Lärarexamen och lämplighetsprov

Jag läser på Dagens Nyheters hemsida att Jan Björklund, skolminister, vill återinföra fyra olika lärarexamen; förskollärare, grundlärare, ämneslärare och yrkeslärare. När jag själv började studera till lärare låg fokuset på att vi alla skulle bli lärare, vi var alla lika mycket värda. Sedan att det var mer status att utbilda sig till ämneslärare än förskollärare är mer en spegling av samhället och traditionella åsikter.

Mer än en gång har jag ått höra att jag som jobbar i förskolan slösat bort tre och ett halvt år av mitt liv på att utbilda mig till lärare, när allt jag gör är att torka snoriga näsor och byta blöjor. Samma tankegångar fanns bland mina medstudenter på högskolan, de som ansåg att grunlärare var lite finare än förskollärare, eller som ansåg det låg mer status i att läsa natur och teknik än det var att specialisera sig i de skapande ämnena.

Trots det så tycker jag inte det är fel att återinföra olika examen för olika grupper av lärare, inte för att någon är bättre eller sämre, utan för att det krävs olika kompetenser. Att vara förskollärare handlar om att ha en bred kunskap, inte bara när det gäller musik, djur och natur, eller matematik. Man måste även vara en god förebild när det kommer till att stötta barnen i deras sociala, empatiska, motoriska utveckling, och så vidare.

Det här inlägget handlar dock inte så mycket om de olika examen som ska införas, utan om det lämplighetsprov som Björklund vill att alla som söker till lärarutbildningen ska ta innan de kan tillåtas påbörja sin utbildning. Visst kan det vara bra för vissa människor passar verkligen inte som lärare, något man märker väldigt tydligt när man utbildar sig, men jag är ändå osäker.

"Idén är att alla människor inte är lämpliga att arbeta som lärare. Det krävs förmågor som inte speglas av betyg. till exempel att kunna framträda inför andra och interagera med andra. Den som är olämplig ska avskiljas innan antagning, att låta studenter gå i flera år och sedan tala om att du inte är lämplig är inte rättvist." (Jan Björklund, DN 2010-02-11)

Det här sas alltså för lite mer än ett år sedan men är fortfarande på tapeten. Intervjuer eller diskussioner för att ta reda på om en person är lämplig att arbeta som lärare är en sak, dessutom så har man ju även Veksamhetsförlagd utbildning (VFU) där man får handledning av en mentor på en förskola eller skola. Båda dessa saker tycker jag är jättebra för allt kan inte avgöras med hjälp av prov.

Det jag däremot vänder mig emot är det faktum att detta lämplighetsprov ska genomföras innan man påbörjat sin utbildning, när man kanske inte ens prövat på att arbeta med barn sedan innan, kanske kommer direkt från gymnasiet och har knappt insett vem man själv är eller vad man står för. Är det inte utbildningens syfte att forma dessa människor till framtidens lärare?

Om vi redan var lämpliga att arbeta som lärare redan innan vi började på högskolan, så skulle ju det inte finnas någon egentlig anledning till att läsa så mycket som vi gör om pefagogik och olika teorier. Vore det så lätt så hade lärarutbildningen kunnat kortas avsevärt om vi enbart behövt läsa in diverse ämneskunskaper. Ja, faktum är att förskol- och grundlärare inte behövt plugga alls.

Jag inser att jag drar det till sin spets nu, men jag tycker det verkar obotligt korkat att ha lämplighetsprov innan man ens fått pröva på att göra sin första VFU på en riktig arbetsplats. Om jag fått bestämma hade man haft en prövotid på ett år där teoretiska och praktiska kunskaper varvats. Därefter skulle högskolans handledare i samråd med mentorerna på VFU-platserna, avgöra students framtid.

Ett år är ju åtminstone inte lika illa som att ägna (minst) 3,5 år till att utbilda sig till lärare när man egentligen inte är rätt för jobbet. Jag känner tyvärr ett flertal som jag gick på högskolan tillsammans med, som idag har en lärarexamen men som aldrig borde ha fått fortsätta efter deras första år på utbildningen. För deras elevers skull hade jag önskat att något fångat upp dem redan då.