Fräknarna på min arm

Sjön var precis så varm som jag vill ha den, vi stannade i vattnet precis så länge att det var lagom, och sedan tog vi en lång biltur innan vi satte oss på en uteservering och slickade i oss varsin glass. Det är alltid under sommarmånaderna som jag mår bäst, kanske på grund av värmen, kanske på grund av att jag har semester. Vad anledningen än är så är det just under dessa veckor jag glömmer att min MS finns.

Glömmer kanske är ett för starkt ord. Förtränger är nog mer passande. Inte bara vill jag förtränga att det finns något jag inte kan kontrollera i min kropp, jag kan för en tid i alla fall låtsas som att det inte finns där. När min kropp i kallaste december månad skriker efter vila och omtanke, kan jag nu i juli för några timmar i taget vara så som jag var innan jag invaderades av den här själadödande farsoten som lever inom mig.

Jag tittar på fräknarna på min arm och önskar för en liten stund att de kunde få stanna där, att de inte kommer blekna bort igen om några månader när den lilla solbränna jag lyckats få i år försvinner. Ibland tänker jag att jag borde flytta utomlands, bo någonstans där det är varmt året om, där jag kan förtränga. Där skulle mina händer göra som jag ville, där skulle min trötthet inte vara lika påfrestande, där skulle den gamla Anne komma tillbaka.

Jag är inte en olycklig människa, men jag tror att jag skulle vara lyckligare om jag kunde få slipppa alla mina symptom, slippa allt det som begränsar mig. Jag skulle kunna lära mig ett nytt språk, träffa nya människor, och varje dag skulle jag titta på fräknarna på min arm och vara glad att se dem. Det är så långt jag kommer i dagdrömmerierna innan verkligheten smyger sig på, innan rädslan för det okända sätter in.

Man vet vad man har men inte vad man får. Jag vet att jag skulle kunna göra det, flytta långt bort till varmare breddgrader, men hur skulle det bli då? Min familj skulle bo långt borta, de som är så viktiga för mig. Tänk om något händer med dem. Tänk om något händer med mig. Kanske när jag blir modigare, när jag känner mig säkrare och lyckligare, kanske kan jag flytta då. Eller så får jag vänta till nästa sommar när fräknarna kommer åter.