Jag har sagt det förut och jag säger det igen, det absolut värsta symptom jag har är den här förlamande tröttheten. Idag jobbade jag från sex till elva och sedan var jag kvar på jobbet till strax efter tolv för att äta lunch. Kom hem och lyckades hålla mig vaken i ungefär en timma innan jag blev tvungen att lägga mig ner för att inte trilla omkull. Somnade så snart jag lagt huvudet på kudden och sov, fullt påklädd, i fyra timmar.
Nu märks det att jag börjat jobba igen och vad det tar på kroppens energinivåer. När jag är hemma, ensam och bara rår om mig själv, så kan jag många gånger klara mig utan att sova. Har under julledigheten knappt sovit middag mer än ett par gånger och då en timma eller två högst. Men så har jag ju gjort minsta möjliga ansträngning, både fysiskt och psykiskt och då är det kanske inte så konstigt att jag inte blir helt utmattade.
Idag däremot har jag stått, gått, pratat, varit social med föräldrar, barn och kollegor, burit barn som gråtit, burit barn som sparkat och skrikit, sprungit upp och ner i pulkabacken, åkt pulka flera gånger om, nästan blivit påbackad av en bil utan förare (förälder som ställde bilen på tomgång medan jag var ute och rökte) och allt det där andra som man hinner med - och det bara på sex timmar vilket göra det hela så mycket värre.
Förr brukade jag klara mig rätt så bra, har aldrig i hela mitt yrkesverksamma liv behövt sova middag innan jag fick det där skovet sommaren 2007 när allt det här drog igång på riktigt. Nu sover jag minst tre av fem arbetsdagar, många många timmar och sedan är jag lika slut när kvällen kommer. Tack och lov att jag arbetar deltid för det är inte roligt när man sover bort så mycket av sin fritid varje dag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar