Långa, lata dagar kommer snart

Nu kan nedräkningen börja på allvar, nu är det inte längre tal om veckor utan dagar tills min semester börjar. Jag har fyra arbetsdagar kvar innan det är dags för fyra och en halv veckors avkoppling, med sol och bad, Fallens Dagar och den sista Harry Potter-filmen. Utöver detta har jag inga direkta planer, det får bli att ta dagen som den kommer,men så tycker jag att semestern ska vara. Inte en massa krav och måsten utan bara njuta.

Avloppsdramatik

Jag erkänner att jag inte är världens mest lugna person när det gäller saker som är äckliga, jag får fnatt bara jag tänker på äckliga kloakråttor och få mig inte ens att börja prata om ondskans som är småfåglar. Men idag har jag trots denna avsmak mot äckel, rullat upp ärmarna och tagit tag i att städa avloppet under badkaret. Det kändes som att det var på tiden eftersom det svämmade över i badrummet två gånger under helgen.

Jag drog väl upp så där tre kilo hår och smuts ur avloppet, allt under högljudda plågade ljud som fick min katt att stirra på mig där han satt på toalettlocket och inspekterade arbetet. Till slut fick han antagligen nog och lämnade badrummet medan jag grävde och spolade och donade. Sist men inte minst hällde jag i en rejäl omgång med kaustiksoda (trots brorsan varningar om att inte göra detta) och nu rinner vattnet ner så fint.

Jag känner att jag nu är redo att börja förbereda mig för uppgiften att även rengöra den lilla uppsamlingskoppen under handfatet, men jag lär antagligen skjuta på det i ytterligare några dagar. Min tolerans för vidriga saker fick sig ett hårt prov idag och jag känner att jag kommer bli oåterkalligt traumatiserad om jag ger mig på något mer äckligt arbete idag. Istället tänker jag ta en lång dusch, tryggt förvissad om att ingen översvämning kommer ske.

Replikens vara eller inte vara

När jag i morse läste kommentaren till mitt inlägg från igår kväll, hade jag alla avsikter att besvara det med ännu ett inlägg. I brist på tid eftersom jag var på väg till jobbet, bestämde jag mig istället för att göra ett kort inlägg här på bloggen. Efter en dag på jobbet har jag nu bestämt mig för att inte bemöda mig med att skriva något mer om detta. Det finns människor, extremister av alla orienteringar, som det helt enkelt inte går att tala med.

Istället för att lägga ner energi på någon som inte har något bättre för sig än att kommentera på främlingars blogginlägg, tänker jag istället krypa ner i sängen och spela död i några timmar. Trots att det var en kort arbetsdag så var den nog så intensiv, med badsugna ungar och stolar som skulle skuras innan semestern. Nu har jag sand innanför kläderna och känner mig lite smått klibbig tack vare den underbara solen som gassat ner på oss.

Det får bli en dusch efter min sovstund för just nu orkar jag inte ens tänka på att ställa mig i duschen, även om en kall avspolning inte vore helt fel. Efter min stundande dusch ska jag även äta lite och sedan vänta på syrran så att vi kan ta en tur till affären. Det gapar inte direkt tomt i kyl och frys riktigt ännu men några basvaror behöver ändå köpas in. Förhoppningsvis kommer jag även få min nya bokhylla levererad idag, ja, eller rättare sagt syrrans gamla.

Så jävla tröttsamt

Vem fan sitter och googlar på bloggar där deras partinamn nämns? Det här är andra gången det händer, första gången var det någon gång strax efter valet och nu igen efter gårdagens inlägg. Jag menar, ärligt talat, om jag velat fördjupa mig i de här människornas hjärnspöken om att svenskarna är på väg att bli en minoritet i sitt eget land, så hade jag väl för fan fortsatt läsa deras paranoida propaganda, eh, partiprogram.

Dagens sista förbannade tankar

Jag kommer säga redan nu att jag inte kommer lägga till några länkar i det här inlägget, mest eftersom jag är för lat för att leta upp nyheter som vid det här laget är säkert en vecka gamla. Det jag ville skriva om var i alla fall det sommarläger för barn som det politiska partiet Svenskarnas Parti kommer att anordna. Tydligen behöver föräldrarna inte vara medlemmar i partiet, däremot så är det krav på att barnen är svenskar.

Även om alla mina barn på jobbet är svenskar födda i Sverige, om än flertalet föräldrar är födda i andra länder, så gissar jag på att ingen av dem skulle tillåtas delta i detta sommarläger, jag tror nämligen vi alla vet vilka värderingar Svenskarnas Parti har. Men tro det eller ej, det här inlägget skall faktiskt inte handla om detta totalt vidriga extremistparti eller deras förvrängda människosyn, utan om det gensvar lägret fått i media.

Förra veckan läste jag en insändare i min lokaltidning, TTELA, där skribenten menade att det inte alls var något fel med att endast tillåta "rena" svenskar att delta i ett sommarläger, inte när judiska församlingar anordnade läger för renrasiga judar. Vad denne man verkade ha missat var att judiska församlingar består av människor av samma religion, samt att judar faktiskt inte tillhör en egen ras så som vita, svarta eller asiater.

Jag hade tänkt skriva en svarsinsändare men slapp det när någon skrev in och påpekade precis det jag hade tänkt säga, att det är skillnad på att anordna läger där man enbart tillåter människor av en viss nationalitet och ett visst utseende jämfört med att en religiös organisation ordnar ett läger för barn som tillhör deras kyrka. Efter den insändaren blev det i alla fall tyst på människan som predikade rasbiologi.

Ibland undrar jag hur dumma folk egentligen är, när de tror att de kan slänga ur sig vad skit som helst för att rättfärdiga sina rasistiska ideologier. Hur kan man tycka det är okej att förtrycka och särbehandla andra människor baserat på det faktum att de har en annan hudfärg eller ett efternamn som inte klingar svenskt - ja, eller åtminstone som inte låter som att det tillhör "det västerländska genetiska och kulturella arvet". Man blir ju fan mörkrädd.

Eget välbefinnande

Det är allt liv i mig än även om det hänger på en skör tråd just nu. Jag vill inte klaga, det villjag verkligen inte, för vädret är så härligt och solen så varm och barnen på jobbet är glada när de kastar sig nerför vår stora, vattentäckta presenning så att de far med rasande fart nerför backen. Mitt i allt detta står jag och låtsas inte om hur kroppen är stel och svår att styra, eller att synen försvinner på högerögat.

Min vana trogen så pressar jag på, låtsas inte om varningssignalerna och hoppas på det bästa. För det är ju bara en knapp vecka kvar innan jag går på semester och jag vill bara njuta av den här tiden på jobbet när solen är så varm och luften står stilla, när man får sitta under träden och äta lunch och när barnen skrattar så att de tjuter, när allting känns somrigt och härligt.

När jag kliver upp ur sängen på morgonen och kroppen är så stel, när det känns som att jag tränat stenhårt dagen innan och nu betalar priset för att jag inte haft vett på att stretcha ordentligt, då är det lite extra svårt att låtsas som att allting är bra. Eller när musklerna känns som att de vibrerar när jag spänner mig eller sträcker på mig, då säger den lilla rösten i huvudet åt mig att jag är korkad.

Men så går det några timmar och de värsta symptomen blir lite lättare att hantera, muskelstelheten skulle lika gärna kunna vara den kroniska värken i nacken och ryggen. Jag tillåter mig själv att glömma bort att det gör ont, i ett par timmar i alla fall. När jag kommer hem och sätter mig ner, när jag kan slappna av och bara ta det lugnt, då kryper sig spänningarna på igen tills jag har så ont att jag nästan kräks.

Det är på kvällarna jag har lättast att erkänna för mig själv att jag antagligen åkt på ett skov, för nästa morgon så upprepas proceduren när jag med stela, staplande steg tar mig från sängen till badrummet, ynkligt gnällande för att det gör så ont men fast besluten att pressa på tills lite av värken släpper. När jag väl kommer till jobbet är det så mycket annat att tänka på att jag inte hinner tänka på mig själv.

Jag ger mig själv bra vibrationer

Idag är en sådan där märklig dag när jag skakar, det är bara det att skakningarna inte syns förrän jag spänner mig eller sträcker på mig. Men jag känner dem, som små vibrationer från axlarna och ända ner i tårna och förut när jag gäspade så var det precis som att hjärtat vibrerade i bröstet på mig. Det känns inte så mycket och är inte särskilt obehagligt, det är bara ännu en dag i den märkliga förteelse som kallas mitt liv.

Lärarexamen och lämplighetsprov

Jag läser på Dagens Nyheters hemsida att Jan Björklund, skolminister, vill återinföra fyra olika lärarexamen; förskollärare, grundlärare, ämneslärare och yrkeslärare. När jag själv började studera till lärare låg fokuset på att vi alla skulle bli lärare, vi var alla lika mycket värda. Sedan att det var mer status att utbilda sig till ämneslärare än förskollärare är mer en spegling av samhället och traditionella åsikter.

Mer än en gång har jag ått höra att jag som jobbar i förskolan slösat bort tre och ett halvt år av mitt liv på att utbilda mig till lärare, när allt jag gör är att torka snoriga näsor och byta blöjor. Samma tankegångar fanns bland mina medstudenter på högskolan, de som ansåg att grunlärare var lite finare än förskollärare, eller som ansåg det låg mer status i att läsa natur och teknik än det var att specialisera sig i de skapande ämnena.

Trots det så tycker jag inte det är fel att återinföra olika examen för olika grupper av lärare, inte för att någon är bättre eller sämre, utan för att det krävs olika kompetenser. Att vara förskollärare handlar om att ha en bred kunskap, inte bara när det gäller musik, djur och natur, eller matematik. Man måste även vara en god förebild när det kommer till att stötta barnen i deras sociala, empatiska, motoriska utveckling, och så vidare.

Det här inlägget handlar dock inte så mycket om de olika examen som ska införas, utan om det lämplighetsprov som Björklund vill att alla som söker till lärarutbildningen ska ta innan de kan tillåtas påbörja sin utbildning. Visst kan det vara bra för vissa människor passar verkligen inte som lärare, något man märker väldigt tydligt när man utbildar sig, men jag är ändå osäker.

"Idén är att alla människor inte är lämpliga att arbeta som lärare. Det krävs förmågor som inte speglas av betyg. till exempel att kunna framträda inför andra och interagera med andra. Den som är olämplig ska avskiljas innan antagning, att låta studenter gå i flera år och sedan tala om att du inte är lämplig är inte rättvist." (Jan Björklund, DN 2010-02-11)

Det här sas alltså för lite mer än ett år sedan men är fortfarande på tapeten. Intervjuer eller diskussioner för att ta reda på om en person är lämplig att arbeta som lärare är en sak, dessutom så har man ju även Veksamhetsförlagd utbildning (VFU) där man får handledning av en mentor på en förskola eller skola. Båda dessa saker tycker jag är jättebra för allt kan inte avgöras med hjälp av prov.

Det jag däremot vänder mig emot är det faktum att detta lämplighetsprov ska genomföras innan man påbörjat sin utbildning, när man kanske inte ens prövat på att arbeta med barn sedan innan, kanske kommer direkt från gymnasiet och har knappt insett vem man själv är eller vad man står för. Är det inte utbildningens syfte att forma dessa människor till framtidens lärare?

Om vi redan var lämpliga att arbeta som lärare redan innan vi började på högskolan, så skulle ju det inte finnas någon egentlig anledning till att läsa så mycket som vi gör om pefagogik och olika teorier. Vore det så lätt så hade lärarutbildningen kunnat kortas avsevärt om vi enbart behövt läsa in diverse ämneskunskaper. Ja, faktum är att förskol- och grundlärare inte behövt plugga alls.

Jag inser att jag drar det till sin spets nu, men jag tycker det verkar obotligt korkat att ha lämplighetsprov innan man ens fått pröva på att göra sin första VFU på en riktig arbetsplats. Om jag fått bestämma hade man haft en prövotid på ett år där teoretiska och praktiska kunskaper varvats. Därefter skulle högskolans handledare i samråd med mentorerna på VFU-platserna, avgöra students framtid.

Ett år är ju åtminstone inte lika illa som att ägna (minst) 3,5 år till att utbilda sig till lärare när man egentligen inte är rätt för jobbet. Jag känner tyvärr ett flertal som jag gick på högskolan tillsammans med, som idag har en lärarexamen men som aldrig borde ha fått fortsätta efter deras första år på utbildningen. För deras elevers skull hade jag önskat att något fångat upp dem redan då.

Kontrasterna i mötet

För första gången på länge lämnade jag idag ett möte med en varm känsla i bröstet istället för en knut av irritation i magen. Den sista halvåret har min chef och jag haft våra duster, men mest av allt har det varit en obehaglig känsla i magen att han inte riktigt velat lyssna eller brytt sig om vad jag haft att säga. Kanske är det jag som är överkänslig, men ibland har det känts som att han ifrågasatt mig mer än vad han har mina kollegor.

Det har helt enkelt inte varit bra och många gånger har jag mått hemskt dåligt efter att ha suttit på ett möte med honom, som om jag inte borde yttra mig eftersom jag endast blir avsnäst. Inte för att det har stoppat mig, har jag något att säga i diskussionen så gör jag det om jag tycker det är värt att framföra. Men det är jobbigt att hela tiden vänta på den snäsiga responsen.

Idag var det den nya chefen som satt med på mötet och för första gången på länge kändes det okej att ställa de frågor jag hade eller göra de inlägg och kommentarer jag hade. Det kändes inte som att jag skulle få en rynkad panna och sammanbiten min till svar - och det fick jag inte heller. Livet känns bra mycket lättare när man bemöts med varm blick och ett leende.

Nu kommer värmen

Nu börjar värmen komma tillbaka efter sin långa frånvaro, och jag menar inte bara hur våren kommer och kylan inte längre får snoret att bilda iskristaller i näsan. Nej, jag menar den riktiga värmen, hettan som får huden att kännas som krympt läder i ansiktet och man svettas av att andas. Det är då som jag mår riktigt gott, under de senaste dagarna har jag kännt min energi återvända lite i taget och jag är gladare och lugnare.

Visserligen sover jag nästan varje dag fortfarande men när jag vaknar efter min lilla tupplur så känner jag mig ändå pigg nog att göra mer än slappt stirra på en TV-skärm eller läsa en bok. Det känns som ett steg i en bra riktning, särskilt med tanke på hur uselt jag har mått under vinterhalvåret. Inget har varit roligt eller värt att göra. Nu ser jag istället fram emot att se vad framtiden har på lager för mig.

Döden lurar runt knuten

Om jag inte skulle höras av igen så beror det antagligen på att jag gått bort, troligtvis redan i natt. Hungrig som en varg slängde jag i mig pyttipanna som jag råkade steka aningen för länge, inte riktigt bränt men definitivt välstekt. Men det är inte pyttipannan som kommer döda mig utan äggen, äggen med utgångsdatum för så där två månader sedan. Nog för att de lät bra, såg bra ut, luktade bra och smakade bra, men de lär antagligen vara att skylla.

Ett städat hem för en stylad kvinna

Det luktar ammoniak och ögonen svider lite medan huden i nacken är knallröd där jag gnuggade med en bit papper. Man vill ju inte ha färgfläckar bakom öronen. Som ni förstår så har kvällen ägnats åt att färga håret, något jag tyckte jag förtjänade efter det kraftprov som dagen bjöd på i form av städning, fönsterputs, gardinbyte och en tur till återvinningsstationen för att slänga en massa kartonger jag samlat på mig.

Nu väntar jag med spänning på att håret ska bli tillräckligt torrt så att jag kan borsta det och se vad det blev för resultat av det hela. Under tiden sitter jag här och kollar på avsnitt från första säsongen av True Blood eftersom det var det enda jag kände för att se på. Nu får vi alldeles snart veta vem mördaren är, den uslingen, för det är bara två avsnitt kvar. Jag låtsas att jag inte redan vet så att det blir mer spännande.

Ingen vilodag

Det ska bli städat här hemma idag, något jag bara hjälpligt tagit tag i under flera månader nu. Det finns ingen energi när jag väl kommer hem från jobbet och helgerna ägnas mestadels åt återhämtning så att jag ska orka med ännu en arbetsvecka. På sin höjd har jag dammsugit, kört en maskin tvätt, diskat, samt torkat av badrum och diskbänk. Minsta möjliga med andra ord och det börjar synas, inte minst på golven.

Dessutom är mina fönster i desperat behov av en rejäl putsning så att jag kanske kan se ut genom dem igen. Att ha fönster ut mot en tungt trafikerad väg är ju så där roligt, men lyckligtvis är fönsterputs det enda städmoment jag gillar. För allt det andra hade jag tänkt bita ihop och bara göra det, men min syster ringde igår och sa att hon tänkt komma och hjälpa mig, bara så där. Jag antar att hon tyckte jag behövde all hjälp jag kan få.

Hon förväntar sig att bli erbjuden både middag och fika, men på det stora hela kommer jag billigt undan och jag slipper städa helt ensam. Allting går så mycket fortare om man är två, även om jag tänkte börja lite smått innan hon dyler upp här om en timma eller så. Jag vill ju inte förstöra allt det roliga för syrran genom att göra för mycket, men hänga in den torra tvätten och starta en maskin disk kan jag nog tänka mig att göra.

Man får vad man önskar

Efter det deprimerande inlägget från tidigare idag så behövde jag verkligen lite skoj, och som ett brev på posten kom telefonsamtalet från min syster. "Hej, vad gör du? Vill du följa med till Aqua Blå?" För de som inte vet så är Aqua Blå en festival som hålls varje år i sommarsköna Vänersborg, det blir musik och öltält för hela slanten. Det är ju tur att de serverar annat än öl i dessa tält för jag är ingen öldrickare, fast ikväll skulle en kall sitta bra. Nu väntar jag bara på systern och svågern så att vi kan dra ut på äventyr.

Ljus och mörker

Jag läser ord skrivna av andra, mörka dystra ord om rädsla och ångest och allt det som gör ont i kroppen, jag läser tills det gör ont i mig också och jag vet inte hur jag ska få ut det onda igen. Jag vill slita isär mig själv, öppna kroppen så att det svarta bläcket kan spy ut på marken och lämna mig, tömd och renad med en känsla av lättnad som fyller hela min kropp. Istället sitter jag här med ett tryck över bröst som gör det svårt att andas.

Många gånger önskar jag att jag aldrig läst de där orden, att de aldrig blivit nedpräntade, att han eller hon som skrev dem bara kunde ha hållit det inom sig så att jag fått slippa. Det är själviska tankar om att vilja stoppa någon annan från att tömma sig själva på det onda, bara så att jag ska få må bättre själv. Jag vet att jag borde känna mig skyldig, men jag kan inte, jag mäktar inte med.

Så istället ljuger jag, för mig själv och för andra, och säger att det är min egen sjukdom som gör mig självisk, som gör att jag tycker att jag har tillräckligt med mitt eget och att andras känslor får ta ett steg tillbaka, att de inte är lika vitiga. Men sanningen är nog att jag alltid varit självisk, inte så att jag tyckt att jag själv är viktigare än alla andra, snarare att jag inte orkat bry mig. Osympatisk kanske det kallas.

Jag vill skriva mer men det blev för tungt, för jobbigt att andas. Jag vill bara fly bort från allt, bort från det som trycker mig nedåt idag. Jag ska sätta mig på balkongen, läsa några kapitel i en bok och låta solen smälta bort de sista resterna av den svarta gallan. Jag vill påminna mig själv om att livet fortfarande är ljust och vacker, att det är värt att levas och varje sekund är en chans att släppa in det vackra livet i ådrorna.