Ljus och mörker

Jag läser ord skrivna av andra, mörka dystra ord om rädsla och ångest och allt det som gör ont i kroppen, jag läser tills det gör ont i mig också och jag vet inte hur jag ska få ut det onda igen. Jag vill slita isär mig själv, öppna kroppen så att det svarta bläcket kan spy ut på marken och lämna mig, tömd och renad med en känsla av lättnad som fyller hela min kropp. Istället sitter jag här med ett tryck över bröst som gör det svårt att andas.

Många gånger önskar jag att jag aldrig läst de där orden, att de aldrig blivit nedpräntade, att han eller hon som skrev dem bara kunde ha hållit det inom sig så att jag fått slippa. Det är själviska tankar om att vilja stoppa någon annan från att tömma sig själva på det onda, bara så att jag ska få må bättre själv. Jag vet att jag borde känna mig skyldig, men jag kan inte, jag mäktar inte med.

Så istället ljuger jag, för mig själv och för andra, och säger att det är min egen sjukdom som gör mig självisk, som gör att jag tycker att jag har tillräckligt med mitt eget och att andras känslor får ta ett steg tillbaka, att de inte är lika vitiga. Men sanningen är nog att jag alltid varit självisk, inte så att jag tyckt att jag själv är viktigare än alla andra, snarare att jag inte orkat bry mig. Osympatisk kanske det kallas.

Jag vill skriva mer men det blev för tungt, för jobbigt att andas. Jag vill bara fly bort från allt, bort från det som trycker mig nedåt idag. Jag ska sätta mig på balkongen, läsa några kapitel i en bok och låta solen smälta bort de sista resterna av den svarta gallan. Jag vill påminna mig själv om att livet fortfarande är ljust och vacker, att det är värt att levas och varje sekund är en chans att släppa in det vackra livet i ådrorna.