Hemma här, hemma där

Plötslight och oväntat drabbas jag av hemlängtan och för en kort sekund undrar jag varför, jag är ju redan hemma. Sedan inser jag att det inte är Trollhättan jag längtar efter, det är en liten byhåla flera mil bort som får det att suga i magen, som ett osynligt ankare som försöker dra mig i den riktningen. Jag vet inte varför, jag har nog aldrig mått så eländigt som jag gjorde under alla de år jag bodde där uppe i Dalslands skogar.

Trots det vill jag tillbaka, jag vill se samhället där jag växte upp, jag vill gå på de välbekanta gatorna och titta in i de små butikerna i centrum. Jag vill veta om luften luktar som den gjorde då, om sommarvärmen fortfarande dallrar i böljor över asfalten, om människorna låter på samma sätt. Jag vill se skogen igen, inte den lilla fjuttiga ursäkten jag kan se från mitt fönster nu utan en riktig skog, en skog som stått där i tusen år.

Det finns så mycket historia där jag växte upp, inte bara mitt eget sorgliga livsöde utan historia, det där som det skrivs i historieböckerna om. Träden är desamma som för hundratals år sedan, där ligger sjön och ängarna, där kan man nästan ana att luften man andas har andats av tusen och åter tusen människor sedan urminnes tider. Jag längtar dit nu, till en plats som sett så mycket och som stått oförändrad kvar.

Jag undrar om andra människor känner på samma sätt. Hemma är alltid hemma, så är det nog för de flesta människor, men känner de att de är en del av något större? Jag vill gärna tro att i min nya hemstad känner folk så, här andas luften också historia på samma sätt som den gör i skogarna och under bron vid bäcken där jag lekte som barn. Mitt nya hem är vackert och har sin egen historia, men ikväll saknar jag lugnet i skogarna.

En dag ska jag återvända dit men bara för ett besök, det fridfullt vackra landskapet och den sömniga lilla hålan kan aldrig gottgöra för hur olycklig jag var där. Tills dess ska jag njuta av mitt nya hem, av hur vackert det är vid slussarna en sommarkväll och hur solen skiner ner på Nohab-loket och gamla Rysskranen. Jag må vara född här och återinflyttad sedan flera år, men nu är det dags att komma hem.