MS, möten, magnetröntgen och mera

Just nu handlar mitt liv om sjukdom och arbete; hur sjuk är jag, hur mycket kan jag arbeta, hur lever jag med min MS, har jag halsfluss. Svaret på den sista frågan är i alla fall nej, vilket är en lättnad, och anledningen till att jag har ont i halsen och svårt att svälja beror på svullna halsmandlar. Återigen (precis som vanligt) får jag kommentaren "Oj, vilka stora mandlar du har", denna gång av både läkare och labbtekniker.

Jag har suttit i väntrum, jag har fått säga "Aaahhh!" och jag har blivit svabbad i halsen. Nu är jag hemma igen, men inte särskilt länge eftersom jag idag ska iväg på ett möte med företagshälsan där de ska dra igång en arbetsförmågebedömning. Jag antar att det betyder att de ska ta reda på hur mycket jag kan arbeta och med vad eftersom Försäkringskassan vill att jag gör en arbetsprövning.

För sjuk för att vara förskollärare men kanske frisk nog att vara något annan är deras bedömning, så nu ska min arbetsgivare (kommunen) förhoppningsvis kunna ge mig något annat att pröva. Om inte... jag vill inte ens tänka på vad som händer om "om inte" finns. Ett steg i taget, det är det mantra jag lever efter just nu. Mötet idag, två nästa vecka, ett veckan efter det, samt en ny magnetröntgen om två veckor.

Det är så långt jag vet vad som ska hända, det är så långt jag orkar tänka just nu. Jag betar av de här mötena med Hälsans representanter; företagsköterska, beteendevetare, ergonom och företagsläkare för att se vad de anser. Jag åker till sjukhuset, lägger mig i det läskiga röret på röntgen-avdelningen och tar mig igenom hela undersökningen genom att andas djupt och inte tänka på saker som att bli levande begravd.

Efter det existerar inte tid för mif, i alla fall inte mer än några få nedslag under de nästkommande månaderna. I slutet av mars ska jag ut med kollegorna, i mitten av april fyller mamma år, i slutet av juni tar mina sjukpenningsdagar slut, i början av juli fyller syrran och svågern år och förhoppningsvis går jag på semester en vecka efter det. Vad som händer efter sommaren är det ingen som verkar veta just nu.

Själv vill jag inte ens tänka på det, jag har tillräckligt här och nu. Idag mår jag ändå relativt bra (om man bortser från förkylningen och febern som ligger och lurar i kroppen) men de senaste veckorna har verkligen varit hemska i övrigt. När jag inte gråter mig själv till sömns och sover i flera timmar i sträck varje dag, så sitter jag helt orkeslös och gör ingenting alls, bara väntar på att tiden ska gå tills det är kväll.

Häromdagen höll jag på att bryta ihop på jobbet efter att herr M.A. suttit och tjatat och tjatat genom hela lässtunden, inte ens ord utan bara en massa babbel och småsjungande för att se hur långt han måste gå innan han får uppmärksamhet. Jag sa till honom en gång, två gånger, tre gånger. Fjärde gången ställde jag honom på golvet och röt i att nu fick han sluta för de andra barnen och jag orkade inte lyssna mer.

Det blev knäpptyst, fem barn stirrade på mig med stora ögon som om de alls inte visste vad de skulle tro nu, inte för att jag inte ryat i förut utan för att jag var på väg att börja gråta när jag försökte förklara för M.A. att det inte är roligt att sitta och läsa, vare sig för mig eller de andra barnen, när han sitter och förstör sagan (som han för övrigt valt själv). Jag lyckades i alla fall undvika att börja storgråta men det var inte långt borta.

Nu kanske ni tycker att jag är känslomässigt instabil och inte borde få arbeta med barn, jag som skriker och gråter om vartannat, men jag tror inte jag gör så mycket annorlunda än mina övriga kollegor som också de kan ta i när barnen inte lyssnar (även om de, kollegorna, inte börjar gråta). Så på det sättet kan jag väl erkänna att jag inte är helt stabil just nu, men skrikandet är i alla fall inte på grund av att jag mår dåligt.

Gråten sitter alltid där i halsen på mig numera, det faktum att jag är totalt maktlös när det kommer till mitt liv just nu, att det istället är en massa okända människor som bestämmer min framtid, det gör att jag mår så dåligt. Jag som aldrig brukade gråta förr, jag som bet ihop och härdade ut, jag som var storasyster, ansvarstagande, ambitiös, jag som alltid hade en plan för hur jag skulle gå vidare. Nu har jag ingenting.

Eller ja, det är inte sant. Jag har mars månad som jag vet vad som ska hända; jag har fyra möten på stadshuset, jag har ett besök till sjukhuset inbokat, jag vet att jag kommer gå ut med mina kollegor i slutet av mars och att det förhoppningsvis kommer bli lika trevligt och kul som alla andra gånger vi går ut. Just nu ska jag vänta ytterligare en timma innan jag ska åka iväg till stadshuset för mitt första möte.