Kontrasterna i mötet

För första gången på länge lämnade jag idag ett möte med en varm känsla i bröstet istället för en knut av irritation i magen. Den sista halvåret har min chef och jag haft våra duster, men mest av allt har det varit en obehaglig känsla i magen att han inte riktigt velat lyssna eller brytt sig om vad jag haft att säga. Kanske är det jag som är överkänslig, men ibland har det känts som att han ifrågasatt mig mer än vad han har mina kollegor.

Det har helt enkelt inte varit bra och många gånger har jag mått hemskt dåligt efter att ha suttit på ett möte med honom, som om jag inte borde yttra mig eftersom jag endast blir avsnäst. Inte för att det har stoppat mig, har jag något att säga i diskussionen så gör jag det om jag tycker det är värt att framföra. Men det är jobbigt att hela tiden vänta på den snäsiga responsen.

Idag var det den nya chefen som satt med på mötet och för första gången på länge kändes det okej att ställa de frågor jag hade eller göra de inlägg och kommentarer jag hade. Det kändes inte som att jag skulle få en rynkad panna och sammanbiten min till svar - och det fick jag inte heller. Livet känns bra mycket lättare när man bemöts med varm blick och ett leende.