det fick mig att börja fundera på det här inlägget. För personligen så finner jag inget underbart med att gå upp före sju på morgonen, göra hela baletten med hår och kläder och sen släpa sig iväg till jobbet.

Jag är och har aldrig varit en morgonmänniska, men till skillnad från min syster som kan bli tvärsur, så blir jag bara ännu tröttare och segare i skallen. Så ni ser, kära läsare, det är inte alltid som Anne är förbannad och det är inte alltid hennes tröga hjärna beror på en mystisk sjukdom som äter hjärnor. Ibland när Anne stirrar tomt på dig är det för att lyset är på men ingen är hemma. Återkom någon gång efter klockan åtta.

Men nu kom jag ifrån ämnet. Optimism. I mängder. Som bara kommer sprudlande ur min kollega och andra jag känner också, de där som inte ens blir lite sura när något går snett utan bara reser sig upp, borstar av sig och skuttar vidare - ja, de skuttar! Jag är väl den siste att förespråka att man ska ge upp efter ett nederlag, men tro fasiken att jag kommer gnälla om det medan jag reser mig upp, borstar av mig och går vidare.

En annan kollega väckte en intressant frågeställning angående detta med hur vissa alltid kan vara så glada och positiva till allt. De måste ha något att dölja, det finns ingen annan anledning till varför någon skulle lyckas finna det positiva med allt; drömmar om pulkabacken i en snöstorm, hoppa i vattenpölar när det spöregnar, mena att man i alla fall fortfarande lever när man blir påkörd av en buss och bryter båda benen.

Okej, okej, jag överdriver, men det får man faktiskt göra. Jag tror frtfarande att optimisterna har ett bakomliggande motiv men jag har ännu inte kunnat lista ut vad det är, även om världsherravälde ligger rätt långt upp på listan över möjligheter. Nåja, det var mina förvirrade tankar för idag. Om någon vet varför positiva människor är så positiva hela tiden, snälla, berätta! Annars kommer de att bli mina kaniner...

Bunnies aren't just cute like everyone supposes.
They got them hoppy legs and twitchy little noses,
and what's with all the carrots!?
What do they need such good eyesight for anyway!?
Bunnies, bunnies, it must be bunnies!!!
Or maybe midgets?

onsdag 8 september 2010

Jag är så misslyckad

Vad är det för fel på folk egentligen, att de hela tiden måste ha något att göra, aldrig bara kan sitta ner och slappna av i en timma. Två minuter går bra, eller fem, men sedan ser man hur det börjar krypa i den och de far upp igen. Inte för att det är så konstigt eftersom vi redan från tidig ålder indoktrineras med tron att allting måste gå fort, fort, fort. Det ska vara snabbmat, snabbkassa och hela tiden måste vi underhållas av något.

Jag säger inte att jag inte är likadan, jag gillar också när det händer saker, men för mig så kan det räcka med att läsa en bok. Att vara helt sysslolös är ju inte direkt en höjdare, men när man hör vissa så kan man ju tro att världen kommer gå under om de inte har inplanerade aktiviteter varje dag i veckan; gympa, promenader, träffa kompisar för en fika, äta middg ute, åka på helg-spa, gå på bio, ha fest, träffa släktingar...

Jag blir matt bara jag tänker på det, detta konstanta behov av att hela tiden ha något att göra och inte bara läsa ett par kapitel i en bra bok eller slötitta på en film. Nej, nej, då gör man ju ingenting. Att göra något sker ydligen endast när man far runt som en skottspole, en flipperkula som studsar mellan jobbet, mataffären, ungarnas bandyträning, mormors hus, biografen, fiket, förskolan och tusen andra ställen med ljusets hastighet.

Vad är det för fel på att göra ingenting alls? Är det fult på något sätt? Om man inte går på Friskis&Svettis två gånger i veckan, kör barnen till fotbollen tre gånger i veckan, alltid har något att göra på lördagar vare sig det är en fest, en middag eller att rensa i rabatten, betyder det att man är misslyckad som människa? Om så är fallet så är jag ändå stolt över att vara en misslyckad person, jag kommer antagligen leva längre.

Fortsätt simma

Den här veckan är det verkligen bara den ena foten framför den andra, ett steg till på väg mot en helg som är alltför kort. Rent fysiskt mår jag bra, inga domningar, ingen värk, inga konstiga symptom som får mig att raggla runt som ett gammalt fyllo, och med undantag av en lätt förkylning som hotar så känner jag mig helt frisk. Men tröttheten, den här förbannade utmattningen, den har verkligen fått ett uppsving sista tiden.

Jag jobbar, jag kommer hem, jag sover några timmar men det känns aldrig som att det är tillräckligt, jag ordnar något att äta och är vaken några timmar på kvällen innan det är dags att gå och lägga sig igen. En fot framför den andra, fortsätt simma, fortsätt simma, precis som den där lilla blå knaspottan Doris i Hitta Nemo. Inte mycket mer man kan göra annat än att hoppas att det är en tillfällig och snart övergående tillbakagång.

söndag 5 september 2010

Skämt och dubbelmoral

VARNING: Om ni är lättstötta ska ni antagligen inte läsa det här.

Kan man skämta om allt? Frågan dök upp efter att ha läst en annan blogg, om en man som talar i sömnen och hans fru postar hans kommentarer. Det är alltid lika roligt att läsa de ibland skojiga, ibland oförskämda, ibland rent brutala kommentarer han säger medan han sover. Han säger ofta saker som "du är för ful för att leva" och "vegetarianer borde dö" och folk tycker det är roligt, till och med vegetarianerna.

Alla förstår ju att det är något han säger i sämnen, inget som han faktiskt menar, precis som han inte menar att han är en piratkapten på ett skepp eller att grävlingar är ute efter honom. Därför blev jag lite förvånad över gårdagens inlägg, eller snarare fotnoten som hans fru lagt till i slutet av sitt inlägg, där hon förklarade att hennes man bara föllt en kommentar under natten och hon visste oínte om hin skulle posta den.

Kommentaren det handlade om involverade att våldta en katt och hon var inte säker på om hon skulle posta eftersom någon kunde ta illa upp av att våldtäkt nämndes. Nu förstår jag ju att ett våldtäktsoffer kanske är lite känsligare än en vegetarian, men det fick mig ändå att börja fundera på vad man kan och inte kan skämta om. Personligen anser jag att man kan skämta om allt så länge man inte skämtar om någon specifik.

Humor är något som är olika för alla, det en tycker är jätteroligt tycker en annan är stötande och tvärtom. Om vi skulle ta hänsyn till alla människor i hela världen och deras sinne för humor och vad som är roligt, då skulle det inte finnas något kvar att skämta om. Folk tar åt sig av skämta om tjocka, smala, blonda, brunetter, nördar, hundar, hästar, datorer, länder, städer, hudfärg, husgeråd och alla möjliga andra saker.

Jag tror inte, som en av kommentatorerna till inlägget, att ett våldtäktsoffer skulle drabbas av posttraumatisk stress av att någon nämnde att våldta en katt, särskilt inte om personen i fråga talade i sömnen när han sa det. Jag tror inte ens att offret skulle drabbas av PTS även om personen var vaken när han nämnde det. Däremot tror jag att han eller hon kanske skulle bli sårade eller ledsna.

Men, som sagt, om vi skulle sluta skämta om saker spm sårar andra, skulle vi aldrig igen få höra ett skämt om George Bush, blondiner eller kattmänniskor. Hur många som läser detta kan ärligt säga att ni någonsin brytt er om George Bush känslor när folk kallar honom kliniskt efterbliven? Jag gissar på ingen. Så ni som tänker "stackars våldtäktsoffer, så får man inte säga, dumma Anne", ni kan dra nått gammalt över er.

Människor med dubbelmoral ger jag inte mycket för. Ska ni bli förnärmade över ett skämt då får ni bli förnärmade över alla skämt som kan tänkas förolämpa eller såra någon. Men jag kanske ska sluta här, innan jag säger något elakt, som att det äcklar mig att vissa personer eller händelser ska få diktera vad någon annan säger. Yttrandefrihet verkar vara något vi bara tror på så länge det handlar om gulliga små kaniner.

Tror folk på största allvar att om vi inte låtsas om det dåliga så kommer ingen någonsin må dåligt? Jag säger inte att vi ska gå fram till någon som blivit våldtagen eller upplevt ett krig, och skämta om hans eller hennes personliga upplevelse, men om människan sitter i publiken på en ståuppkomikers show, eller läser en blogg, så finns det vissa saker jag anser att man får tåla, Ingen tvingar en att lyssna eller läsa.

torsdag 2 september 2010

Ett gott skratt förlänger livet

Ny kollega i höst

Idag blev det då äntligen klart vem det är som kommer och jobbar med oss nu i höst då en av mina ordinarie kollegor testar att jobba på yngrebarn-avdelningen i några månader. Det känns skönt att veta att saker och ting börjar reda uåå sig, efter en i alla fall lite trasslig start på läsåret. På måndag hälsar vi vår nya kollega välkommen samtidigt som vi skolar in det sista barnet i vår nya barngrupp. Efter det ska det väl inte vara något mer.